Pennan är så pass ovässad att mina sista ord kommer att undras över. För att det blir mina sista ord är det nog inget tvivel om. Det kan inte dröja länge nu innan de är här, det låter som om de är alldeles utanför dörren till mitt rum. Att de tar mitt rum allra sist är nog ingen slump, de vet precis vad de gör. Jag har ingen aning om vad de är för något eller var de kommer ifrån, men att de vill illa är jag säker på. Måste få ner detta på papper även om pennan är trubbig och min hand darrar alldeles för mycket för att det ska bli lätt att läsa vad jag nu skriver ned. Någon måste få reda på vad som hände mig.
För en vecka sedan började det. En vecka som fått mig att tro på saker jag skrattade åt innan. Hade någon berättat för mig att de upplevt något liknande skulle jag undrat om de rymt från någon låst avdelning i närheten. Men nu vet jag.
Nu skrapar det mot dörren, långsamt, längst nere mot golvet.
Med ett ryck vaknade jag då, för en vecka sedan, mitt i natten. Något hade väckt mig, ett ljud förmodligen. Jag tänkte inte på det så mycket då, men jag kunde inte somna om på ett bra tag och en känsla av någon sorts ångest smög sig liksom över mig. Men två på natten kommer märkliga känslor över en ibland. Så jag somnade om tillslut och vaknade inte förrän sent på morgonen.
Det kan vara av vikt att veta att jag hyr ett hus och att jag för en vecka sedan tillbringade min andra natt i detta hus. Den första natten hade jag sovit som en stock. Jag hade njutit av tystnaden och ensamheten precis så mycket jag hoppats på. Denna semester var för min mentala hälsas skull. Jag hade bestämt mig i samråd med min fru att det vore en bra idé för mig att få vila ut i ensamhet under några veckor. Det hade varit en tung period för mig, både på jobbet och hemma. Min nattsömn var lika med noll och mitt humör strax under samma nolla. Att få andas ut helt själv var ett måste kom vi fram till. Inte bara för min skull utan min fru måste få slippa mig ett tag. Slippa min självömkan, min oro och mina nattliga promenader runt i huset.
Då jag vaknade den andra morgonen kom jag ihåg att jag vaknat av något. Jag kom inte ihåg varför, men ångesten som krupit över mig kliade sig liksom kvar längst armarna och det kröp obehagligt i benen. Men dagen var underbar, det värmde från solen så pass att det droppade från taket. Mina kinder brände efter att ha suttit ute hela dagen och bara varit.
Sen blev det jobbigt. Den natten hann jag inte somna. Ljudet hördes igen och nu visste jag vad det var. Knackningar på dörren till källaren. Knackningar som jag först trodde var sättningar i själva huset. Men efter att ha försökt intala mig detta, var jag tvungen att erkänna att knackningarna var intelligenta. Inte slumpmässiga sättningar i huset. Jag sov inte ett dugg. Men kunde då solen gick upp igen intala mig att det var hjärnan som överarbetad spelat mig spratt. En till dag helt underbar i sin värme och trots att jag visste att nått var fel kunde jag i min sömntörstande hjärna på nått vis längta till en god natts sömn.
Den kom inte.
Det blev bara värre. Ljuden blev bara tydligare och de kom närmare på något vis. Så för tre nätter sedan såg jag den för första gången. Jag var tvungen att öppna sovrumsdörren, då jag var helt säker på att någon stod i hallen några få meter från dörren. Ingen var där. Eller. Något var där lägst borta, en skiftning i mörkret.
Dagarna därefter var trots takdropp och solsken i ögonen, så sjukt trötta att de gled ihop med nätterna som bara mer och mer visade att något var ute efter att göra mig illa. Något som på intet vis verkade ha bråttom. Det verkade som om detta något ville komma krypande mot mig sakta och obevekligt. Som om detta något, mörkare än svart, var ute efter att skrämma, mer än skada.
Men i natt verkar de ha bestämt sig för att avsluta vad det nu är de startat. Ljuden som alltid hållit sig i slutet av korridoren, kom farande över golvet mot min sovrumsdörr så fort solen gått ner. Som hundratals små kloförsedda fötter eller tassar mot trägolvet. Ungefär samtidigt som de små krafsande sakerna nådde min dörr för några timmar sedan, så började de prata med mig.
Varför, sa de.
Bara det ordet. Bara det ordet hela tiden.
Nu när jag skriver detta med min alldeles för ovässade penna hör jag rösterna igen. Det skrapar uppåt på dörren. Varför säger rösterna, eller rösten, det är visst bara en röst nu. En röst jag känner igen. Hon borde inte vara här. Hon, med sina konstfullt slipade och målade naglar, skickade ju iväg mig hit. Gjorde hon inte. Varför är hon här nu. Varför skrapar och skräms hon. Älskar hon inte mig. Varför slog jag henne så hårt. Hur kan hon vara här, hur kan hon skrapa på dörren med sina fina naglar.
Blå ljus blinkar utanför nu. Hon kommer inte in, dörren är för stark. Hon pratar, skyller på mig. Det var ju hon som ställde till allt. Fattar inte varför hon ska skrämmas så. Skrapa på golv och knacka på dörrar. Hon borde bara vara död, jag slog ju henne därför. Så hon skulle vara död.
Jävla ljus att blinka och störa. Nu knackar det igen, fast på ytterdörren. Inte på sovrumsdörren eller källardörren.
Nu kommer de in, riktiga människor som tur är. I blå uniformer.
Författare: okänd.