Kategorier
Noveller

När individualismen möter samvetet

Jag vaknade en dag och kände mig missnöjd med min
livssituation. Det kändes som om jag inte hade ett syfte på
något vis, inget som gjorde mig viktig på jorden. Jag
funderade länge på det i min ensamhet. Jag tänkte att jag
hade allt som man behöver. Allt fundamentalt som lägger
grunden för ett gott och tryggt liv. Jag värdesätter alltid
min familj och mina vänner högt, jag är aldrig elak mot
någon, jag bryr mig mycket om andra människor, ändå
känns det som om jorden hade klarat sig bra utan mig. Jag
fyller liksom en plats på jorden som hade kunnat gå till
någon annan, någon som hade utnyttjat platsen bättre än
mig. Kanske någon som hade gjort skillnad, som fyller ett syfte. Jag la mig i sängen för att sova. Utanför hördes ljud och brus från gatan. Jag funderade på ifall de ljuden kom från personer som kände sig meningsfulla, och hur det isåfall kändes. Samtidigt som dessa tankar
uppfyllde mitt huvud förstod jag att det inte hjälper något vidare att tänka på detta viset. Vad kan jag mer göra än att vara en god medmänniska? Trots att mitt tänkande aldrig spann vidare
i en destruktiv och självskadande bana kände jag mig ändå meningslös, vad det nu är. Jag var mycket missnöjd trots att jag själlöst kunde rabbla upp ett stort antal privilegier och
förutsättningar jag besitter. Jag missunnar aldrig andra lycka, jag undrar bara varför jag aldrig får smaka på den. Eller är lycka så mångfacetterat, svårbegripligt och komplext att du aldrig
kan veta när du upplever det? Äsch, så kan det omöjligt vara. Människor går runt och talar för jämnan om hur lyckliga respektive olyckliga de är. Jag förstår inte skillnaden bara, eller jag
känner inte skillnaden.

En dag när jag var ledig från mitt arbete tog jag en promenad i stan. Mitt huvud färdades planlöst omkring och min blick fästes inte vid en punkt utan vandrade likt ett savanndjur i sökan efter vatten. Jag visste inte vad jag skulle fokusera på i en värld där intrycken verkar vara fler än känslorna. Varför kände jag mig som den enda tänkande varelsen i en stad av människor? De har väl alla sina bekymmer, tankar och fruktan. Kanske tar jag mig själv på
för stort allvar, likt en text jag en gång läste där författaren skämtsamt gjorde en liknelse mellan människor på bussarna med blicken utöver åkrarna och en huvudkaraktär i en film.
Att man tror sig hava huvudrollen i livet på något vis. Att mina tankar, funderingar och känslor befinner sig i ett centrum och alla andras cirkulerar runtom. Varje gång jag upptäcker
att jag faktiskt agerar i linje med författarens liknelse blir jag besviken på mig själv.

Varför tycker jag jämt att jag är så viktig, eller tycker jag det? Förtjänar inte alla människor lite lycka? Fast hur kan jag ställa mig den frågan när jag så mycket väl vet om hur människor
lider på andra ställen, hur en liten flicka ligger under tegelstenar efter bomben detonerade och hur människor fryser i längtan efter det jag har. Hur kan jag veta allt detta men ändå tänka
som jag gör? Har människan verkligen hamnat i den mest utpräglade individualismen? Där ensamhet, solipsism och egennytta äter upp vår lycka? Jag läste en gång att äkta lycka alltid
kommer från altruistiska handlingar. Att göra andra glada giver oss en annan typ av lycka, som är mera autentiskt i motsats till den lycka som uppkommer när du gör något för dig själv.
Ändå lever vi en värld där böcker, artiklar, nyheter och stora personligheter jämt tjatar om hur
viktigt det är att tänka på sig själv – att älska sig själv. Böckerna som toppar försäljningslistorna har teman i stil med “tio enkla förändringar för att uppnå lycka”.

Dessa
förändringar är ofta centrerade runt dig själv, där du ska avse tid åt dig. Det är väl det jag gör, ut i minsta detalj, ändå känner jag mig meningslös. Jag avser massvis med tid åt mig själv,
ändå känns det som att all den tiden hade kunnat ägnats åt något viktigare, vad det nu är. Jag kan väl ändå inte vara så schematisk och utvändig att någon måste tala om för mig att jag är
viktig innan jag känner mig det. Mitt tänkande är säkerligen onödigt, ändå har vi blivit utrustade med det. Jag kan omöjligt tänka bort att jag tänker, men jag kan alltid välja att tänka
på ett annat sätt. Många gånger när jag delar med mig om mina något pessimistiska och melankoliska tankar till någon annan svarar de mig genast att det inte finns någon nytta till att
tänka så. Jag kan ändå inte påverka allting som händer runtom mig, eller göra nytta överallt, eller känna mig betydelsefull i en bredare bemärkelse. Jag borde, liksom de andra, bara leva
på och låta livets rus välja mina tankar. Fast det är väl ändå de jag gör? Jag låter mina tankar finnas, jag låter dem kännas, jag låter dem göra ont och fylla mig med meningslöshet. Den
enda lösningen jag kan se är att sluta tänka. Varför skulle vi då blivit utrustade med ett analytiskt tänkande? Jag fortsatte min vandring genom stan. Min blick hade äntligen funnit
lite vatten, så den stannade vid en ensam man som gungade fram och tillbaka med ryggen kuvad och fötterna intill magen. Jag stannade till en bit bort från mannen, jag funderade på
vad som kan ha orsakat hans situation. Undra om han känner sig meningslös, likt mig. Och
undra ifall meningslösheten inte har en grund, en färg, väggar och ett tak. Meningslösheten kanske finns hos alla, även de som har allt som kan sägas vara en motsats till meningslöshet.


Kanske befinner sig meningslösheten minst hos de personer vi tror den ska befinna sig hos? De kanske försöker leta möjligheter snarare än att acceptera deras meningslöshet. Jag insåg
nu att jag kan göra något. Jag gick därför och köpte en frukt och en flaska vatten. Jag ställde det hos mannen och gick sedan vidare utan att betrakta hans reaktion, om det nu skedde
någon sådan. Jag tror inte jag ville se den, ifall den inte inträffade. Men det kändes bra, jag hade gjort något nu, något väldigt litet i och för sig. Varför gjorde jag inte mer? Till exempel
gav honom en del av mina pengar, eller låter honom sova på mitt golv, ger bort halva min garderob, lånar ut mina gamla mobiltelefoner som ändå ligger i en hög hemma? Jag visste inte varför jag inte gjorde mer, det kändes nästan dumt. Man borde ju inte göra nåt
egentligen, de säger andra till mig. Kolla inte dit, ge inte din uppmärksamhet till dem, gå förbi snabbt, svara inte och så vidare.

Jag är inte bättre än de människor som säger sådant. Jag
bara tänker annorlunda, men bättre är jag inte, vad det nu är.
Jag var snart hemma när jag plötsligt började känna mig yr och konstig. Det kändes som att jag nu befann mig i ett annat landskap, i en annan stad och nästan som i ett annat liv. Vad var nu detta? Vad är det som stör mig i mina innersta tankar? Jag började leta efter telefonen så jag kunde kolla klockan, och kanske till och med dag. Det kändes som jag hade glömt precis allt man vanligtvis kommer ihåg. Jag hittade inte mobiltelefonen och kollade därför snabbt
upp mot gatan. Detta är inte hemma tänkte jag skyndsamt. Vart är jag nu? Plötsligt hörde jag steg bakom mig. Jag kollade inte efter vad det var utan började direkt att springa. Jag sprang
och sprang och sprang, men husen som jag såg bredvid mig förut när jag kollade upp var exakt desamma. Ingenting hade ändrat sig fastän jag sprang mitt allra snabbaste. Tänk om det är mannen som jag gav en banan och vatten till? Tänk om han blev arg på mig för jag gav så
lite. Jag borde ha gett mer, precis som jag tänkte efteråt. Jag kollade mig om sidan igen och såg exakt samma hus som jag såg för flera minuter sedan när jag började springa. Huset såg
inbjudande ut på något vis, det ville att jag skulle dit. Jag bytte därför håll och sprang in mot huset. Jag minns inte att jag öppnade grinden fastän jag så väl minns att huset hade en grind
och ett staket runtom sig. Plötsligt stod jag inne i huset och betraktade mig själv stå på
utsidan huset och kolla in. Jag kollade på mig själv. Där ute stod jag och frös och såg vilsen ut, nästan rädd. Här inne stod jag så tryggt och varmt, jag var inte rädd här inne. Men vart var
jag? Vem är jag? Är jag där ute eller här inne? Något klingade och dunkade till bakom min rygg. Jag vände mig snabbt om och fick se ett bord uppdukat med så mycket mat. Jag hade
aldrig sett så mycket mat någonsin tidigare. Bordet pryddes av en röd duk som sträckte sig långt ner mot golvet. Stolarna såg oväntat inbjudande ut, de ville att jag skulle sätta mig
genast vilket jag också gjorde. Plötsligt åt jag. Jag åt, jag drack, jag skrattade och tuggade samtidigt och hann knappt svälja innan jag skulle välja något nytt och smaskigt från buffén.


Efter ett tag blev jag alldeles för mätt, nästan otrevligt. Jag såg därför en soffa och en TV som stod på längre bort i rummet. Innan jag hann tänka att jag önskade att jag låg där i den soffan
så gjorde jag det. Det hängde en filt på armstödet till soffan. Den var mjukare än vad jag någonsin kunnat ana en filt vara. Den liksom omfamnade mig likt en moder som omfamnar
sitt nyfödda barn. Det var så tryggt och gemytligt i huset. Jag tröttnade ganska snabbt på att ligga i soffan. Jag såg långt där borta i huset människor som satt och samtalade. Det såg så
trevligt ut. Innan jag hann tänka att jag hade velat vara där så satt jag i en av fåtöljerna runt ett bord och samtalade. En kamin i hörnet sprakade av eldens gnistor och värmen gav mig en
kittlande känsla som gick från tårna ända upp till huvudet. Det var så hemtrevligt och skönt.

Plötsligt byttes den sköna känslan ut mot en riktig motbjudande. En känsla av att jag hade varit ute på stan och funderat över livets alla frågor. Att jag hade känt mig likadan och lika meningslös som de där människorna på andra ställen. Jag blev nästan ifrån mig när jag fick
en tanke att jag hade gett en frukt och vatten till en hemlös och obehaglig man. Att jag hade jämfört mig själv med alla andra på jorden och insett att jag är en del av allt myller. Tankarna
fick mig att nästan bli spyfärdig. Att jag skulle ha gått där på stan och brytt mig om andra människor, funderat över min meningslöshet, min existens bland andras. Jag ruskade på
huvudet för att få bort dessa tankar genast. Då blev plötsligt allt mycket klart för mig. Det var
bara en dröm. Och inte vilken dröm som helst utan en riktig mardröm. Jag hade drömt att jag brydde mig om andra. Att jag inte är mer betydelsefull än andra personer och att jag hade
slösat pengar på en hemlös man som jag hade kunnat köpa något för själv. En sån här mardröm hoppas jag aldrig att få igen. Jag kollade runt i huset och log. Det här ska ingen få ta ifrån mig tänkte jag. Jag reste mig och vandrade ut till köket igen. Efter att jag hade passerat
fönstret tvärstannade jag i rummet. Jag såg något där ute som stod helt blickstilla och stirrade rakt in. Vad var det för något? Jag gick till fönstret igen. Jag ställde mig så nära fönstret att
mina andetag skapade en imma på rutan. Jag drog ned tröjärmen över handen och gnuggade snabbt bort imman. Där stod jag. Jag själv med en blick av den största besvikelsen jag någonsin skådat. Jag kollade på mig själv där ute och jag själv där ute kollade tillbaka. Det
var mitt första möte med mitt samvete. Och det var nog det värsta mötet jag haft. Jag ruskade av mig alla obehagliga tankar mitt samvete gav mig och drog igen gardinerna över fönstret.
Jag vände mig om och gick snabbt tillbaka till rummet vid kaminen. Alla i rummet frågade vad det var med mig och jag svarade: Jag höll på att tappa fotfästet för ett tag, jag höll på att
börja bry mig om andra och sälja min själ till samvetet.


Författare: Maja Ottosson

5.00 avg. rating (83% score) - 1 vote

Ett svar på ”När individualismen möter samvetet

Ann-Marie du Plessissäger:

En kuslig text, som att titta djupt in i sin egen existens och se tomhet, då man själv måste fylla det som man kallar sin existens. Du har satt ord på något som är mycket svårt att fånga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *