Bara allt

Hennes ansikte vänt ifrån mig,
ut mot gatan och regnets dans
men hennes släta hud döljer sig
som om något förfärligt fanns,

Älskling, ditt leende som är så härligt
har ersatts av sorgens salt,
säg vad som är förfärligt?
och hon svarade ”Bara allt”

Genom ryggen kalla kårar.
Varför vissnar hennes sinne,
Ut i dessa tårar?
Inget svar i minne.

Ville göra henne glad.
Något hemskt måste hänt,
Men trots att jag bad
förblev hennes ansikte vänt,

Förställde min röst,
spelade hennes fåntratt
försökte skänka tröst
Hon gav mig ett hånskratt

Hennes leende var ljuset,
planeter, stjärnor och måne
Om hennes skratt kom av buset,
är jag gärna hennes fåne.

Sommarens solsken blekte
hennes hår en ljus nyans,
I sommaräng hon lekte,
likaså gör vår romans.

Nervositet och hjärtslag,
I vit klänning kom hon in,
en namnlös sommardag,
Jag var hennes, hon var min,

Större lägenhet,
För nytt brudpar.
Men hennes benägenhet
fanns ännu kvar.

Tog tag om hennes hand,
hennes humör kunde skifta,
Inte så ofta, men ibland
Speciellt sen vi blev gifta.

Staden mörknade och regnet tilltog
Lyktan lös på gatan av asfalt.
Det var längesedan hon log.
Hon suckade: ”bara allt”

Skriven av: Tobias Haglund.