Kategorier
Noveller

Värmen

Värmen, som byggts upp från solens strålar under dagen, har förvandlat verandans steniga markanläggning till en nästan bastulik miljö. Solen värmer mot min rygg och det stenbelagda
underlaget känns varmt under fötterna. Jag tänker tillbaka till barndomen, då jag inte var särskilt gammal när verandan byggdes, omkring tre år om jag minns rätt.

Tankarna till barndomens alla spring och äventyr får mungiporna att vinklas upp. Verandan, eller den lilla grönskande oasen som jag föredrar att kalla det, är omringad av stora krukor inspirerade av
Egypten och klätterväxter som numera har en höjd på fem meter, för att skydda mot insyn. I centrum av oasen finns en uppsättning stolar i flätat trä och i mitten ett runt bord. På bordets mitt står en antik ljusstake, mässingfärgad och med kronljus i diverse olika kulörer.
Ljusstaken köptes hem på auktion för ett par år sedan och sedan dess är det tradition att ha den stående utomhus varje sommar. Runt om oasen finns en välväxt trädgård, ett paradis för djurlivet och blommorna. Ett par hängpilar förser trädgården med svalkande områden, där skuggan sprider ut sig som ringar på marken, och de väl utplacerade bänkarna bjuder in till viloplatser.
Jag vill minnas att vi haft utomhusmöblemanget sedan jag var barn, skillnaden är att för varje år gror växterna omkring allt närmare och möblerna ser mer instängda och slitna ut.


Efter min flytt hemifrån har jag ofta saknat att sitta på dem, speciellt varma sommardagar som dessa då det kan bli upp mot 30 grader i skuggan. Idag är det dessutom midsommarafton, den längsta dagen på året och också den dag hela familjen brukar samlas. Men i år ser det annorlunda ut, familjen har valt att fira i Skärgården och det var inget som passade mig, istället har jag valt att avstå diverse evenemang, likaså avstå att själv arrangera något. Även
lusten att fira med några av grannarna som valt att stanna hemma har inte heller lockat mig.


Egentid är vad jag behöver just nu för att samla energi. Byn i sig är nästintill tom på människor. De flesta andra, precis som min familj, har rest iväg för att fira midsommar på andra platser. En tom by påverkar mig inte utan jag gillar att vara själv. Min nuvarande
tillvaro ger mig inte mycket egen tid så att få uppleva det nu känns nästan olagligt skönt. De tre husen som omringar mig är tomma, så enbart ljudet från fågelkvitter, humlor och vindpustar med dofter av barbecue längre bort observeras. Jag tar ett kliv ut från verandan och närmar mig den burriga gräsmattan. På vägen mot
gräsmattan noterar jag hur igenväxt även trädgården blivit sedan jag besökte denna plats sist.

Enbart små öppningar, mellan buskar och träd, ger skymtar av omgivningen. Jag noterar också det byggprojekt mina föräldrar genomfört under våren, orangeriet längst bort i
trädgårdens högra hörn. Orangeriet passar in på den platsen, det adderar ytterligare ett insynsskydd och vi slipper grannarnas nyfikna ögon varje morgon de passerar utanför. Jag sätter höger fot först, ner från verandas avsats och når gräset. Gräset är fuktigt från vattenspridaren och spår av mossa utskiljs. Den vänstra foten följer snabbt efter. Jag vickar på tårna och känner gräset, låter grässtråna kittla mellan mina tår. Som barn klippte jag gärna
gräset hemma och till grannarna, och än idag är doften av nyklippt gräs det underbaraste jag vet. Jag kollar upp, solens strålar bländar mig. Hettan från solens är så starkt att den nog gått igenom alla tre hudlager. En röd solbränna är vad jag ser framför mig. Jag vänder mig till den grönskande oasen, betraktar vyn från gräset där jag står. Jag tar ett andetag och börjar sakta röra mig tillbaka mot bordet och stolarna med tacksamheten av att spendera tiden här, på platsen jag känner mig trygg. Inne i huset har inte mycket förändrats, inga nya renoveringar sedan sist. Jag tar en husesyn och bestämmer mig för att packa upp bagaget i mina föräldrars sovrum. Mitt sovrum
är nämligen numera ett bibliotek med boksamlingar från diverse nobelpristagare, en hobby som släkten har, och bäddsoffan där inne är inte den skönaste sovplatsen. Många av böckerna
har jag läst. Det var så jag föredrog att spenderade somrarna, sittandes ute och läsa. Jag tänker för mig själv att det vore trevligt att hämta en bok senare och njuta av lite läsning på
verandan. Jag vandrar mot köket, som är hjärtat av huset. Huset är öppet med många stora fönster och köksön är nog den närmaste vägg man kan hitta. Jag packar upp matkassen jag köpt i närliggande affär, bara en kvart från byn, och ställer upp varorna på köksön. För
kvällen har jag valt smårätter, en bit mango- och räkspett med rödbetshummus och en minipizza med oliver och chili, tillsammans med några saltiner och vindruvor som tilltugg. Jag startar ugnen, sätter den på varmluft, och förbereder för att värma upp minipizzan. Resten av smårätterna vill jag avnjuta rumstempererade så de låter jag stå framme på köksön. Mitt på köksön noterar jag ett midsommarkort från mina föräldrar, tillsammans med en flaska Pinot noir och en chokladask med praliner från anrika butiken chokladserenad. De vet precis hur mycket jag uppskattar ett glas rödvin och choklad så jag kan inget annat än att le. Jag tar en
pralin, salt smörkola, och häller upp ett glas vin. Smak kombinationen av salt smörkola och rödvin är så intensiv i munnen att njutningen sprider sig längst ryggraden som en rysning.
Utomhus börjar det bli skymning, jag tar därmed med mitt vinglas och chokladasken och beger mig ut för att tända ljusstaken och sätta mig till ro i en av stolarna till vänster om
bordet. Från denna vinkel har jag bäst vy ut mot trädgården. Långsamt betraktar jag lugnet, lyssnar till koltrasten i häcken och ser hur en ekorre elegant skuttar fram mellan hängpilarna.
Mitt i den lugna stunden noterar jag plötsligt en kropp, i grannens trädgård precis bakom orangeriets inglasade väggar. Orangeriet gör det svårt att se tydligt, men jag kan urskilja hur
kroppen rör sig mjukt, fram och tillbaka i trädgården. Kroppen ser ut att tillhöra en kvinna, håret är blont och på kroppen bär hon en tunn strandklänning. Jag blir nyfiken på vem hon är
och undrar hur länge jag ska observera henne innan jag tar kontakt. Mina funderingar avbröts av ett pip från köket, ugnen är varm. Jag reser mig upp, går in i köket och sätter in maten i
ugnen. Jag lägger upp mina tilltugg, saltiner och vindruvor, på ett fat och bär ut till bordet utomhus. Jag tittar bort mot grannen, men kvinnan är borta. Jag kliver ner från verandan och
går ut på gräset. Gräset är extra fuktigt där hängpilarna ger skugga. Jag går mot orangeriet och kollar försynt över staketet. Runt huvudentre till grannens ytterdörr finns en rabatt, beklädd med lila violer och blåa liljor, som utgör en kontrast till det vita huset. Mitt i rabatten står hon, klädd i sin vita strandklänning med röda rosor på. Hennes hår är uppsatt i en knut och blonda små slingor blåser runt det hjärtformade huvudet. I handen håller hon trädgårdsredskap och bredvid står ett bord med en kaffekopp, en grön liten retro radio och en ihopvikt grön filt. Kvinnans utseende är bekant och jag undrar om jag sett henne förut. Jag observerar vidare, känner en smärre pulsökning och handsvett komma krypande,
vindpustarna som strör kinderna hjälper mig behålla lugnet.

Vindarna är fortfarande lika varma ute trots skymning och den kommande solnedgången.
Hon går med lätta steg mot mig och på vägen torkar hon av sina grusiga händer på klänningen. Elegant vandrar hon fram mellan rabatterna och skiftar med blicken mellan mig och stenplattorna framför sig. Jag förstår att min observation av henne gått över till en synbar närvaro och att hon sett mig stå här. Medan hon kommer allt närmare för att inleda vår kontakt torkar jag diskret mina händer mot byxorna, vill inte hon ska känna mina svettiga händer. Medan hon så sakteligen närmar sig går min nervositet över till glädje och värmen sprider sig inombords, upp mot hjärtat. Hon ler mot mig, hennes tänder är raka och vita.


Läpparna är små, med en ton av rosa. Hon doftar sommar, en blandning av solkysst hud, solkräm och nyplockade blommor. Omgivningen omkring mig försvinner, som att allt blir
blurrig. Hennes hand sträcker sig mot min och hennes nätta grepp om min hand känns som en stöt genom kroppen. Jag vet inte vad som händer men hon är här, mitt framför mig, i sin vita
strand klänning fylld med rosor och små gruskorn från rabatten vid entren.

Hennes skratt är behagligt och ljuvligt, som en skön melodi för öronen, och jag förvånas över hur lätt det är att kommunicera med henne. Skrattet känns även det bekant, som att jag hört det förut men jag kan inte placera henne. Förvirrade känslor av välbehag, minne och lust växer i min kropp. Blandningen av att inte veta varför jag känner allt som jag samtidigt som känslan av att det inte spelar någon roll fyller mitt huvud. Jag kommer till medvetande om att
jag inte ens vet hur länge vi suttit runt bordet på verandan tillsammans. Jag kollar telefonen, det har hunnit bli midnatt. Kylan är påtaglig och gåshuden på armarna växer till sig. Den
mässingsfärgade ljusstaken har hunnit få en ny omgång kronljus under tiden vi suttit på verandan. Smårätterna, min mango- och räkspett med rödbetshummus och en minipizza med
oliver och chili, glömde jag bort i ugnen. Jag var för upptagen för att höra klockan ringa.

En kylig vind rör vid min kropp, jag ryser till. Jag erbjuder henne att byta plats, bort till
orangeriet istället. Där finns en brasa och en hel korg med filtar. Kvinnans leende indikerar ja och hon strör sin hand mot min underarm. Jag känner hur känslorna mellan oss växer, nästan
som passion. Sakta samlar vi ihop och bär med oss ljusstaken, Pinot noir och chokladasken bort till orangeriet. På vägen stannar hon till, lyfter graciöst upp sin ena fot på en av de välutplacerade bänkarna och knyter om sitt skosnöre. Klänningen glider upp och jag betraktar hennes ben. Benen är långa och attraktiva med en lätt solbränna. Jag gillar hur hon ödmjukt knyter om skosnörena och jag ser att hon gör det bakvänt, precis som jag. Min far satt alltid framför mig när jag lärde mig snöra skor och inte bakom mig, därför gör jag det bakvänt. Att hon gör likadant bildar en djupare samhörighet till henne. Jag tar ett steg framåt, nuddar hennes axel. Hon möter min blick, studerar mitt ansikte. De små skrattrynkorna kring hennes ögon framträder, ett leende är på ingång. Jag ler tillbaks, lutar mig in, kysser henne. Hennes läpparna är lätt fuktiga, kropp är mjuk och inbjudande.


Hennes händer strör över min kropp och mina över hennes. Vi lägger filten under oss, som skydd mot det fuktiga gräset. Försiktigt klär jag av henne och hon knäpper upp min skjorta.
Jag tänker för mig själva att här kan ingen se oss, skyddade bakom orangeriets murade grund. Hon är vacker. De klarblå ögonen och fräkniga ansiktet betraktar mig, lika mycket som jag
betraktar henne. Hon sitter mitt emot, invirad i sin gröna filt. Den enda filt hon ville ha, trots mitt försök att erbjuda henne någon annan från vår filtkorg. Tidigare under kvällen berättade
hon för mig om filten, och sin koppling till den. Nu har även jag en koppling till den, skapad
tillsammans med henne. När jag tänker på hennes berättelsen om filten, och vår tillsammans på den flammar kronljusen i ljusstaken till. En svagare låga gör att jag för en sekund inte ser
kvinnan. Jag inser att inte vill att ljusen brinner ut. Jag höjer mitt vinglas, skålar mot hennes, och njuter av vetskapen att vinet och chokladasken också är hennes favoriter.
Jag ser henne där på gräset. På hennes gröna favoritfilt. Filten har vi delat många stunder på. Jag minns framförallt vår första stund på den, bakom orangeriet i trädgården. Jag ser solen
värma hennes hud. Vindpustar rör försiktigt vid hennes ansikte, låter ett par blonda hårstrå försiktigt skölja runt ansiktet. För en sekund vänder hon blicken mot mig. Hennes ansikte är lika mjukt, inbjudande och lätt fräknigt som jag minns det. Blicken hon ger värmer in i mitt hjärtat. Det känns som att tiden står still, att allt flyter ihop till en oförklarlig upplevelse. Våra ögon fortsätter hålla kontakt. Jag vet inte hur länge. Tiden existerar inte mer. Hon reser sig upp försiktigt upp från filten, mot sittande ställning. Sätter sig bekvämt. Lyfter sin hand mot
pannan. Skyddar ögonen från solen. Jag höjer min hand. För att vinka. Hon tar bort handen från pannan och vinkar tillbaka. I samma stund ger hon mig det där leendet. Leendet som jag
föll för. Leendet som ingen glömmer. Jag hör hur mina vänner kommer gående. De ropar mitt namn. Jag vänder blicken bort från henne, söker efter mina vänner. Jag kan inte se dem. Solen
bländar skarpt mot mina vidöppna ögon. Jag vänder mig tillbaka. Hon är borta. Filten likaså. Filten med minnena. För bara en stund såg jag henne ligga där. Framför mig. Med sitt mjuka
inbjudande ansikte, och leendet jag aldrig glömmer. Den värmande känslan i hjärtat är borta.
Jag vill fortsätta betrakta där hon låg. Jag tittar länge. Snart kanske jag ser henne igen.

Författare: Evelynn Kronqvist

3.67 avg. rating (71% score) - 3 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *