Something

Post 109 of 164

Emily visste inte vad hon gjorde här längre. Luften var full av svett och cigarettrök, varm och kvav lade den sig som en klibbig hinna mot ansiktet. Musiken, en vacker låt av Roxette som nu var förvrängd av grov dubbstep fyllde hela rummet och dundrade i bröstet. Rummet var proppfullt av berusade människor som dansade i en klunga och det var omöjligt att röra sig utan att riskera att få en armbåge upp i ansiktet. Annika, tjejen som hade varit så envis om att Emily skulle komma på den jäkla festen, stod nu och kysstes våldsamt med en kille som såg ut att vara minst tre år äldre.

Emily banade sig genom havet av armar folk tycktes ha förlorat all kontroll över, knuffade upp ytterdörren och snubblade nerför trappan. En av de sista nätterna i maj slog emot henne med sin tystnad och svala, lite fuktiga luft, och hon blundade och hon andades in den.

Hon sjönk ner på trappan. Varför i all världen kom hon hit, egentligen? För att hon trodde att det skulle bli roligt? Ett minne för livet som hon skulle ångra sig för att förlora? För att inte göra Annika besviken, trots att hon inte tycktes bry sig? Eller var det för att försöka att vara en normal, vanlig människa, där en av kuvudkriterierna tydligen var att uppleva lycka av att hoppa upp och ner till dubbstepskit?

Eller var det hoppet på att han skulle vara där, chansen att få prata med honom. Bara prata en liten stund skulle vara mer än nog. Det var inget mer hon ville. Hon mindes hur han sjöng ”The House of Rising Sun” på en av skolkonserterna, hur lycklig han såg ut. När hon gjorde sig modig nog att säga att han var bra, svarade han att det var den bästa sång han visste. Hon mindes hur han hade sagt att han var som Jimi Hendrix, att musik var hans religion. Och hur han, när hon en gång knappt längre kunde hålla sin irritation över sina ytliga klasskamrater, flinade förståelsefullt mot henne och låtsades skjuta sig i huvudet. Bara hon kunde låta honom veta att hon var annorlunda, precis som han, innan de båda skulle fortsätta var de än var på väg. Hon drömde inte efter någon romantisk kärlekshistoria, något sådant hade hon aldrig varit ute efter. Men bara få prata en liten stund…

Hon reste sig från trappan, började gå snabbt nerför stigen och såg fram emot att bli klar med den korta sträckan genom den mörka skogen. Hon skulle hem. Nu. Hem till sina böcker och ritningar och sin musik. Hon förstod sig inte på människor som hellre skulle slösa tid tillsammans med idioter än vara i ensamhet. Ensamheten kunde göra henne så lycklig, så fridfull och varm.

Hon ökade farten ännu mer på när de mörka, stora träden började bli tätare runt henne. Inte för att hon var rädd, hon hade gått här många gånger förr. Mest för att hon ville hem så fort som möjligt. Vad tjänade det till att gå ut och vara social när man ändå inte lyckades komma nära dem man kände att man hade något att prata om och hade något gemensamt med? Hon blängde på en mörk figur som långsamt gick flera meter framför henne. Var poänget att hon skulle få vänner bland en massa ytliga partyapor, och fortsätta sitta och tjuvlyssna på de kreativa, intelligenta elevernas samtal i kafeterian som någon stalker.

Emily ökade farten och tänkte inte sänka den före hon kom hem. Hon ville inte ha vem det nu var hängande framför sig hela vägen, och hon var arg. Nog hade någon av de få hon stod ut med märkt att hon ville komma närmare dem de få gångerna de hade fått tillfälle att prata! Och ändå verkade det som om de avsiktligt ignorerade henne. Nej, att hon var ensam var sannerligen inte hennes eget fel. Dessutom var hon inte ett dugg sällskapssjuk. Ensamhet var något hon var helt komfortabel med. Hon rättade blicken rakt fram och tog sats att gå om den ensamma figuren.

”Emily?”
Hon ryckte till och snurrade runt mot figuren som hade tilltalat henne mitt ute på en liten skogsstig… och såg rakt in de grågröna ögonen och mindes hur de glittrade när han hade pratat om musiken. Han flinade, precis som den gången som hon hade fått nog av klasskamraterna.
”Skrämde jag dig, eller?”
”Hur då? Genom att komma bakom mig ute i skogen mitt på natten? Självklart inte.”
”Gick du också tidigt?” undrade han.
’Självklart gick jag!’ ville hon ropa. ’Ser det ut som om jag har något gemensamt med de där idioterna?’
”Hade ingenting att göra där” sa hon istället och ryckte på axlarna. Men så lade hon till: ”Fattar egentligen inte helt poänget med de där festerna. Hoppa till dubstep varenda fredagskväll.” Hon hade inte mycket att förlora, och hur som helst var det inte mycket hon ville…
Dannie skrattade. ”Du är kanske lite för intelligent för att fatta sånt.”
”Det tar jag som en komplimang!”
”Men du har rätt, det börjar bli lite tröttsamt. Vill du förresten ha sällskap hem genom den creepy skogen?”
Emily tittade upp på en av de mörka granarna, de som hon kände så väl, vände ansiktet mot honom och nickade. ”Ja, herregud! Gärna! Jag gillar inte det här mörkret.”

Snälla, låt mig få prata med dig en liten stund, så du vet att jag inte är som någon annan, precis som du. Säg vad som helst, så ska jag göra allt jag kan för att förstå! Jag måste bara få prata med dig en liten stund, efter att ha slösat bort tiden och den dyrbara ensamheten med en massa partyapor.

Tänk om han hade hört vad som föregick inne i hennes huvud just nu! Euforisk och hysterisk, snarare som en huvudstupa förälskad fjortis än någon lugn och stolt som har lärt sig att njuta av ensamheten. Men när de började gå vidare nerför vägen och samtalet blev allt ledigare, kändes det som om hennes själ snurrade runt i bröstkorgen.
Det var så lätt att prata. Så lätt för henne att berätta hur besviken hon var över alla i hennes ålder, hur irriterande det var att vara inlåst med dem i en skolbyggnad fem dagar i veckan. Om sångerna som hon tog andan ur henne, historierna som inspirerade henne och ställena hon längtade efter. Och det verkade som om det var likadant för honom. Lite märklig var han kanske, men det var just det lite märkliga som alltid hade dragit henne till sig. Han erkände att han kanske var lite svår att förstå ibland, och hon visste plötsligt precis vad hon skulle svara.
”Man behöver inte förstå allt. Man kan ändå inte förstå allt. Det räcker bra att förstå att man inte förstår allt.”
Han såg ganska beundrande på henne. ”Herrefred, är du säker på att du ens ska gå i gymnasiet? Du kunde liksom lika gärna vara i Oxford!”

De hade vikt av vägen och satt på klippan som stupade ut i bukten staden låg runt. Hennes mörkröda Converse dinglade bredvid hans kängor över det livsfarliga avståndet till det mörka vattnet, och hon kände precis ingen anledning att spela generad över komplimangen. Hade hon varit mindre intelligent hade hennes liv varit lättare, det visste hon.
”Jag sa ju att jag knappt står ut med dem!”
”Det fattar jag nu.”
”Antagligen skulle jag kunna ta studenten ett år tidigare typ utan problem, men det är bara realämnena jag har trubbel med. Annars hade jag snart stuckit iväg till Paris.” Hon suckade. ”Eller Rom!”
”Rom? Jag är mer för London. Oxford alltså! Fast jag borde nog inte hoppas för mycket, inte med mina betyg. Du har nog större chanser att åka iväg till någon stad som alla idioterna i den här råtthålan bara har sett på teve.”
Emily tog ett djupt andetag. Samtalet hade kommit in på område som förstörde stämningen, men hon ville inte backa ut. När de nu satt här tillsammans, och hon inte visste om hon skulle få någon annan sådan chans, skulle hon i alla fall vara ärlig.
”Det är jag inte så säker på.”
”Och varför inte? Vill du till Rom, så är det klart att du ska sticka iväg dit! Du har bara ett liv, du lever det bara för din skull.”

Emily lutade sig tillbaka med armbågarna mot klippan och tittade på himlen. Hur mycket var klockan egentligen? Hon sköt bort tanken. ”Jag har kanske perfekta betyg och är just det någon världsberömd skola söker efter, men du är den som skulle våga resa iväg dit. Jag har bara ett liv, jag är lycklig som har fått det, det vet jag. Och vill inte leva det fel sätt. Men jag är så rädd för att det ska bli förstört. Och jag är så rädd för att mitt liv bara kommer bli tragiskt och meningslöst, för att jag är så i helvete rädd!” Hon hade kört av helt. Öppnat sig helt och bettet sig som ett överkänsligt freak. Bara hon inte började gråta nu, framför honom. ”Är aldrig du rädd för var du kommer att hamna, eller hur ditt liv kommer att bli?” Hon försökte låta lite mindre bönfallande.

”Egentligen inte. Jag känner inte att jag har så mycket att hålla fast vid, bara jag inte stannar i den hålan tills jag dör är jag glad. Fast…”
”Ja?”
”Fast det måste vara skönt att ha något i livet som man inte vill förlora. Jag känner bara att jag vill sticka iväg. Å andra sidan tänker jag inte alls lika mycket som du, så det är kanske därför.”
”Det är möjligt.” Den obehagliga känslan av ångest hade försvunnit lika snabbt som den kom, i stället var hon varm och lugn, som efter att man hade gråtit ut all sorg och frustration till sorglig musik. ”Jag tänker för mycket, minst sagt. Men jag vet ändå inte vem som är den smartaste av oss här.”
”Jag är rädd att det är du.”
”Inte jag. Jag sitter hela tiden och funderar på varför vi har fått livet, och försöker att förstå vad som är meningen med det och var jag borde göra med det, och det är därför jag aldrig är helt lycklig. Men du gör det du borde göra med det, du lever livet och njuter det. Jag är ganska säker på att du gör det rätta här. Och London behöver nog flera som dig.”

Dannie lade sig på rygg på klippan och flinade mot himlen. ”Egentligen är jag glad för att jag stack så tidigt från den där festen. Och nästa fredag ska jag sitta hemma och lyssna på Beatles i protest! Förresten tror jag inte att du är mörkrädd.”

”Tro vad du vill.” Hon skulle lämna hålan och flyga till Rom och göra sig själv lycklig. Allt skulle ordna sig. Eller kanske det inte skulle det, kanske det bara kändes så just nu för att bukten och klipporna var så vackra och en pojke som gillade Beatles tittade på dem bredvid henne. Och det bästa var att det inte gjorde något alls.

”Vad är det?” undrade Dannie.
”Känns det inte lite fel att man kan vara så lycklig bara av att något kan vara så här vackert. Man blir nästan lite frustrerad av att vara lycklig bara av att titta på något. Det ska liksom krävas mer, tycker inte du det?”
Han såg så självsäker ut. ”Nej, är du lycklig så är du det. Livet är för kort för att vara något annat än lycklig.”
”Det känns som om det inte är fullt så enkelt, inte för mig i alla fall.”
”Då kan det inte vara lätt att vara som dig.” Hon älskade hur han kunde se förstående ut utan att verka tragiskt medlidsam. ”Fast du ska vara glad att du inte passar in i den här staden, eller bland de där alkisarna som hoppar runt till partymusik där inne.”
”Det gör inte du heller.”
”Tack. Du ska till Rom och jag ska till London, deal. Eller var vi nu vill ta vägen när det blir dags.”
Från vägkorsningen där de hade sagt god natt och skiljts åt sprang hon hem. Inte för att hon var mörkrädd, dessutom började skuggorna bland träden redan få en lite ljusare ton. Nej, hon var snarare rastlös, och alltför full av lycka.

Väl hemma, när hon hade låst in sig på sitt rum, satte hon sig ner på golvet med ryggen mot sängen, blundade och lät Dannies ansiktsuttryck flyta upp till ytan samtidigt som hon sjönk ner i värme och förundran.
Fast du ska vara glad att du inte passar in i den här staden, eller bland de där alkisarna som hoppar runt till partymusik där inne. Du ska till Rom och jag ska till London, deal. Förresten tror jag inte att du är mörkrädd.
Hon såg dem båda framför sig, henne själv i London och Dannie i Rom, båda lyckliga, och kunde inte hålla tillbaka leendet. Mer behövdes inte. Hon ville att han skulle veta vem hon var, mer skulle hon inte kräva, inte be om, inte drömma om. Just nu kändes det underbart, precis som det var. Han hade fått henne att känna sig så levande. Och i stället för att grubbla mer om framtiden lutade hon sig tillbaka och sjönk ner i musiken som kom från laptopen, en tillfällig låt av the Beatles.

Somewhere in her smile she knows
That I don’t need no other lover
Something in her style that shows me
I don’t want to leave her now
You know I believe and how
You’re asking me will my love grow
I don’t know, I don’t know
You stick around now, it may show
I don’t know, I don’t know

Författare: Margarita.

Something
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny