Släpp min kropp

Kapitel 1. Hatten

– Släpp min kopp… Släpp den nu… Innan jag…

– Men jag behöver den till nästa scen… och sen är det en mugg, Sonny en mugg! Säger mannen med teaterrekvisita i handen irriterat.

– Åh nej… Han förstår inte. Han förstår inte ens skillnaden mellan en kopp och en mugg. Om han tar koppen förstör han min ordning. Jag som har nästan allt klart nu. Den djävuln.

Jag dödar han med mina ”Death-rays”. Dö nu… DÖ!
Jag spänner varenda muskel i ansiktet och trycker mina fingrar mot tinningarna.
Ingenting händer. Jag tar i lite mer… fortfarande inget. Skit också.
Det funkar aldrig när man vill. Vad skall man med superhjältes krafter till när de ändå inte aldrig funkar när vid rätt tillfälle?

Författare: Gavin

– Varför ser du så konstig ut Sonny? Och förövrigt så är det inte din mugg. Säger den väderbitna skådespelaren.

Måste ha varit ett helvetes oväder som bitigt honom tänker jag.
Kanske en rovfågelsattack? Eller en fondue explosion på någon pretentiös skådisfest för Stockholms teaterelit. Hur som helst ser han ut som gamla Gb glassen Crispy i nyllet. Knottrig, flottig och med all säkerhet har han porer fyllda med mejeriprodukter.

Jag sväljer viljan att torrkoka hans hjärna med min ultravarma ”Dödsstrålar” och drar handen över ansiktet för att inte avslöja mig. Nästan gång din sate… Nästa gång!

– Det är en KOPP ditt inkompetenta as… och visst är de mina… De är alla mina! Jag skiter i vad ledningen säger. Allt i detta kostymförråd är mitt… fattar du? MITT… alltihop! Skriker jag åt honom.

Hade min Sidekick Squidy varit här så hade hon satt han på sin plats. Hon brukar kliva in och styra upp förbrytelser när mina superkrafter fallerar.

Han tar ett nervöst steg tillbaka och kollar konstigt på mig med en stirrig blick.
Skit också, är han en spion? Det är något är misstänksamt med honom. Varför tittar han bara på mig? Säg något för fan… säg något!? Viskar jag för mig själv. Jag tror jag viskar i alla fall? Kan inte riktigt gå i borgen för det, men det lutar åt det hållet.

– Är du en spion? Snäser jag åt honom.

Mannen (som nu råkar vara en av dem fulaste skådespelaren i denna uppsättning av ”Alice i underlandet” här på statsteatern) knyter handen hårdare om den jättelika skumgummikoppen så att hans beniga fingrar nästan punkterar materialet samtidigt som han tar ytterligare några oroliga steg bakåt.

– Sonny! Nu gör du mig väldigt obekväm… vadå spion? Vad pratar du om? Jag skall bara ta den här löjliga hatten och sen skall jag gå min väg, okej? Säger han och kramar om skumkoppen som om den skulle kunna skydda honom mot mina överdådiga superkrafter.

Vid det här laget hade Squidy ”tag teamat” sig in och gjort några skönt våta marindjurs manövrar och sett till att teateraktören fått ett hjärnbalksframfall. Jag älskar när det händer.

Mannen med koppen vänder sig om och börjar gå mot scen ingången.
Det kokar i mig, hjärtat slår fortare och hjälteblod fyller mina hatiska tankar. Jag försöker kontakta min superkraftscentral men ingen svarar, typiskt. Jag får ta saken i egna händer. För ingen tar min rekvisita utan min tillåtelse… INGEN!

– Du där, har du dödslängtan din kostymförråds plundrare? Skriker jag efter honom.

Jag tar tag i ett tillhörande skumgummifat och kastar mig över honom. Skådisdjävulen skriker en massa saker om att jag är dum i huvudet, paranoid och att min mor måste ha legat med många suspekta män. Men dessa ord biter inte på mig för min ”Sårande och kränkande svordoms sköld” är påslagen och är fullt aktiv. Tack o lov att sköldcentralen aldrig tar rast. De har räddat mig många gånger.

Skumhattstjuven försöker kasta av mig ifrån hans rygg men misslyckas gång efter gång.
Men jag har mitt superlaserlockgrepp runt hans hals. Ingen har kommit ur den levande.
Jag lärde mig det greppet vid första året av laserkombat på ”Superpowers And Other Excellent Skills Highschool” i Dublin (skolan går även under täckmanteln ”Griffith Collage” för att inte gå miste om det årliga statliga utbildningsstödet)

– Skall du ha koppen? Vill du verkligen det? Nå? Nå? Då skall du ha ett fat också. Säger jag och trycker ner så mycket av skumgummi fatet jag kan i halsen på honom.
Jag hör en massa oförståeligt dovt mummel och hur kostymtjuven panikartat kipar efter andan.

– Ingen kallar mina hattar för löjliga, förstår du det? Viskar jag i örat på tjuven samtidigt som jag lägger min fulla kroppsvikt över hans betydelselösa kropp.

Fan vad han dreglar då… måste tvätta händerna noga med kryptonit-tvål efter jag dödat honom. Jag gillar verkligen inte tjuvdregel det är svårare att få bort från kläderna än vanligt dregel. Önskar jag hade på mig min superdräkt, den tål dregel.

I vit ögat fångar jag upp något oidentifierbart på väg åt mitt håll i all hast. Äntligen svarar de på superkraftscentralen men det verkar vara för sent. Först slaget är jätte vitt, andra slaget jätte fluffigt, tredje är en kombination av båda… därefter tystnad och iskall mörker och lite fluffigt, men bara lite.
De fick mig… Satans kostymspioner… De fick mig… denna gång!

Huvudet bultar som om det vore nyårsdagens morgon och smaken av polyester får mig att må illa. Vad fan hände? Var är Squidy? Och varför ligger jag på mage? Jag ligger aldrig på mage. Det är den oförsiktigas sovställning. Man är inte alert och medveten om illdådliga faror när man ligger på mage. På rygg skall man ligga, för då har man superjärnkoll på alla nattliga väsen och kan med blixtens hastighet kasta sig in i en kamp mot det mäktiga onda.

Jag reser på mig krampaktigt och försöker fiska ut allt syntetludd jag har i munnen med fingrarna. Vart kom polyesterluddet ifrån? Och varför smakar mina fingrar som stöldgods? Kroppen ryser till. Minnet är lika suddigt som en brännvinsfylla i Lilla Edet och smärtan i näsan gör det svårt att fokusera på något annat.

Var är jag? Känner inte igen det rummet alls. Första intrycket jag får är att det här rummet är helt uselt inrett. En vulgär brunfärgad brits med ett blått plastöverdrag är fastskruvad i ena långväggen, kanske hade den varit bekvämare att vakna upp på? Annars består rummet mest av tre andra väggar, ett tak, ett golv och en fyrkant som jag bara förmodar är en dörr eller möjlig målning av en dörr i skala 1:1. Färgvalen är som hämtad ur en syretripp på sjuttiotalet. Orange målade väggar med svart och gula stänk överallt. Hur tänkte inredarna här då? Är det uppväxta och utbildade i Lilla Edet kanske?

Jag mår nästan illa av att titta på väggarna. Ögonen flackar fram och tillbaks hastigt och min hjältehjärna försöker genast finna ett mönster i det psykedeliska färgstänket. Kan det vara en kulörbaserad kod tro? Tänk om det är ett kryptisk meddelande av pigment?

Det är säkerligen ”Dem” som försöker kommunicera med mig via den här väggen.
Jag är nog i ett rymdskepp på väg till huvudkontoret… det tror jag!
Och detta är ett karantänsrum för att de inte vill ha med mina jordliga bakterier till kontoret.
Särskilt nu när jag har dregel på armen. Ett mikroögonblick av dimmig klarsynthet slår mig plötsligt. Dregel!? Hur vet jag att det är dregel? Minnet sviker åter, vems dregel är det? Och varför gillar alla tjejer Twillight filmerna? En iskall kår rusar genom kroppen och river upp smärta i alla mina sinnen… de är ju jätte dåliga!

Satan också! Måste få dem att hämta upp Sidekick Squidy! Hon är stark men hon behöver mig för att överleva.
Våra ”utomordentliga extremt förtrollande telepatiska superenergier” är övernaturligt metafysiskt måttlöst så starkt beroende av varandra att vi inte kan vara separerade längre än 26 timmar i taget. Sker detta så börjar sakteligen Squidys blötdjurskropp upplösas till en utomjordisk slemhög av utomjordisk… slem. Och det får inte hända, det har jag lovat henne.

Nu slår det mig något… Slagsmål, luddig vit tass, smocka mot ansiktet, dregel igen… Det måste vara bäraren av den där luddiga vita tassen som har övermannat mig med någon slags sömnstråle och sen lagt mig varsamt i denna smittospärr. Så är det nog!

Smärtan i ansiktet gör sig tillkänna igen. Men varför fick jag en smäll i trynet för då?
Jag kanske kämpade i mot för att jag inte förstod att de ville mig väl… det kan hända när man är bedövad av supergalatiska sömnstrålar. Och vad fan är det för brunn i hörnet av rummet då? Ser ut som en typisk jordisk brunn. Finns säkert överallt, varför skall man inte ha sådana brunnar på ett rymdskepp liksom?

De har ta mig fan en telefon på väggen också. Vad smart… det klart de har en telefon!
Man måste ju kunna hålla kontakt med sina med superhjältar även om man är täckt av jordisk lort bakterie. Jag går fram till den hyperteknologiska rymdtelefonen och trycker på den ända knappen som sitter på konsolen. Det sprakar till och efter några (eftersom vi är i rymden räknas inte tid enligt jordmått längre) kosmiska sekunder hör jag en vag röst säga.

– Vad vill du?

– Hallå, Sonny Stålhjärta här, anmäler mig för superkrafts konstellation hos superkraftsöverhuvuden, Anställningsnummer är 1723-18. Och ja, jag är medlem i facket…Salut! Säger jag samtidigt som jag gör den sedvanliga intergalaktiska hälsningen. Många påstår att den påminner om Hip-hop guden Vanilla ices patentsökta honnör. Men jag vill framhäva att den är mer exakt än snarlik.

En lång och enerverande tystnad inställer sig och jag lutar mig fram mot hyperhögtalaren i hopp om lite kosmisk oväsen.

– Va? 1723-18? Har du slagit dig i huvudet där inne eller? Blöder du? Säger en (för mig) helt okänd röst. På klar svenska dessutom.

Det höga ljudet från membranet får mig att rigga tillbaka en bit.
Ha ha… Humor från smittospärrsavdelning… det gillar vi.

– Ja! 1723-18, vadå? Har mina inbetalningar strulat? Är jag avstängt nu igen?
Det kan vi nog lösa här och nu annars… Skall jag stoppa pengarna i brunnen? Är det en brunn förresten?, kanske är det ett tryckutjämnings hål? Eller är det en serveringslucka? Hmmm… Vänta nu… Det kanske är bara en inredningsdetalj så man har något annat att titta på än den hypnotiserande väggen? Sedan måste vi, alltså jag och ni snarast ”rymdraketa” som ungdomen säger, förbi min lägenhet och hämta upp min Sidekick, Sidekick Squidy… det är av allra största vikt… FATTAR DU?!?

Membranet slutar vibrera en stund och jag hör hur de pratar sinsemellan där ute. Vart där ute nu är?

– Han är ju helt sinnesförvirrad därinne. Säger samma okända röst som innan.

En andra tidigare ohörd stämma hörs genom högtalaren. Och med mina laserslipade superhjältsöron bedömer jag att det är en yngre förmåga som talar.
– Vad säger han då?

– Något om en Sonny Stålstjärt, anställningsnummer och fackliga serveringsluckor.
Han måste ha fått sig en rejäl smäll i huvudet där på stadsteatern.

Det förvirrade samtalet jag nu tjuvlyssnar på genom hypertelefonen gör mig bara yr igen och jag ser mig om efter en sittplats. Den ända logiska tillflyktsorten verkar vara en extremt smaklösa bruna britsen i klassik Edet skolning, så jag släpper knappen på konsolen och lägger mig på golvet vid målningen av den möjliga dörren i övertygande skala för att bara lyssna och samla mina supertankar en rymdsekund.

Bara två rum och ca tio meter där ifrån i Stockholmspolisens processerings rum frågar den yngre häktesvakten sin överman, samtidigt som han häller upp en kopp kaffe.
– Vad var det som hände där egentligen?

Den äldre gråhåriga poliskonstapeln suckar till, kliar sig ansiktet och undrar om det han snart kommer att berätta kanske är något av det löjligaste han förtäljt sen han började i ordningskåren.

Kapitel 2. De på andra sidan dörren/målningen.

Det har varit över två timmar sedan jag lyssnade på smittovakternas festliga historia om en lustigkurre på en teater i Stockholm som inte ville lämna ifrån sig någon slags skumgummihat och försökte kväva en skådis till döds med ett fat, för att senare bli nerslagen av en tjej i kanindräkt och som nu väntar på att möjligtvis bli åtalad för dråpförsök… Ha, sicken förlorare!

Jag kommer verkligen ingen vart med färgstänks koden på väggen heller, den är alldeles för svår för mina vanliga jordiska sinnen. Självklart så har de en superkraftsblockeringssköld påslagen för att hindra mig från att smälta dörren/målningen till en pöl av rykande titan/vattenfärg och sprida mina bakterier runt omkring på skeppet, helt förståligt.

Eftersom någon tidigare superhjälte i samma situation har besvärat sig över den taskiga inredningen här inne och urinerat i rättfärdigad protest i den brunns liknande utsmyckningen på cellgolvet så gör jag detsamma. Jag kan inte vara mindre brydd om de blir arga, den är gräsligt ful och snart fylld av min vätskebaserade åsikt.

Utanför cell nr 12 i Stockholms polishäkte står den 57 årig konstapeln Julius ”Burro” Stenqvist och väntar på sin yngre säckigt klädda kollega Sanchez De La Dallas att dyka upp med ett tomt förhörsprotokoll och nybryggt kaffe. Julius hade ofta blivit kallad för ”Burro”(som är spanska för åsna) av sina arbetskamrater på stationen. Det Julius inte visste var att det var hans 29 årig spanskfödda medarbetare Sanchez som var upphovsmannen till öknamnet.
Ett passande namn hade Sanchez tänkt när han slängt ur sig det bakom sin konservativa och mossiga mentors rygg. Tilltalet hade fallit sig så naturligt på plats att alla inklusive polischefen på stationshuset hade adopterat det. Julius hade enbart tyckt om namnet.

Han hade förstås ingen aning om innebörden utan tyckte att det lät som ett pondus inbringande namn.
Burro! Hade han glädjande sagt till sig själv då och då. Det var som att bli kallad för ”Broder” tänkte han. Grabbarna måste se mig som en slags storebror, en äldre visdomskälla och hörnsten som man kan vända sig till i tider om rådfrågning. Det gillade Julius.

Just när Konstapel Burro skulle till att tappa tålamodet på sin något slapphänta aspirant kom Sanchez lunkandes längs häktesgången med ett block under ena armen och två koppar kaffe i händerna, en kopp till Julius och en till den mäktigt förvirrade besökaren bakom celldörr 12.

Julius sätter i en nyckel i det kraftiga låset och vrider om, till svars får han ett högt gnisslande oljud likt det man förväntar sig av en rostig gammal cykel ifrån Polen. Den tunga ståldörren svänger upp nästan självmant ut i gången där de båda poliserna står. Julius hinner inte ens bromsa tyngden av dörren innan han slås av den brännande smärtan kokhett kaffe bär med sig när de tränger igenom uniform byxor. Chockartat kastar han upp en blixtrande men än så länge ambivalent blick på sin unga kollega. Sanchez står som frusen i öppningen av cellen med båda händerna pekandes rakt neråt helt omedveten om kaffekaskaden han måttat mot hans mentors skrev. Utan ens ett försök att undsätta sina ordningsmaktsgenitalier ifrån java-lavan vänder Julius blicken in mot häktesrummet.

Sanchez lämnar sitt lamslagna tillstånd för några sekunder och utan att rikta om blicken frågar han rakt ut i luften varför det står en fullständigt naken, benig, medelålders man med semi-transparent blek hy i rummet och urinerar på väggarna? Varför har han britsöverdraget som mantel? Och varför har han en strumpa på vardera öra?

– Vad i helvete håller du på med? Ryter Burro med en tvåstämmig röst. En mörk och mustig manligstämma i symbios med en galet vrickad kvinnostämma som man kan höra på Gekås i Ullared när Hennas mahognybruna hårfärg är slut.

– Alltså… Jag smädar färgvalen här inne med lite kiss bara. Säger jag till de två nyframträda karantänsvakterna. Det är inte alls estetiskt tilltalande här inne och den här koden på väggarna gör mig galen utan mina superkrafter. Men åt andra sidan så diggar jag skarpt hur ni kunde få målningen av den där naturligt stora dörren att bara öppna sig så där… Schysst!

– Det finns ju för fasiken en brunn där i hörnet! Säger Julius och pekar bestämt med hela handen på metallgallret.

– Jaha!? Det var en brunn trots allt… hade det på känn. Men då gör det inte så mycket att jag urinerade där i också? Och om ni undrar var resten av min kläder är så tryckte jag ner dem i brunnen för att filtrera det på orena jordiska mikrober så att jag inte skall kontaminera hela rymdfarkosten, Jag är väldigt noggrann på det sättet.

Sanchez är redan på väg in för att överbemanna den orediga fången när Julius säger till honom att fängsla internen och ta med den nakna idioten till duschen så att denna förundersökning slipper lukta mer avfall än vad det redan gör.

– Bra! Jag gillar att ni är grundliga när det gäller renligheten här på rymdskeppet. Det sista jag vill är att sprida icke superhjältiska bakterier runt omkring i kosmos. Och jag antar att era sanitetsrutiner är långt mycket mer utvecklade än vad jag kan begripa Sir.

Sanchez tittar förundrande på sin chef och utbyter en ”Vi låter det bara vara, för om vi ger oss in i denna diskussion kommer vi bara fläta in oss i bottenlöst dravel med en verklighetsberövad idiot” samtidigt som de leder den blottade mannen och hans britsöverdrag mot duschen.

Den Blicken har jag sett förut tänker jag för mig själv, konstigt nog har det varit mest i kvinnligt sällskap. Fast åt andra sidan så blir det nog lätt så här mitt ute i rymden i avsaknad av kvinnor. Vem ger mig rätten att döma?

Kapitel 3. Sidekick Squidy.

Det är nu snart två år sedan jag fiskade upp Squidy i bäcken utanför mitt barndomshem.
Min lillasyster Emma hade varit sjuk ett tag och min mor tyckte att det skulle vara uppiggande för Emma om jag kom och hälsade på.

Jag och min syster har alltid haft ett tillgivet förhållande. Ända sedan hon föddes har jag förtrollat henne med historier om mina spektakulära möten med magiska varelser, mystiska figurer och hetlevrade gestalter. Det var ett evigt tjat om att få följa med på äventyr men hon var för ung för krogen helt enkelt. Och som den superöverbeskyddande storebror jag är så förklarade jag för henne att hon skulle få hänga på när hon var stor nog och hade råd att köpa sig en jätte stor laserkanon.

Men nu var det inte på krogen som jag mötte Sidekick Squidy, långt ifrån. Det livsändrande mötet tog plats i en trolsk bäck alldeles i närheten av vårat hus. Jag hade smygigt iväg en kväll till ett av mina favoritställen för att testa min nya svampformade bong i glittrig regnbågsfärg. Jag tog två bloss och sjöng tre verser på Ice Ice Baby. Sen måste jag ha somnat av trötthet för det nästa jag minns är att jag ligger naken i bäcken med bläckfisk liknade varelse slingrandes runt halsen. Jag tittat djupt in i de 11 par ögon den hade och frågade.
– Vart är min bong?
– Jag är din bong Sonny. Sa det utomjordiskamarindjuret och blinkade med ett öga i taget.
22 sekunder senare var jag rymdkär.
När jag reste mig ur det kalla vattnet insåg jag kvickt att det kosmiska blötdjuret var i fara. Jag tog tag i mig min ”Good Charlotte” huvtröja som låg vid bäckkanten, svepte in henne varsamt. Sprang genast upp till min mors konstant rykande hembränningsapparat och tinade upp det frusna bläckfisksliknande rymdvarelsen mot kokkärlet.

I själva upptiningsprocessen så måste en del av Squidys superkrafter ha läckt ut och smittat mig. Eftersom min mor oavbrutet och med omättad attraktion kallade sin hembränningsapparat för ”Hjärtat” så fick jag passande nog hjälte smeknamnet ”Sonny Stålhjärta” av Squidy. Senare den veckan omedveten om min nyfunna vän påstod morsan sett besticken ha öråd i köket om att utesluta assietterna från servisen.
Än idag kan man se ringar både på apparatens stålkärl och i min mors pupiller efter Squidys magiska sugproppar.

Det praktiskt med hennes form är at hon är multifunktionell. Med 14st tentakel liknande armar så kan hon klamra sig fast även på halaste av meteoriter. 11 par ögon gör att hon alltid har ens rygg och dessutom så är hon hyfsad ihålig och töjbar. Vilket gör det möjligt att fylla henne med häftiga prylar och bära henne som en ”awesome” ryggsäck. Och för inte tala om alla superkrafter hon har.

Emma var självklart den första som fick träffa Squidy efter att jag råkat fånga henne och var naturligtvis jätte avund på att Squidys superkrafter kontaminerade mig och inte henne, svårt att förklara det för en 6 årig tjej. Hade Emma nu varit på benen och frisk den dagen så hade hon med all säkerhet varit med mig vid bäcken.

Squidy (Hennes riktiga namn är fullständigt omöjligt att uttala utan att hyra in en ostämd flöjt ensemble) hade nämligen grovt missberäknat sin resa till planeten Aquaerius 45°C i slutet av Vattengatan. Istället hade hon hamnat i en iskall bäck utanför Bengtfors, Sverige.
Hade jag inte snärjt henne så tidigt efter sin felriktade landning så hade hon fryst ihjäl.

Emma var helt mållös vid deras invignings presentation och hon kunde knappt tro det hon såg. Hennes ögon var större än vår mors trots avsaknad av toxiner när Squidy sträckte ut sina sugkoppsbeklädda tentakler i en hälsande gest. Eftersom Emma inte delade samma superkrafter som vi fick jag översätta allt som sades mellan dem två. Märkvärdigt nog hade en 263 år gammal rymdbläckfisk mycket mer gemensamt med en 6 årig jordisk tjej än vad man skulle kunna tro.

Dem första nätterna efter Squidys ankomst satt vi alla tre uppe i Emmas säng och pratade… eller ja, det var mest kvinnorna i sällskapet som samtalade, DOCK via min överbegåvade super översättning. På dagarna när Emma mestadels sov så äventyrade jag och Squidy runt omkring i skog och på fält. Jag lärde mig snabbt att kontrollera mina nytillväxta krafter. Så många skogsbränder och torpederade myrstackar har sällan rönt i Dalslands kommuner. Eftersom mina superkrafter var adopterade så fick jag beklagligt nog begränsad åtkomst till förmågorna.

Squidy tog mig under sina fångstarmar och lärde mig ett sätt att via ultrahjärnvågor koppla upp mig mot ”Not only globalnet” nätet och ringa det enda Superkraftscentral som finns i detta universum. På så vis kommer man som icke-fackman åt sina krafter. Senare märkte jag att det dessvärre ofta var (eller mer korrekt uttryckt ”oftast”) upptaget.

För att blomstra i mina rigoröst trolska kunskaper och nå min fullständiga superupplysthet skulle jag likväl behöva gå i en ”specialskola” ansåg Squidy. Det finns bara en skola för superhjältar i hela Vintergatan och den befinner sig lyckligt nog i Dublin Irland. Jag packade mina väsentligaste saker i Squidy och for till den gröna ön för att ge mig i kast en fem årig åtråvärd skolning i superkrafter.

Kapitel 4. Saneringen

Jag gillar inte den här unga killens ovaksamhet. Jag har nu spolat över min kropp i detta virus limitativa strålbad i snart en kvart och han har inte ens tittat till mig en endaste gång.
Jag var helt övertygad om att sådana här rymdfarkoster hade teknisktbildad personal som övervakade smittosaneringsförloppet… men icke!

Under tiden jag torkar av mig hyperavlusningsmedlet med en tillsynes vanlig handduk så bankas det på dörren. Jag hör en något rastlös spanskbrytande röst på andra sidan.

– Är du klar där inne tro? Tätt följd efter vad jag tror är en uråldrig spanskt förbannelse.

– Hörru du rymdgringo, ta det fridfullt… Det är yttersta vikt att jag blir sanitär, för allas skull! Förklarar jag pedagogiskt.

– Det kanske du skulle ha reflekterat över innan du besudlade en av häktescellerna?! Säger Sanchez nästan förnärmad samtidigt som han öppnar dörren och släpper in den kyliga rymdluften i duschutrymmet.

Häktescell? Vad är det för fel på honom? Tänker jag för mig själv. Kanske är det något nytt hippt ”spacenamn” ungdomarna har på karantäner… Vad vet jag?!

– Hur lång tid kommer det ta att få träffa superkraftssocieteten? Frågar jag smittoskyddskonstaplen med inga ansenliga förväntningar om att få ett grundligt svar.
Jag får bara en trött blick till svars.

På Griffith Collage sades det att säkerhetsrestriktionerna var omfattande innan man fick sätta sin fot alternativt sina sugproppar innanför Superkraftscentralens huvudkontor .
Vid ett tillfälle hade ett träsktroll ifrån gasforms Stjärnan Neverglades av misstag fått med sig ett termitdjur under barken. Svampfjärten (som ohyran heter) hade under mötet läckt ut och skingrat en sju dagars våtmarkskoma i lokalen. När alla vaknade till var kaffet vidbränt och Svampfjärten hade flytt med alla gem. Så numera tas det inga risker.

När jag har klätt mig i min nya blåa rymdpyjamas (förordnat av smittovården) ber den unga vakten mig att vända mig om och hålla ihop händerna bakom ryggen. Han tar fram två stycken ihop länkade silvriga armband och knäpper åt dem på mig. Trevligt att man får smycken också, även om de är lite opraktiska.

– Du Konstapeln… Har du något namn? Skulle vilja lägga in ett gott ord för dig sen när jag träffar Supergräddan. Säger jag och försöker ge han en gemytlig blick som inte besvaras i huvudtaget.

– Sanchez! Säger han kort innan han tar tag i min arm och leder mig raskt ner längs den otroligt alldagliga rymdfarkostgången.

– Nice, Min tapas dansande vän! Jag har några frågor och synpunkter till dig. Tyvärr så hade jag ingen penna eller papper så jag gnagde ut bokstäver ur handduken och gestaltade en presentabel lista på den… Varsågod att hålla upp den mot en mörk bakgrund om det hjälper.

Sanchez stannar upp och ber en av de andra vakterna att kasta honom handduken. Han fångar den självsäkert och sträcker ut den på det grå/svarta golvet och högläser.

Hur länge har du varit anställd här på rymdskeppet? Och vad har du för anställningsform… till oändlighets, galax avgränsande eller går du på ljusår?

Vad är det för kvitteringar för att bli rekryterad på ett sådant här utomordentligt prima skepp?

När det gäller mat så är jag diagnostiserat med en inverterad magsäcksklappning som gör att jag inte kan äta skal av något slag. Då menar jag allt ifrån räkskal till kinderäggs aluminiumet.

Vem skall jag prata med för att få svänga förbi min lya och hämta upp Squidy?

När får vi käk?

Jag har lyckats missplacera mina superkrafter, vem talar jag med om detta? Eller finns det någon hittegodslåda på skeppet?

Hur hamnade jag här?

Har du rekommendationer på Ála Carte menyn? Vin förslag kanske?

Ni borde bidra era karantänsceller till tv-programmet Rymdservice. För de är av kraftig renoverings behov.

Vid behov att en ”nattmacka” vem söker man då upp?

Vad är detta för handduk egentligen? Den smakar som vanlig Tellusbomull. Men jag uppskattar storleken.

Finns det lasertandpetare på skeppet? För jag har rymdfibrer snart mellan alla mina tänder.

Om jag tolkar den kraftiga knuffen jag nyss fick i ryggen rätt så kommer jag inte få svar på mina frågor inom snar framtid… Fan också, Jag som är så hungrig!

Rummet jag blir satt i nu ser faktiskt ut som ett typiskt förhörsrum på en jordisk polisstation. Ca 20 kvm stort med ljust målade väggar. En styck envägsspegel (Fast i detta fall är det nog en multidimension hyperspegel) inbyggd i ena väggen. Ett centralt placerat spartanskt bord i mörklackat trä samt två tillhörande stolar på varsin sida om den.
Men utformningen av sådana här rum är nog ganska standard tvärsigenom hela universum.

Jag skall väl snart få en säkerhetsintervju antar jag… alla måste ju granskas självfallet.