Horisonten förändrades. Något smög sig upp ur vattnet. Kusten. Ljuset glimmade till. Vände mig om. Kisade. I dunklet står tiden still denna småkyliga novembermorgon 1989. Osäkerhet i magen. Första egna resan utanför Sverige, sedan veckan hos min norska brevvän tretton år tidigare. Även den en för mig otroligt spännande resa. Hade inga kompisar hemma. Ensam i skolan. Och en pappa som jag var rädd för. Den gången skulle jag bara ta tåget via Oslo. Bara. Fanns inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller så ringde man med hemtelefonen som hade ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid. Efter byte i Oslo.
Men nu. Står vid relingen till en båt som ska ta mig mellan Helsingfors och det ryskockuperade Tallinn. Vilar armbågen mot relingen. Fukt ligger över havet. En månad efter Berlinmurens fall. Fortfarande hade Ryssarna grepp om Östeuropa och det instängda Baltikum. Varför reser jag då hit? Uttråkad, galen eller … nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Minns sedan barndomen hur svårt jag hade att våga ta risker. Träffa nya personer, som klasskamrater eller någon på gården. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Trött på trygghet och tristess i det jag inte vågat bryta. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Han sprang över en väg när det var rödljus. Han vågade ösa på med bobben nerför en skidbacke utan tanke på att den slutade vid ett stup ner mot en parkeringsplats. Han förstår nog vad jag menar om han läser detta. Idag är jag tjugosex år. Vuxenlivet måste få börja på riktigt. Hur vill jag att min framtid ska se ut? Inte förrän jag lämnade min hemstad året innan vågade jag se mig omkring. För mig var cykeln bästa sättet. Att kliva upp på sadeln och trampa runt i Stockholm. Innan dess var jag alltför tafatt, även sedan jag vid arton års ålder äntligen fick låsa upp dörren till min egen lägenhet. Pappa hade så svårt att acceptera hur jag kunde nobba hans försök att hitta den för mig ”bästa” egna bostad …
Greppar ett stadigt tag i metallräcket. Stickningar i fingrarna när den frostiga ytan klibbar. Sval beröring kröp över armen… Ljud av metall. Besättningen rörde sig på däck. Blåslitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnades. Stod på däck för att insupa luften av en annan värld. Bakom järnridån, fortfarande över de baltiska länderna. En månad efter berlinmurens fall. Smutsig bensin. Rök från ryska cigaretter. Försöker att inte andas tungt. Kylig fuktig havsluft. Sveper med blicken. Dimman lättade långsamt. Skönjer sakta den estniska kusten och infarten till huvudstaden Tallinn. Skymtar en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Sedan flytten till Stockholm året innan har jag inte sett ens en soldat, utom högvakten. Ensamma huttrande. Ibland fick jag syn på ett vaktbyte. Här gled nu en turistbåt från Finland rakt in i ett militärt skyddsområde runt den estniska huvudstaden Tallinn. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor, eller skyddsstyrka mot västvärlden.
Hur kunde jag stå här? Och sedan gå iland? Ännu finns ingen direktlinje från Stockholm. Vad som sipprat ut om Sovjetsamhället var en ogenomtränglig vakt av gränsen. Ingen tar sig varken ut eller in. På senare år har det blivit möjligt att få ett visum. Men då behöver man ha en godkänd inbjudan. Och jag känner ingen, knappt någon kompis ens i Stockholm. Känner spänningen krypande längs ryggraden. Om jag inte kliver av båten kan jag egentligen bara återvända tillbaka till Helsingfors. Vad var då meningen med resan? Var inte ensam. Bredvid mig står en reskamrat, Mattias Reinholdson. Han hade fått en inbjudan, skriven för oss båda. Berättade om en släkting som han ville besöka i Tallinn. Hade även fått kontakt med en baptistförsamling i staden. Mattias var själv medlem i samma kyrka och dessutom journalist på deras tidning i Stockholm. På båten finns även finländare. Såg dem språkas vid både i baren och längs däck. Varför är de här? Linjen har, under dessa fem årtionden som gått sedan kriget, aldrig stängts av över finska viken. En luftficka i en annars nerstängd sovjetisk kajuta.
Som svensk krävdes både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller … i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten … Nu var det slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där?
Gråmulen fuktig novembermorgon. Knep munnen. Strök handen över nedre delen av ansiktet. Något knöt sig innanför bröstet. Inget att göra. Den sovjetfinska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. Någon halvtimme kvar till landstigning. Vad höll jag på med egentligen? Bara ett år efter jag lämnat min trygga trista hemstad, den lilla västmanländska Köping. Växte upp i ett snabbt slitet miljonområde, byggd för att Volvo skulle expandera snabbt i staden. Bostadsbristen blev akut i början av 60-talet. Ensam, fast jag hade mina bröder. Inställsam mot en auktoritär pappa. Hade svårt att sova på natten utan att kissa på mig till tolv års ålder. Rädd att få ett slag från pappa om jag hade gjort något … som han inte gillade. Uppvuxen i ett kristet hem under sträng uppfostran. Tystnad. Hålla sig undan. Lyda utan egen åsikt. Allt kretsat kring min barndoms begränsningar och ensamhet utan att våga bryta några normer. Söndagsskola från två års ålder. Där jag trivdes, kände mig sett.
Under hela skoltiden … en enstöring, osäker och tafatt. Osedd sa en klasskamrat senare. Märktes inte. Vågade inte räcka upp handen. Gick ut med mycket dåliga betyg. Blommade upp lite efter gymnasiet när jag engagerade mig i folkpartiet. Fast fortfarande svårt med socialt umgänge. Och några ströjobb på kommunen som vaktmästare. Satt en kväll i min lilla etta. Inte mycket möbler. Uppgiven. Behövde bara bort. Det var nog då allt började. Bröt mig loss från något som inte hände, genom att jobba en kort tid på en långvårdsavdelning i Västerås, sedan … Stockholm. Kände ingen där utom en av mina småbröder. Lyckades, utan utbildning, få nytt vårdjobb. Man skrek redan på den tiden efter personal inom vården. Ett år senare … på en osäker resa till den ryskockuperade staden Tallinn, hur vågar jag? Hade på mitt första jobb efter vården, i receptionen på folkpartiets riksorganisation, träffat en person som ville besöka släktingar i Estland. Fram till alldeles nyss något helt otänkbart. Kände att jobbet var det enda i mitt liv. Än idag har jag haft svårt att umgås behagfullt och lättsamt. Lämnade hemstaden utan några vänner att säga adjö till. På den tiden vad telefonen och ett frankerat brev ända möjligheten till kontakt, om man inte reste för att besöka. Visst träffade jag andra folkpartister men de hade även annat på dagarna, som familj, ett arbete och andra bekanta … jag var ensam och bara en av dem.
Östersjön. Viking Line till Helsingfors sedan snabbt byte till båten mot Tallinn. Det lilla som kommit ut var för oss obegripligt. Långa köer för bröd. Sibiriska fångläger för oliktänkande. Sett några dokumentärer om det kalla kriget. Som en sliten grå film från ett Europa på väg att resa sig efter andra världskriget. Bleka ansikten. Trötta deprimerade ögon. Utan hopp, bara något att hitta för dagen. Medan vi i väst fick uppleva ett ekonomiskt uppsving som aldrig verkade ta slut. Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Muren i Berlin föll en månad tidigare. Finland hade goda kontakter med Moskva. Fast med ömsesidig misstro eller…
Båten från Helsingfors var en gammal sliten bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Mycket liten Taxfree-affär utan glamour. Enkel matsal med stora röda och ingrodda dukar, där ingen klarat sig ifrån brännhål från en cigarett. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. Man hade ju hört om vodkadrickandet. Minns några korta filmsnuttar på teve något innan resan när ridån öppnats något. Kläder, möbler och miljöer fastfrusna i europeiskt 70-tal. Trots varubristen i landet fanns här ändå något att äta och dricka (läs alkohol), snacks och annat enklare tilltugg som man tog för givet på de svenska båtarna. Dessutom mycket billigare. Språket? Nästan bara ryska. Finländarna, de höll nog mest för sig själva. Engelska fraserna kändes påklistrade med kraftig tungvrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Fanns inget att göra, än röka och dricka … Maten var något man bara stoppade i sig mot hungern. Trista köttbitar, bleka korvar, hårda potatisar och någon skämd salladsbit.
Författare: Arne Fredriksson. Hittas på följande blogg.
