Brasan

Göteborg, 2022
Novembernatten sjunker ner över staden och döljer dess ljus i sina kalla ridåer. Dagens ljud
har dragit sig tillbaka och endast en enstaka bil vågar göra revolt mot stillheten. Gatlyktorna
gör ett tappert försök att belysa de ensliga gångvägarna men dimman dränker skenet. Luften
är tung och den råa kylan tränger in i märg och ben på de få som lämnat hemmets värme.
Tystnaden bryts abrupt när en dörr till en pub öppnas. För ett ögonblick glömmer natten bort
att den är kall och skrämmande. Varmt ljus flödar ut ut lokalen tillsammans med varma
kroppar som i alkoholens rus inte lägger märke till naturens dysterhet, inte känner mörkrets
längtan efter deras värme. Men hon ser dem. Hon som har blivit natten.
Vita Sand, 2012
Ciderburkens sista droppar rinner ut i sanden när Jonna trycker till aluminiumet och kastar
den i en sanddyn. Hade Louise varit nykter hade hon plockat upp den och lagt den i
återvinningstunnan där den hörde hemma. Miljövännen i henne ryser till av synen, men
bubblorna som stiger från maggropen förvandlar rysningen till ett våldsamt fnitter.
“Vadå, danska burkar kan man ändå inte panta, skit i det” säger Jonna och klämmer fram en rap.
Louise tränger undan det dåliga samvetet och ställer sig upp.
“Kom, vi badar!” fnissar hon fram och ger Jonna en lätt knuff.
Tillsammans springer de skrattande ner mot det kalla vågorn. Efter barnfamiljerna syns bara
enstaka spår i form av glömda plastleksaker i gälla färger. Ett par kvällspigga pensionärer
vandrar längs med strandkanten med sin hund nyfiket sniffande i sanden. Försommarkvällen
är idyllisk.
Alkoholen mildrar havets kyla och det kalla vattnet får i sin tur påverkade tonårshuvuden att
snurra något mindre. De plaskar och skvätter, känner sig som barn på nytt. När kvällssolen
inte längre lyckas värme deras saltstänkta kroppar går de tillbaka upp för att värma sig med
mjuk frotté och smuggelsprit. Här kan de göra vad de vill. En kort lögn till varsin förälder är
allt som behövs för att deras ständigt arbetade päron ska släppa kontrollen. Men vad har
föräldrarna att oroa sig för? Deras barn är mönsterelever med vettiga hobbys och vänner med
stamtavla. Nåja, vänner vars föräldrar har samma sociala status som de själva åtminstone.
Vänner som bakom stängda dörrar gör saker som skulle orsaka stor besvikelse för sina
föräldrar. Om föräldrarna nu hade tid att bry sig. Men bristen på sina vårdnadshavarnas
uppmärksamhet var inget som Louise och Jonna tänkte på där de satt tillsammans och
blandade den polska vodkan med Sprite.
“Jag älskar Sverige på sommaren, men till hösten tänker jag dra till Paris, hänger du
med?”säger Jonna och tar en klunk ur sitt plastglas.
“Paris? Vad ska du göra där, du pratar ju inte ens franska. Dessutom vet du ju att jag hoppas
på att komma in på läkarlinjen i höst, jag har jobbat stenhårt hela gymnasiet för det”. Louise
låter med ens allvarlig.
“Kom igen nu Lo, du måste lära dig att släppa loss, ha lite kul. Universitet finns kvar, ta ett år
och lev lite innan du blir för gammal för det.” Jonna fyller på sitt glas och tittar ut över den
färgsprakande solnedgången.
Louise vill ha kul, vill leva fritt och obekymrat som Jonna. Men vad skulle hennes föräldrar
säga? De som betalat för hennes dyra ridlektioner, trots att hon egentligen ville spela fotboll.
De som hotat med utegångsförbud och indragna pengar om betygen sviktat. De som just nu
tror att hon är på filmkväll i Jonnas gillestuga. Att dubbelkolla med Jonnas föräldrar att deras
dotter faktiskt är där är en tanke som inte verkar slagit dem. Louise har aldrig gett dem någon
anledning att ifrågasätta henne. Hon har följt deras utstakade väg till punkt och pricka. Hon
har varit duktig. Så duktig att duktigheten har blivit en egen kroppsdel, en hård och tung
svulst i magen som ständigt gör sig påmind. Hon tar ett djupt andetag och känner hur
havsluften får svulsten att lägga sig till rätta. Dränker den i spetsad kolsyra.
Plastglasen töms i takt med att solen går ner. Ett gäng ungdomar i deras egen ålder tänder en
eld på stranden. Någon har med sig en högtalare och musiken strömmar fram genom den
mörknande kvällen.
“Kom, vi går dit, jag vill dansa!” Jonna drar ivrigt i henne.
“Jonna, inte ikväll, kan vi inte bara sitta här och snacka?” Louise har aldrig varit mycket för
att umgås i grupp, speciellt inte med människor hon inte känner.
“Snälla, bara en liten stund?” Jonna ger henne en lång blick med hundvalpsögon som Louise
inte kan motstå.
“Ok, vi går dit och säger hej, men sen vill jag hem till dig och bada i din bubbelpool, jag
fryser!” Louise sveper tröjan tätare omkring sig.
“Ja! Mamma och pappa kommer inte hem förrän imorgon, så vi kan bada hela natten om du
vill” skrattar Jonna och tar Louise under armen.
Mörkrets ankomst är nu fullbordad och det är svårt att föreställa sig att solen bara för en stund
sedan värmde deras bara tonårshud. De går bort mot den inbjudande brasan som lyser upp
natten likt en fyr för bortkomna fartyg. Ett ljus som ska lotsa båtar bort från sylvassa klippor
och förhindra en kollision. Ett ljus som drar dem till sig likt malar till en glödlampa. Ett ljus
som försluter deras öden.
Göteborg, 2022
Hon betraktar dem på avstånd. Hon, som en gång var som dem, varm och fylld av ett rus,
men som barskt blev väckt och fick se människans sanna natur. Hon har väntat på det här.
Länge var hennes låga släckt, men nu glöder hämndens styrkegivande flamma inom henne.
Männen framför henne dunkar varandra i ryggen, skränar sina hejdå och går sedan åt olika
håll. Han står kvar. Hans ansikte har etsat sig fast i hennes minne och hon låter blicken vandra
över hans knubbiga drag. Minns hur brasans falnande sken hade fått svettpärlor i hans panna
att blänka. Minns hans tyngd som pressat ur luften ut hennes lungor. Luften hon hade behövt
för att skrika. Men hon hade varit förlamad. Hjärtat bankar hårt och hon känner sig yr. Hon är
nära på att ramla men griper tag i en gren. Han har inte märkt någonting. Han tar upp en
cigarett, tänder den och börjar gå mot parken. Gråa rökslingor blandas med grå dimma.
Världen är grå. Hon släpper honom inte med blicken och börjar försiktigt gå efter honom.
Hjärtat fortsätter att slå hårt i bröstet och minnesbilder fladdrar igenom hennes huvud likt en
film på repeat. Skriande fiskmåsar. Ensamheten. Morgonljuset som tränger in över ännu
glödande stockar. Övergivenheten. Aska som fångas av vinden. Hopplösheten. Den värkande
kroppen, vilken själen lämnade och sedan återvände till för att finna den som någon annans,
inte längre hennes. Kall sand överallt. Skelett av brända ölburkar. Hon var lika förtärd som
stockarna som gett elden liv. Trasig. Minnena gör henne illamående men hon tvingar sig själv
att fortsätta framåt. Tiden läkte inte hennes sår. Men tiden var det bränsle hon behövde för att
resa sig igen. Länge har hon väntat, tills såren som glödde till slut fattade eld. En eld vars
lågor länge var nära att förgöra de bitar av hennes sargade själ som han lämnade efter sig. En
eld som hon matade med vrede. En eld som hon tämjde med tankar på hämnd. Hon närmar
sig honom bakifrån. Han stannar till, som om han märker en svag skiftning i den råa
nattluften. Hon greppar sitt vapen och svingar hårt, släpper lös sitt raseri som blandas med
adrenalin och ger henne oväntad styrka. Natten sväljer metallens ljud när det möter hans
skalle. Han faller ihop, överraskad och överrumplad. Han kvider på marken. Hon vänder på
honom. Vill att han ska se henne. Vill att han ska veta vem som är hans förövare. Med samma
effektivitet som han tömde sin vätska i henne, tömmer hon dunken med bensin över honom.
Några ögonblick senare brinner hans kropp med samma styrka som hennes hat. Hon fastnar i
ögonblicket, känner hur hämndens lågor lämnar hennes hjärta och istället äter hans kött. Hon
vänder sig om och lämnar honom ensam med sina skrik. Hon brinner inte längre.

Författare: Cecilia Löfving.