Små andetag som precis är tillräckligt starka för att kännas i nacken. En halvt sovandes människa som håller sin arm om mig. Inte är han större än mig. Inte är han starkare. Men han som sig till mig, det skydd jag får av att känna honom nära, är som en resa rakt in i något livfullt. Som om vi befann oss i en värld utan grå betong, där vi bara var två djur som njöt av att marken luktade mer jord under hösten. Där vi sprang fria och vartenda steg vi tog höll oss unga. Som om hans andetag fyllde mitt inre med färg och höll mig still, där jag är när jag blir stark.
Det som tränger sig in i mig, det språk som formar ord inom mig. Det är hans. Och jag vill byta platser. Jag vill hålla om honom och beskydda honom från allt allvar. Jag vill låsa in det som finns kvar av den som bor inuti hans kropp. Jag vill gömma det i ett kassaskåp med flera olika lås och koder. Så jag kan återskapa en värld utan förtvivlan och släppa honom fri i den. Jag vill se honom leva. Jag vill ge honom det han visar mig.
Och jag vill inte störa, jag vill bara titta då och då. Jag vill bara veta att han är okej och att vi båda finns.
För när hans ögon tittar på mig, sådär som att han bara vill se mig le, så är dem oslagbart vackra och djupa. Det tillhör honom. När jag ser han titta på mig sådär så kittlas det för mycket för att inte gömma mig. Hur kan någon så vackert ens existera?
Och om han hade fötts till ett annat kön, haft en annan kropp eller blivit sjuk hade inget varit annorlunda. Det är personen inuti som får mig att stanna till, som får mig att falla rakt in i min egen skönhet. Som om jag hade blundat fram tills nu. Och jag hade älskat hen på samma sätt. Jag hade släppt in den så som jag gjort med honom. Ända in till mina mörkaste hemligheter så hans styrka även reflekterades där. Även om det blöder galet mycket så är det vad han ser i mig som får mig att få hopp om att leva på riktigt. Så jag hoppar fritt fall in i rädslan och litar blint på att han har rätt om mig. Jag kommer landa på fötterna.
När hans arm vilar sig om min kropp, när han tar mig till sin, vill jag byta plats. Jag vill ta alla känslor och kanalisera dem in i honom, hur jag inte vill göra honom illa. Hur jag avskyr att det redan har hänt och hur jag önskar vi hade beskyddat oss bättre och aldrig gått vilse. Hur jag vill ge honom allt som jag är, förutom mina tårar.
Jag vill bli så hel som hans ögon berättar att jag är.
Visa mig själv utan skam.
Våga ta kontakt med det sårbara.
Det kanske är en ren tillfällighet att vi ens fann varandra då, den hösten för alla år sedan. Men det är ingen tillfällighet att jag klädde av mig naken på riktigt framför honom. Det är ingen tillfällighet att han älskar mig och att jag vet det, det är på riktigt. För jag tror på honom. Jag tror på vartenda andetag som är precis så starkt att det går att kännas i nacken.
Små andetag som precis är tillräckligt starka för att kännas i nacken. En halvt sovandes människa som håller sin arm om mig. Inte är han större än mig. Inte är han starkare. Men han som sig till mig, det skydd jag får av att känna honom nära, är som en resa rakt in i något livfullt. Som om vi befann oss i en värld utan grå betong, där vi bara var två djur som njöt av att marken luktade mer jord under hösten. Där vi sprang fria och vartenda steg vi tog höll oss unga. Som om hans andetag fyllde mitt inre med färg och höll mig still, där jag är när jag blir stark.
Det som tränger sig in i mig, det språk som formar ord inom mig. Det är hans. Och jag vill byta platser. Jag vill hålla om honom och beskydda honom från allt allvar. Jag vill låsa in det som finns kvar av den som bor inuti hans kropp. Jag vill gömma det i ett kassaskåp med flera olika lås och koder. Så jag kan återskapa en värld utan förtvivlan och släppa honom fri i den. Jag vill se honom leva. Jag vill ge honom det han visar mig.
Och jag vill inte störa, jag vill bara titta då och då. Jag vill bara veta att han är okej och att vi båda finns.
För när hans ögon tittar på mig, sådär som att han bara vill se mig le, så är dem oslagbart vackra och djupa. Det tillhör honom. När jag ser han titta på mig sådär så kittlas det för mycket för att inte gömma mig. Hur kan någon så vackert ens existera?
Och om han hade fötts till ett annat kön, haft en annan kropp eller blivit sjuk hade inget varit annorlunda. Det är personen inuti som får mig att stanna till, som får mig att falla rakt in i min egen skönhet. Som om jag hade blundat fram tills nu. Och jag hade älskat hen på samma sätt. Jag hade släppt in den så som jag gjort med honom. Ända in till mina mörkaste hemligheter så hans styrka även reflekterades där. Även om det blöder galet mycket så är det vad han ser i mig som får mig att få hopp om att leva på riktigt. Så jag hoppar fritt fall in i rädslan och litar blint på att han har rätt om mig. Jag kommer landa på fötterna.
När hans arm vilar sig om min kropp, när han tar mig till sin, vill jag byta plats. Jag vill ta alla känslor och kanalisera dem in i honom, hur jag inte vill göra honom illa. Hur jag avskyr att det redan har hänt och hur jag önskar vi hade beskyddat oss bättre och aldrig gått vilse. Hur jag vill ge honom allt som jag är, förutom mina tårar.
Jag vill bli så hel som hans ögon berättar att jag är.
Visa mig själv utan skam.
Våga ta kontakt med det sårbara.
Det kanske är en ren tillfällighet att vi ens fann varandra då, den hösten för alla år sedan. Men det är ingen tillfällighet att jag klädde av mig naken på riktigt framför honom. Det är ingen tillfällighet att han älskar mig och att jag vet det, det är på riktigt. För jag tror på honom. Jag tror på vartenda andetag som är precis så starkt att det går att kännas i nacken.
Bild & Text av Victoria Wahlgren