Om hon lutade pannan  mot fönstret…

Om hon lutade pannan mot fönstret och samtidigt kupade händerna runt ansiktet kunde hon urskilja världen där utanför i mörkret. 

Sara Larsson var på väg. Efter mycket tvekan och stor ångest hade hon äntligen beslutat sig för att besöka sonsonen i Storstaden. Bara det att beställa tågbiljett var något nytt för henne. När Arne levde var det ju bara att ta bilen. Han körde alltid. Det hade aldrig blivit av för henne att ta körkort. Vad skulle hon med bil och körkort till? Det fanns ju allt inom gång- eller cykelavstånd i byn där hon växte upp. Och förresten så hade de inte råd, varken hon och Arne eller föräldrarna, att betala pengar för någon sådan lyx. Hon som hade sådan god hand med både djuren och allt det andra som tillhörde gården, skulle ju i alla fall ta över den så småningom sa föräldrarna. 

 –       Det enda du behöver kunna hantera är traktorn, brukade pappan alltid säga. 

Sara hade ingenting emot detta och fann sig i pappans ibland väl hårda uppfostringsmetoder. 

Det var bara att lyda och göra som han sa. Han visste ju bäst vad som var bra för henne. 

Nu blev det ingen bondmora av Sara Larsson. 

 Redan tidigt i hennes liv dök en nittonårig yngling vid namn Arne upp. Han kom till byn en sommar med sin familj. De hade hyrt lillstugan för att några veckor koppla av från som de uttryckte det, ”det bekväma men stressande stadslivet.”  

Nu fick de prova på både fotogenlampsljuset och  komjölkningen och innan de for därifrån hade Sara fått prova på hur det var att bli både sedd och behandlad som kvinna. Det blev  

några ljumma sommarkvällar då hon och Arne smög iväg till stranden för att älska. 

Sara höll detta hemligt, men när pappan fick tag i ett av alla dessa brev som Arne senare skrev från Småstad blev han rasande. I brevet bad Arne att Sara skulle resa till honom i Småstad. Av orden i brevet förstod pappan att Sara också hade uttryckt en sådan längtan. 

Sara for iväg efter många uppslitande gräl med familjen. 

 Den första tiden i Småstad bodde de på nåder hos Arnes föräldrar.  När de flyttade därifrån till sin första egna lägenhet fick Sara börja arbeta för att försörja dem. Hon tog en del ströjobb som städerska och arbetade en tid som servitris på stadens hotell. Arne läste till ingenjör och när han var färdigutbildad hade det hunnit komma två barn i familjen. Två till skulle det bli. Tre pojkar och en flicka blev det. Lägenheten de bodde i började bli för trång och de köpte ett eget hus i centrum av Småstad. 

Kontakt med sina föräldrar hade Sara inte haft sedan hon flyttade från byn. Hon hade ett flertal gånger försökt men inte lyckats. 

Sara vande sig vid livet i Småstad. Arne fick anställning som ingenjör på en av stadens industrier och Sara var hemma och skötte hem och barn. Under flera år var hon medlem i en sångkör som träffades en gång i veckan för att öva. Onsdagskvällar mellan sju och nio. De timmarna var heliga för Sara. Onsdagarna var de dagar då hon tvättade håret extra noga och såg till att det fanns rena och lite snyggare kläder än de där gamla vanliga vardagskläderna. 

Arne visste också att onsdagarna var viktiga för henne och såg till att han inte behövde jobba över utan kunde komma hem och ta hand om barnen. När det blev dags för kören att ha sina framträdanden satt han alltid i publiken tillsammans med barnen. 

De hade det bra tillsammans och trots att de inte hade det så gott ställt vad gällde ekonomin kunde de så småningom köpa ett litet torp några mil från Saras föräldrahem Trots att Sara trivdes i Småstad längtade hon efter att få komma ut i naturen som hon hade gjort när hon var barn. Innerst inne trodde hon väl också att en försoning med föräldrarna skulle kunna ske om de några veckor om året bodde närmare varandra. 

 Barnen följde gärna med till torpet och Sara visade dem kantarellställen, blåbärsskogen och hur man tog upp gammelgäddan ur sjön.  Men någon försoning med föräldrarna blev det inte. 

 Nu var båda föräldrarna döda sedan länge och sorgen efter den förlorade gemenskapen hade tonats ner. Inte försvunnit helt och hållet. Den skulle finnas med henne så länge hon levde. Det förstod hon.   

 Efter Arnes död sålde hon huset i Småstad. Och flyttade till en lägenhet på två rum och kök.  

Hon fick en slant över efter husförsäljningen och kunde på sin ålders höst känna att ekonomin var tryggad. Hon kunde unna sej både det ena och det andra utan att behöva vända på slantarna och det hände att hon köpte sej en rejäl bit oxfilé och en flaska gott vin att njuta av ibland. Torpet behöll hon. Hon hyrde ut det större delen av somrarna men åtminstone en eller ett par veckor varje sommar var hon där själv för att få njuta tidiga soluppgångar, doften från sjön och att få vandra i skogen med svamp- eller blåbärskorgen.   

Ett barnbarn hade hon. Daniel som var son till hennes yngste son Åke. 

Sara Larsson stiger av tåget i Storstad tidigt på morgonen den 6 augusti ett år i början på 2000-talet. Sonsonen skulle möta. 

 Hon sätter ner sin stora blå resväska, står stilla och ser sig omkring. Människorna runt henne rör sig framåt, vant och i ett tempo som får henne att tänka på ett 100-meterslopp. 

Någon råkar stöta till henne, en annan drar en barnvagn förbi, så nära att hjulen nästan kör över hennes ena fot. Somliga resenärer har hjulförsedda resväskor, andra bär på tunga ryggsäckar.  

Unga par återförenas i innerliga kramar, familjer lotsar sina barn genom folkmassan och ljudet från hastande fötter blandas med släpandet av resväskor, dämpade samtal och utrop från högtalarna: 

 ” Tåg mot Norrort med avgångstid fem och fyrtiotre. Tag plats. Dörrarna stängs.”  

En bit bort står en man som säljer tidningar. Sara hör honom högt och ljudligt marknadsföra sin produkt. 

  –    Stöd oss hemlösa. Köp ett nummer av Situation Hemlös och du får något intressant att läsa på din resa. Köp Situation Hemlös! 

 Sara tittar på sitt armbandsur. Tåget var visserligen inne på stationen några minuter tidigare än beräknat, vilket i och för sig var ganska ovanligt. Nu för tiden brukar det snarare vara tvärtom har hon hört. 

 Han borde ha varit här nu. 

Sara har inte sett sitt barnbarn på flera år. Han flyttade till Storstad efter studenten och har bott där sedan dess. Vad han gör är hon inte riktigt säker på, men det verkar ju gå bra för grabben i alla fall, brukade hon tänka när hon tittade på fotot av honom som liten, där det stod i bokhyllan bland alla de andra hemma i Småstad.  Nu hade han bett henne komma och bo hos honom ett tag. 

  –    Jag längtar efter dig farmor, sa han när han ringde.  Och Sara Larsson föll till föga, köpte tågbiljett och nu var hon här. 

Ett obekant ljud får henne att rycka till. Ljudet kommer från hennes handväska. Det tar en stund innan hon förstår att det kommer från den mobiltelefon, modell större, som hon fick låna av grannen där hemma. 

–    För alla eventualiteter, sa han. 

 Sedan visade han henne hur hon skulle göra för att ringa och ta emot samtal. Knapparna var stora och bra. Siffrorna såg hon också. Till och med utan glasögon. 

•  Åh! I vilket fack stoppade jag den nu då?  

Sara letade och visste inte riktigt om hon hade tänkt meningen eller pratat för sig själv. När hon äntligen hittade telefonen hade den slutat ringa. 

 1 missat samtal, läste hon. 

–    Jäklar” sa Sara. Högt och tydligt. Då ringde det igen. Sara tryckte på den knapp som hon hade blivit lärd. 

–           Hallå? 

–           Hej farmor. Det är jag, Daniel. Har resan gått bra? 

–            Jodå. Det var intressant. Men var är du? 

–           Jag är på väg, men blir lite sen. Just nu sitter jag nästan stilla i en bilkö. En krock eller något sådant. Var är du? 

–          Jag står utanför tåget på perrongen som vi sa. 

–          Gör så här nu. Gå rakt fram så kommer du till stora vänthallen. Där finns bänkar som du kan sätta dig på. 

–          Jaha då går jag nu då. Ja där ser jag. 

–          Det finns ett café också om du är kaffesugen. Det kan dröja ett tag innan jag är framme. 

–          Ja det blir nog bra. Men hittar du mig där då? Här är ju hiskligt mycket folk. 

Daniel lovade att han visst skulle hitta henne. 

  –        Det är klart jag känner igen min  egen farmor sa han. 

  Sara Larsson slog sej ner vid ett av borden på Centralstationens café. Den blå resväskan placerade hon mellan sina ben och sin gråa kappa tog hon av sej och hängde på stolsryggen. Hon sträckte lite på sej och gäspade. Resan hade varit lång. Flera timmar hade hon tillbringat på tåget från Småstad och hit. Hon hade kunnat få sovkupé men föredrog att vara vaken och beställde sittplats i stället. 

Man vet aldrig vem man kan hamna med, hade hon tänkt.  Hon hade i alla fall kunnat sova någon timme innan tågvärden kom in i vagnen och väckte henne med orden: 

  – Nästa Storstads Central. Storstads Central Tågets slutstation.  

  Sara Larsson hade drömt en dröm om höghus, blåbär och slingrande cykelvägar i en salig blandning. Hon hade också en stel och ömmande nacke efter att ha suttit sovande i en något framåtlutad ställning. Dessutom behövde hon gå på toaletten. Hon tittade efter så att hennes resväska fanns kvar på bagagehyllan. En snäll ung man som hade sin plats på andra sidan mittgången, hade hjälpt henne att få upp den. Nu satt han inte där. Han hade väl gått av på en annan station förstås.  Jag får be konduktören hjälpa mej tänkte Sara innan hon gick till toaletten. När hon var klar tittade hon sej i spegeln gnuggade ögonen och sköljde dom med kallvatten, rättade till lockarna i det numera gråsprängda mörka håret och gick tillbaka till sin plats. Några minuter kvar och hon skulle vara framme. 

Stolt över att hon vågat ta det här beslutet att besöka Daniel i Storstad tog hon på sej kappan som hon hängt på kroken när hon steg på tåget i Småstad, böjde sej fram och tittade ut genom fönstret. Hon hade väl inte väntat sej att få se slottet med en gång, men blev ändå lite besviken över att det bara verkade vara fabriks- och industriområden hon såg. 

 Hon hade väntat sej en annan vy av Storstaden. Höghus, vatten, träd och en massa bilar, bussar och människor. Lugn Sara tänkte hon. Det kommer, det kommer. Spännande kändes det i varje fall. 

Tåget närmade sej Centralstationen.  Sara fick hjälp med att ta ner sin blå resväska och gjorde sej beredd att stiga av. 

Nu satt hon alltså här på caféet . Hon hade valt kaffe med mjölk och socker, en smörgås med ost och skinka och ett härligt doftande nygräddat wienerbröd Hon såg sej omkring. Trots att   det var tidigt på morgonen var det många gäster här. Somliga satt och läste tidningen samtidigt som de drack sitt kaffe eller te och åt sina smörgåsar. Andra såg lite trötta ut tyckte Sara. Kanske de har jobbat natt och äter sin frukost här innan de åker hem tänkte hon.  I alla fall var det annorlunda mot Småstad. Så här dags var det bara tidningsbuden och en och annan fabriksarbetare som var vakna där vid den här tiden på dygnet  

Sara tog en stor tugga av det varma nygräddade wiener brödet, torkade bort sockret runt munnen med högerhandens utsida och väntade på Daniel.       

–  Till Storstad! Jamen det är ju inte klokt! Vad ska hon göra där?  

  Åke Larsson gestikulerar med armarna samtidigt som han tittar på sin fru med något som  

mest liknar förvåning i blicken. .Lena Larsson, Åkes fru, har i ett telefonsamtal från sonen i Storstad fått veta att Sara Larsson ska komma och bo hos honom en tid, Sonen, som för övrigt är deras enda barn, är ogift och lever enligt sina föräldrar ett som de kallar det hektiskt liv i Storstad. 

–  Hon kommer säkert att råka illa ut, fortsätter Åke. Och Daniel! Han som är ute och ränner hela nätterna.  Kan han ta hand om henne? Och inte har han ett ordentligt jobb heller. 

Åkes ögon har nu inte bara förvåning i blicken. Den blandas också med lite rädsla. Både för mamman och för att det skall bli en massa besvär för honom och Lena. 

–  Varför i helsike bad han henne komma dit? Det måste vara något lurt med det här. Tänker han lura av henne hennes pengar eller?  Men OK. Vi får hålla kontakt och kolla upp så att det inte händer något. 

–  Var nånstans var det bingo ikväll sa du? 

Åke, Saras son, bor i Samhället. Han arbetar sedan många år på Fabriken där och är gift med Lena som är förskollärare i Samhället. De trivs i Samhället. Har köpt radhus, har en fast vänkrets och ett för dem ett tryggt och tillfredsställande liv. Åke jobbar skift på fabriken vilket innebär att han var tredje helg måste avstå från samvaron med familjen och vännerna. Ska sanningen fram tar han igen det de andra helgerna. Lena tycker att han då dricker för mycket. 

Hon har flera gånger försökt att prata med honom om det. 

– Jag har läget under kontroll gumman, säger han. Man måste få koppla av ibland. 

Daniel flyttade till Storstad direkt efter studenten. Han hade länge längtat bort från Samhället. 

Ville vidga sina vyer. Komma bort från det han tyckte inskränkta livet med bingo, kontroll och förnöjsamhet. Ville något annat. Nu efter några år i Storstad var han på väg att nå de mål han hade. Det gick bra för honom. Kreativ och social hade han skaffat sig ett stort nätverk som tillsammans med hans kompetens föste honom närmare de mål han hade. 

Med tur och lite skicklighet och charm hade han lyckats skaffa sej en lägenhet på söder. Den var inte stor, ett rum och kök på 29 kvadratmeter. Han hade inrett den med smak och personlighet och många kvällar och nätter hade han och hans vänner suttit här och löst livets alla gåtor. Ibland hade de varit ett tiotal som upplevt både solnedgångar och soluppgångar tillsammans. 

Nu hade han alltså frågat sin farmor om hon ville komma hit.  När han var liten hade han bott hos henne några veckor varje sommar. De hade varit tillsamman i skogen plockat svamp och blåbär. Han glömmer aldrig när han fick upp den där stora gäddan på en av fisketurerna i farmors gamla eka. Eller när de satt och åt pannkakor med grädde och sylt i skenet från elden i den öppna spisen. Hos farmor blev han den lilla pojke han var. Hemma hos mamma och pappa skulle han alltid vara stor och duktig. 

  – Du som är så stor ska väl kunna äta utan att kladda så där. Du som är så stor ska väl kunna vara ensam hemma utan att vara mörkrädd. 

 Men han var mörkrädd och han var fumlig och kladdade när han åt. 

Hos farmor på somrarna var han trygg. Det krävdes inte något av honom mer än att vara Daniel. Daniel Larsson fem, sex, sju eller tio år som han var. 

Nu var han tjugosju. 

Efter sommarveckorna hos farmor levde han länge på minnena. Han var en självsäker liten pojke i flera veckor. Förstod att han dög. Ända tills kraven började igen. 

Du ska väl själv kunna göra dina läxor. 

Kan du inte det och det och det? Du som är pojke. 

Inte gråta, inte vara rädd inte visa känslor. 

Daniel tittade otåligt på klockan. Nu satt hon väl där, farmor, och var nervös.  Han hade ju lovat att vara där när hon kom fram. 

 Han hade tagit ledigt från reklambyrån där han arbetat det senaste halvåret. Han hade också förvarnat vännerna att de inte skulle kunna ses så mycket de närmaste veckorna. Det hade varit olika åsikter bland vännerna om att Daniel skulle bjuda hit sin farmor till Storstaden. Några tyckte det var en fin gest. Andra undrade om han ville smöra för att i framtiden få ett stort arv.  Ett fåtal tyckte det lät farligt. Hon var ju gammal. Tänk om det hände henne något   när hon var här? Det var ett stort ansvar Daniel tog, tyckte de flesta i alla fall. 

Daniel tittade åter igen nervöst på klockan, slog på lokalradion för att kanske få höra vad som hänt. 

• En lastbil på Stora Infarten har vält och trafiken mot Storstad centrum står för närvarande stilla. Länga köer har bildats och trafiken beräknas komma igång c:a 06.45. 

Daniel funderade på om han skulle ringa farmor igen men beslöt att vänta en stund. Det kanske skulle komma nya meddelanden om läget i trafiken. 

 Han slog av motorn och drog en djup suck. Han ångrade att han hade ringt föräldrarna och berättat om vad han hade för planer för farmor.  Han visste ju att de och farmodern inte hade så bra relation med varandra och det var väldigt sällan de träffades. Det blev till jularna och en och annan födelsedag. Det hade inte gått att prata med föräldrarna om varför det blivit så. 

Bilkön började långsamt röra på sig bara för att några minuter senare åter stå stilla.  

Daniel slog farmors telefonnummer. Flera signaler gick fram men han fick inget svar.  

Han kände hur svetten började rinna i pannan, tog av kepsen och torkade desperat bort svetten med handflatan samtidigt som han stönade högt.  Här satt han. Bara några kilometer från farmor på Centralstationen. Farmor som han älskade och inget hellre hade velat än att vara hos henne nu. Han ville inte att hon skulle vara orolig. En tanke slog honom. Han skulle kunna ringa Marcus. Han bodde nära Centralstationen och skulle hinna dit på några minuter. Marcus hörde väl inte till den närmaste vänkretsen men de hade träffats några gånger hos gemensamma vänner 

• Hej det är Daniel Larsson. Förlåt att jag ringer så tidigt.  Är du vaken?  Vi träffades hemma hos Stefan för ett par veckor sedan och jag berättade att min farmor skulle komma och bo hos mig en tid. Kommer du ihåg det?  Bra.  Nu har hon kommit till Centralstationen och jag skulle varit där och tagit emot henne men jag sitter fast i en bilkö som står alldeles still. Skulle du kunna tänka dig att springa ner dit och ta hand om henne ett tag? Hon sitter på cafeet. Hur hon ser ut? Ja, ganska liten, smal, med lockigt grått hår och hon har säkert en blå resväska med sig.  Gud vad bussigt! Vi hörs. 

 Daniel slog farmors telefonnummer men efter åtskilliga signaler kom upplysningen: Abonnenten kan inte ta emot ditt samtal. Var god tala in ett meddelande efter tonen. 

• Hej farmor. Det är Daniel. Jag sitter fortfarande fast i en bilkö men min vän Marcus kommer snart och tar hand om dig. Var inte orolig. Kram. 

Sara tag på sig glasögonen och gjorde som hon hade blivit tillsagd att göra när hon inte hunnit svara på ringsignalerna Hon skruvade upp ljudvolymen och lyssnade på Daniels meddelande. Inte en utan två gånger.  

 En gänglig yngling kom fram till henne. Han räckte fram sin hand och sa: 

–  Hej. Det är jag som är Marcus. 

Sara tog hans hand och sa:  

• Det här blev ju lite tokigt. Vad gör vi nu? 
• Jag fick ett meddelande från Daniel alldeles nyss. Han föreslog att vi skulle gå hem till mig, sa Marcus. 
• Jag bär din resväska. Jag bor inte så långt härifrån,   

Dom gick ut genom huvudingången och var efter några minuter framme vid huset där Marcus bodde.  De tog hissen upp till femte våningen och steg in i lägenheten. Då ringde Saras telefon. 

-Hej det är Daniel Hur har du det? 

-Jo vi är i Marcus lägenhet nu Och du då? 

-Jag sitter fortfarande fast i bilkön men kommer så fort jag kan, Får jag prata med Marcus. 

– Ja hej sa Marcus.  Jag måste till jobbet nu men Sara kan ju stanna kvar här tills du kommer. Du vet ju var jag bor och det är ju bara att ringa på dörren eller hur? 

 Marcus lämnade lägenheten och Sara gick på toaletten. När hon var färdig såg hon sig om och konstaterade att här bodde det någon som hade både smak och pengar. Väggarna var fulla medmodern konst och möblerna talade sitt klara språk av design och stil. På skrivbordet bredvid datorn låg en massa papper med, som Sara förstod, utkast till något. En bok, en novell, en teaterpjäs eller något liknande. Sara satte sig i den mjuka soffan, kände hur ögonlocken föll ihop och efter en kort stund sov hon. 

En gänglig yngling kom fram till henne och sa. 

-Hej det är jag som är Marcus 

Sara tog hans hand och sa. 

• Det här blev ju lite tokigt. Vad gör vi nu? 
• Jag fick ett meddelande från Daniel alldeles nyss. Han föreslog att vi skulle gå hem till mig, sa Marcus. 

Marcus tog Saras blå resväska och de fortsatte ner till Storstadens tunnelbanesystem.  Sara blev lite andfådd och bad Marcus gå lite långsammare.   

• Du måste ha en biljett. Låna mig din telefon så ska jag köpa en till dig, sa Marcus och Sara gav honom telefonen. 

De gick på blå linjen och Sara kunde nu genom tunnelbanefönstret se både träd, höghus. 

industrier och köpcentrum. Hon längtade fortfarande efter att få se slottet. Marcus satt tyst framför henne och hon tittade på honom i smyg. Blont hår under en keps med symboler som hon inte visste vad de betydde. En grå luvjacka, jeans och skor som Sara skulle säga hade sett sina bättre dagar. Hon hade tänkt sig Daniels vän lite annorlunda. Men, tänkte hon.  Jag är väl lite gammalmodig.  

De steg av tunnelbanan efter en stund. Marcus bar Saras blå resväska och sa att de skulle behöva gå en stund innan de kom fram till huset där han bodde 

• Vill du att jag håller i dig som stöd frågade han, men Sara sa att det skulle nog gå  

Bra. Bara de inte gick så fort.  

 De kom fram till ett gult trevåningshus och Sara var rejält andfådd när de kom upp till andra våningen och gick in genom dörren till Marcus lägenhet. 

• Här får du ett glas vatten, sa Marcus. Jag lagar frukost om en liten stund. Sätt dig ner och vila så länge.  

Sara satte sig i den mjuka soffan kände hur ögonlocken föll ihop och efter en kort stund sov hon. 

Daniel trummade med pekfingret på ratten när hans telefon ringde. 

      – Hej Daniel. Det är Marcus.  Jag ser ingen som liknar din farmor här på cafèet. 

Vad ska jag göra? 

Det for en massa tankar genom Daniels huvud. Hade hon gått på toaletten eller hade hon tröttnat på att sitta stilla och gått en runda? 

      – Har du tid att stanna kvar tills jag kommer. Bilkön börjar röra på sig nu, sa Daniel. 

Marcus svarade att han kunde stanna kvar en stund och Daniel körde långsamt framåt. 

     – Jo henne kommer jag ihåg. Hon beställde kaffe, en macka och ett wienerbröd, svarade mannen i cafeet på Daniels fråga om han hade sett farmodern. 

     – Men efter en stund fanns hon inte där.  Jag hann inte se vart hon tog vägen. 

Daniel och Marcus börjar leta på centralstationens alla toaletter. De frågar tågpersonal om de hade sett en äldre gråhårig dam med en blå resväska men fick nekande svar. Daniel provar att ringa farmors telefon men får bara svaret att abonnenten inte kan ta emot samtalet. 

Daniel och Marcus fortsatte att leta på Centralstationen men fann inga spår efter Sara. 

• Jag måste ringa sjukhusen sa Daniel. Det kanske har hänt henne något. 

       Marcus var tvungen att åka iväg och Daniel blev ensam kvar med sin oro. 

Han kontaktade storstadens alla sjukhus men fick inga svar som stämde överens med något som skulle kunna ha hänt Sara. Då ringde han polisen. 

       – Min farmor är borta. Jag skulle ha hämtat henne på Centralstationen men blev fördröjd och nu kan jag inte hitta henne. 

Polisen i andra änden av telefonlinjen bad Daniel att lugna ner sig och beskriva lite närmare hur farmor såg ut och hur dags hon kom till Storstaden. 

 Sedan fick han rådet att spåra hennes telefon och att åka hem. 

När Sara vaknade visste hon först inte var hon var. Allt var tyst och hon såg en tv, ett fönster där solen precis spred sitt ljus in på ett bord som var fullt med papper, färgpennor, penslar  och en hel del halvfärdiga skisser.    

Sara reste sig från soffan sträckte på sig och ropade hallå men fick inget svar. Hon fortsatte ut i köket. På spisen stod en kastrull med rester av något som såg ut som gröt. Det doftade kaffe från kaffebryggaren som stod och bubblade i hörnet på arbetsbänken. Sara satte sig på en stol vid köksbordet då hon hörde hur ytterdörren öppnades.  

•  Jasså du är vaken, sa Marcus och öppnade påsen han hade med sig. Jag köpte lite bröd och ost för jag trodde att du behövde lite frukost.  

Har du hört något från Daniel frågade Sara.  

–         Nej inget svarade Marcus.  

–         Var är min telefon frågade Sara. 

 –        Den hade slut på batterier så jag laddar den med min laddare. 

 Marcus hällde upp två koppar kaffe och bredde två ostmackor. Varsågod sa han och ställde kaffet och smörgåsen på köksbordet framför Sara. Jag är inte hungrig sa Sara och tittade lite misstänksamt på Marcus.   

 Marcus som egentligen hette Johan hade hört Daniels meddelande där på stationen.  Han hörde tydligt hur Daniel sa att en kompis som hette Marcus skulle komma och ta hand om farmodern tills Daniel kom loss ur bilkön och kom plötsligt på en ide. Han skulle presentera sig som Marcus, ta hem farmodern till sig   och sedan pressa Daniel på pengar om han skulle kunna få träffa sin farmor.  Han hade hamnat i spelberoendevärlden och hade skulder på ofantliga summor.  Han hade fått sparken från sitt jobb som montör eftersom han misskötte sig.  Kom sällan i tid och slarvade med uppgifterna när han var där.  

Nu satt han här med någon som var farmor till någon som hette Daniel. Han visste inte ens vad hon hette, var hon kom ifrån eller varför hon var i Storstad. Han visste överhuvudtaget ingenting. Han visste inte heller något om utpressning Han visste inte hur han överhuvudtaget 

kunde komma på den där idén på Centralstationen. Det enda han visste var att han behövde pengar. Nu måste han försöka fullfölja sin plan. 

• Nu är det så här sa Johan. Jag heter inte Marcus utan Johan Och jag vet inte vem varken du eller Daniel är.  Jag vet inte ens vad du heter och varför du är här i Storstad. Men en sak ska du veta. Jag är inte farlig och tänker inte göra dig illa. Jag skulle bara gärna vilja ha din hjälp. Jag behöver pengar. 
•  Jag heter Sara, sa Sara och jag begriper inte ett dugg. 

Johan förklarade sin situation om spelberoendet, skulderna, om jobbet han förlorat och att han snart skulle bli vräkt från sin lägenhet eftersom han inte betalat de sista månadernas hyra. Sedan tog han en tugga på ostmackan och drack några klunkar kaffe. 

Sara tittade på Johan. 

•  Vad hade du tänkt göra med mig då, sa Sara. 
•  Jag hade tänkt behålla dig här och för att Daniel skulle få träffa dig skulle jag pressa honom på pengar. 
• Det går ju inte sa Sara. Han har inga pengar som han kan ge till dig.  

Nu gör vi så här. Hjälp mig så att jag kommer tillbaka till Centralstationen så hör jag av mig så småningom. Det här ska vi klara av. 

Johan följde Sara till tunnelbanans blå linje, hjälpte henne upp i vagnen och gav henne hennes laddade telefon och sitt telefonnummer. 

 Framme vid Centralstation satte sig Sara  åter igen på cafeet och väntade på Daniel. 

Det här skulle kunna ha hänt Sara under hennes första timme i Storstad. 

Eller……. 

Det här hände Sara under hennes första timme i Storstad 

Hur som helst så blev det så att Daniel kom loss i bilkön och hämtade upp sin farmor.  Lite för sent. Men ändå. Precis som det var tänkt.  

Sara stannade kvar i Storstad hos Daniel och fick uppleva både slottet, kungen och storstadspulsen.  Hon fick också tid att sätta igång något hon länge velat göra. Att skriva. Hon hade många gånger börjat men inte tyckt det blev bra. 

Hon visste precis vad hon ville skriva.  En biografi. Sin egen. Om förhållandet och känslorna till föräldrarna. Om kärleken till Arne. Om att få barn och barnbarn. Om att många gånger få sätta sig själv i andra hand. Om att kunna prata ut om sitt förhållande till sonen Åke och att till slut kunna försonas med sig själv.  

Det blev en bok.  

 Hon fick hjälp med texten av en man som hette Marcus och illustrationerna till boken gjordes av en man som hette Jonas. 

Boken såldes i stora upplagor.  

Sara återvände till Småstad. Rak i ryggen och med ett leende på läpparna.     

Författare: Ulla Berglund