Kategorier
Noveller

Trappsymfoni

Katten lät svansen kringla graciöst. Den var högst medveten om sig själv när den tassade upp mot tredje våningen. Där stannade den, satte sig ner och började omsorgsfullt rengöra sin grårandiga päls tilltufsad efter nattens äventyr på stadens bakgator. Sedan gav den hals, ett intensivt och krävande jamande som ekade i trapphuset. Ibland lät det pipigt, ibland gick den ner i en fyllig och varm bas.
Man låg och väntade på svaret. Det kom. Grannen i lägenheten på samma våning värmde upp med hela skalan tills rösten sprack och så ner igen. ”La, la, la, la…”.


Varje morgon upprepades sångdialogen tre trappor upp på Malörtsgatan 10. Först katten, sedan grannens tenorstämma. Han skalade sig genom pianots hela klaviatur. Mannen kunde ha varit operasångare. Rösten var mäktig och tonsäker, men han saknade förstånd. När man ibland mötte honom nere i garaget på väg mot sin bil, sjöng han alltjämt och man visste att grannskapet slutat förvåna sig eller begapa sig över den sjungande mannen.


Man kunde föreställa sig honom på scenen, kunde se honom i La Bohème, gå klumpigt ner på knä och sjunga ”Che gelida manina…” Vem hade placerat en sådan röst i en kropp, där huvudet saknade stoppknapp? Han sjöng sig genom livet, som en programmerad tenor hjälplöst uppslukad av sin sång.


Trappuppgångens invånare misstänkte att katten medvetet startade konserten varje morgon. Den kände kanske en musikal gemenskap och njöt med avund det mänskliga jamandet? Vem vet?
Hur som helst började grannarna klaga över morgonkonserten. Vardagen klädde sig normalt aldrig i sådana ljud. I en trappuppgång hörs steg, röster, gnissel från hissen, en kommentar mellan två mötande, men man sjöng inte. Kattens jamande kunde inte förhindras, den var ju en katt, och kunde inte förstå bättre. På morgonen väntade den alltid på chansen att få smita in. Mycket målmedvetet gick den så upp till tredje våningen där den spände sin lilla bröstkorg och började jama för full hals. Och sedan dröjde det aldrig länge innan operasångaren svarade och så var konserten i full gång.


Till slut kallade man till möte på Malörtsgatan 10 för att lösa problemet. Man brukade träffas ganska ofta, gärna i varandras lägenheter. För det mesta handlade det om sopor och klotter eller trasig hiss. Hyresvärden var en hygglig karl och gjorde sitt bästa för att få alla nöjda. Det finns regler i alla fastigheter, men ingen regel som förbjöd en hyresgäst att sjunga i trappuppgången. Den sjungande hyresgästen var av naturliga skäl inte kallad. Efter en het diskussion beslöt man enhälligt för en kompromiss. Det var tillåtet att nynna i trappuppgången.


En viss fru Appelqvist, ringde på hans dörr och meddelade beslutet. Med katten var det besvärligare. Hur får man en katt att sluta jama och endast nynna? Alla skulle istället förhindra att katten kom in i trapphuset över huvud taget.


Nästa morgon satt katten ilsket jamande under en buske utanför ytterdörren. Alla hade på väg till jobb och skola hindrat den att smita in. Kattens hotfulla morrliknande jamande var förfärligt att lyssna på. Tenoren tog sig nynnande ut genom ytterdörren med sammanbitna läppar och högröd i ansiktet. Väl ute stämde han och katten upp på högsta volym. Katten jamade i falsett, tenoren föll in med all uppdämd kraft i sina lungor. Det lät alldeles förskräckligt. Alla som var i närheten slog händerna för öronen och bad de sluta.
Det fanns bara en utväg. Katten måste placeras på ett katthem. Så blev det och där sörjde den sig till förtvivlan och ägnade sig åt ett depressivt jamande. Tenoren slutade sjunga helt, sjönk ner i tyst sorg och uppehöll sig för det mesta i parken tills mörkret kom. Då smög han tillbaka till lägenheten utan ett pip. En dag flyttade han ut helt och hållet.


Tystnaden blev total i trappuppgången. Som om tystnaden lyfts upp till ett idealtillstånd. Man viskade när man vandrade upp eller ner för trapporna. Man tävlade, kan man säga, i tystnad. Försiktigt smög man sig hem, rädd att papperspåsen från Coop skulle prassla eller mobilen ringa. Samtal var naturligtvis helt otänkbart. Ljudlösheten upphöjdes till norm.


Efter några veckor började man sakna ljud. Innan hade man inte reflekterat så mycket över husets vanliga ljud. Det kändes ensamt i tystnaden, när man inte längre kunde höra grannens pladder i trappan, aldrig höra dörrar som slogs igen för hårt, ingen som dammsög klockan tre på morgonen, ingen som duschade mitt i natten eller bråkade med höga röster. Ingen borrade i väggen vid fel tid. Tystnaden härskade totalt.


Man kallade till nytt möte, där man beslöt att väsnas lite i alla fall. Det var framför allt de ensamma, som saknade ljuden. Några vågade säga att de saknade katten. Den hade nämligen också fungerat som en säker väckarklocka. Och tenoren, ja, Gud, han sjöng egentligen så fantastiskt bra.


Därför ombads tenoren att flytta tillbaka. Man behövde inte be honom två gånger, för hans nya lägenhet luktade mögel, och mögel är skadligt för stämbanden. Han ombads dock att åtminstone försöka vänta med sången tills han kom ut på gatan.


Samtidigt började man få problem med den deprimerade katten på katthemmet. Jamandet var så erbarmligt sorgligt att personalen sökte sig till andra jobb. Katten släpptes därför ut av såväl humana som animaliska skäl och på en dag lyckades den finna vägen tillbaka till Malörtsgatan 10. Där tog den sig med lätthet in på morgonen, tassade upp till tredje våningen och jamade lyckligt och högt.
Och svaret kom, tenoren stämde upp och kunde inte gärna avbryta sången på väg ner genom trappan.


Så vaknade man åter av kattens jamande och tenorens stämma och ensamheten som tyngt de boende i trappuppgången lättade. Ingen kom heller försent till jobbet och alla ansåg sig bo i en ovanlig trappuppgång och det kändes märkligt och fint på sätt och vis i alla fall.

Författare: Ann-Marie du Plessis

3.67 avg. rating (71% score) - 3 votes

Ett svar på ”Trappsymfoni”

Helga Sigurdardottirsäger:

Vilken fin novell!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *