Huvudvärken hade kommit tätare de senaste veckorna, och den ständiga tröttheten ville inte släppa taget. Max hade sagt till sig själv att ”gå till läkaren max och ta lite semester”. Något han förstås inte hade gjort med tanke på hans sjukhusfobi.
I drömmen låg han på mage i fören på träekan, han lät ögonen vandra över bottnen i det klara vattnet som lystes upp av den varma sommarsolen. Allt som hördes var dropparna från max hår som sakta trillade ned i vattnet från dagens första simtur. När han låg där och förundrades över denna vackra natur, skuggades plötsligt det algbeklädda stenarna och en iskall vind drog över kroppen. Det fladdrade till där nere i djupet, han tycktes se sin egen spegelbild. Han gnuggade sig i ögonen, böjde ned huvudet för att kunna urskilja vad det var för något. nu uppenbarade den sig för honom, det han såg var sitt eget ansikte, sitt egna ansikte som långsamt förvreds i smärta, hår och hud flagnade av och det rann blod från det uppspärrade ögonen. Öronen deformerades till två köttiga håligheter. De vita tänderna ersattes av gula vassa stumpar och från det spruckna läpparna droppade saliv.
– JAAAAAAAAAG det är JAAAAAAAAG! skriker den förvridna spegelbilden mot honom med hes röst.
Med ett hastigt ryck satte sig Max upp i sängen, t-shirten var dyblöt av svett.
Han kastade ett öga på väckarklockan som vrålade ut sig sin enerverande signal över sovrummet. Max sänkte ned huvudet i händerna.
– fy fan, fy fan, fy faaan, vad händer sa han tyst.
Trött och yr lät han de tunga benen resa den omtöcknade kroppen, huvudvärken hängde kvar från gårdagen.
Han släpade sig till badrummet, tände lampan och öppnade kranen, kupade händerna och lät det iskalla vattnet fylla dem. Han sköljde ansiktet länge och försökte gnugga sömnen ur ögonen så gott det gick.
Blicken letade sig till spegeln, där bilden av en blek, utsliten och hålögd man mötte honom.
Plötsligt förändras bilden och ansiktet från mardrömmen tittar med död blick på honom.
– Det är JAAAAAAAG! skriker spegelbilden så att spegelglaset spricker tvärsöver. Max kastar sig bakåt i panik, slår bakhuvudet i handdukstorken och faller handlöst mot det kalla klinkergolvet. Max blinkar till, den vanliga huvudvärken han tidigare haft har ersatts av ett djupt jack i bakhuvudet, det pulserar och blicken är suddig, han får tag i en handduk som han pressar mot det ymnigt blödande såret. Ena handen lyckas få grepp om tvättstället så att han sakta kan resa sig upp.
Han vågar knappt möta spegeln med blicken och hans bultande hjärta slår allt snabbare Max ser en skräckslagen, hålögd, och utmattad man.
– Helvete jag håller på att bli galen tänker han, jag måste boka tid……….nu. Tiden var bokad till 16:00 hos Dr Kai Melander, stressad som vanligt med en sönderstressad och tom mage som skrek efter mat, snubblade Max in kl:16:20 på mottagningen. Efter tio minuters samtal med en irriterad och synnerligen dryg Dr Kai, klev Max ut på gatan med recept på Stesolid och Doktor Kai’s rutinmässiga tal om träning, nyttigare kost och god sömn ekandes i huvudet.
Efter en banan, ett par stesolid och panodil samt en väl tilltagen tallrik rågflingor med hälsoyoghurt som kvällsmat gjorde sig Max redo för vad han trodde skulle bli en god natts sömn. Han borstade sina tänder och intalade sig själv.
– jag är inte galen, bara trött….
Han tog sig en lång sista titt i spegeln innan han släckte och gick bort till sovrummet. Raklång, fortfarande påklädd låg han på sängen och tänkte över sina bizarra syner.
Innan hans blytunga ögonlock slöts fladdrade en otäck tanke förbi honom innan han föll i djup sömn. - gjorde jag sprickan i spegeln? Badrumslampan tändes, Jaget betraktade sig själv i den spruckna spegeln och log ett vämjeligt leende, han visste att det var nära nu.
Jaget var redo, En skärva från spegeln lossnade och föll ned och krossades i det hårda tvättstället, Jaget stod så stilla hans sargade kropp förmådde och han väntade tills hans begär och behov inte kunde hålla honom kvar längre.
Jagets tunna variga ben hasade sig sakta mot sovrummet och lämnade blöta fläckar i parketten, Max sov djupt med tunga andetag.
Jaget ställde sig bredvid honom och drog sin nagellösa hand sakta över täcket, han stannade handen precis ovanför ansiktet för att känna den varma luftens utandningar.
– Du är miiiiiiiin nu, väste Jaget.
Max hostade till i sömnen och vände sig om.
Jaget drog fingrarna över sitt såriga ansikte och andades in djupt som för att behärska sig själv innan det slutgiltiga steget.
Jaget drog försiktigt av täcket, satte sig på huk i fotänden och lade varsamt sina händer om Max´s fötter. Jaget grimaserade och lät sina blodsprängda ögon vila på max rofyllda ansikte.
En seg vätska av var och blod bubblade på Jagets tunga när han väste fram…
-Snaaart ringer klockan min kära Maaaax, snaaart ringer klockan.
– Inte väcka, inte än, snaaaaaart.
Väckarklockan ringde och Max öppnade sakta sina ögon…
Författare: Hjerdis.