Tappat huvud

Han rusar längs med bussarna, korsar mellan väntande människor tyngda av kassar. Han stöter till dem, får glåpord kastat efter sig. Hjärtat pumpar, vill ha mer syre. Bröstkorgen håller emot, vill sprängas, bli till flygande benbitar som blandas med människors meningslösa skräp till ett ingenting.

 Sjukhuset är bara några hundra meter bort nu. Dit ska han. Bli räddad. Han förstår ingenting längre, tankarna är intrasslat snöre med knutar som inte vill lossna. Hur kan man förklara för en annan människa? Vilka ord passar när världen inte förstår? Hur fångar han det obegripliga i bokstäver? 

Skolan hade knäckt något i hans allra innersta. Det han brukade tänka med. Han hade trott på sig själv tills nu. Det var texten, uppsatsen, orden som hade forsat ner och ut på papperet. Han hade inte haft kontroll på det oerhörda som hände honom och läraren hade sagt att det bara var ett svammel utan like. Inte en mening kunde begripas på något sätt. Allt var ju skrivet baklänges. Det var bara detta hon såg. Hon, svenskläraren, hade varit ond i sitt högröda ansikte. Hånlett medan hon läste upp den inledande meningen han kämpat med hela natten. Den meningen som hade fått allt att lossna. Resten hade bara flödat ner på papperet, som om alla dammluckor öppnats i hans inre. I ett rus hade världen begränsats till bara honom och texten. Det var som panik, när hela kroppen försöker undkomma glömskan.  Han ville rädda vad som brusade vilt i hans huvud.

 Äntligen! Det var ju detta han sökt, det annorlunda. Han hade velat imponera på tjejen som visste så mycket, som alltid hade svaret på allt. Hon, som var vacker, oåtkomlig. Nu hade han skapat en text, så att hon äntligen skulle se honom. Förstå att de två befann sig på ett annat plan, i ett annat universum. De tillhörde inte vardagen, den grå massan. Nej, de hörde samman som sällsynta fåglar från en annan värld.

Hon, läraren, hade läst hans text högt. Men inte som den borde läsas. Hon hackade sig genom de första raderna, pausade, stirrade på honom. Han hade skrivit allt baklänges. Första meningen var egentligen den sista, första ordet i varje mening var egentligen det avslutande. Han hade tyckt det lät som musik, en ny rytm, där orden lekt sig samman. Ingen hade tänkt på det någonsin, att man kan vända text bak och fram. Han hade skapat ett nytt sätt att skriva. I några meningar hade han skrivit de viktigaste orden först och sedan fyllt på med lite fyllnadsord. Då kunde läsaren bli stimulerad och utmanad att tänka, bygga pussel medan handlingen långsamt fick ta form. Och detta hade han, som var mycket ung, ännu bara gymnasist, kommit på. Han var unik.

 Nervositeten hade varit fruktansvärd på vägen till skolan. Han hade känt sig yr. Frukost hade varit otänkbart. Han mådde fortfarande illa av spänning, när han slog sig ner i bänken. Han visste att hon, med den blonda hästsvansen, snett framför honom skulle lyssna och förstå att han inte var vem som helst. Eller? Hade han misstagit sig. Var hon som alla andra?

 När läraren med sin hårda knut i nacken läste upp den första meningen hade hans värld rasat och huvudet tömts, som om någon dragit ur pluggen. Ett rasande vattenfall av hån och vrålande skratt runt om honom fick honom att krympa ihop.  Deras skratt träffade honom som piskregn, nej hagel, hårda hagelbitar och hon flickan, med den blonda hästsvansen, hade stirrat ner i bänken. Kanske hon förstod, att han bara var före sin tid. Att vanliga människor inte kunde begripa hur revolutionerande hans skrivsätt var. Eller var hon som de andra, nej, hon hade inte skrattat. 

Sedan var allt så tyst och ur tystnaden växte något hotfullt.  Man stirrade i sina böcker, ingen talade, men ändå kände han att det bara fanns en tanke i klassen. Att han var tokig. Att något inte stämde. Då slog han händerna runt sitt huvud för att känna om det fanns kvar. Där fanns ingenting. Absolut ingenting. Tomt. Han famlade med händerna runt det som inte fanns. 

 Nu rusar han huvudlös mot sjukhuset. Han springer mot rött, de tutar, skriker, jagar honom vidare mot den stora vita byggnaden. De måste ha sett. Hans tomhet. Sjukhusets gliddörrar släpper in honom och han böjer sig tätt intill glaset vid informationen och utbrister:

”Jag har tappat mitt huvud”.

”Det gör jag med ibland”, svarar hon bakom luckan.

”Verkligen?!”

”Säkert, det går över”

”Ser du mitt huvud?”

”Jaadå, men det skulle inte skada om du drog en borste genom håret.”

Han älskar meningen. Lugnad går han hem och öppnar sin skolväska. Han tar fram ett papper och skriver:  Håret genom borste en drog du om skada inte skulle det men, jaaadå.

Författare: Ann-Marie Du Plessis