Brev till min Fru

Post 56 of 170

Jävlar vad du har varit taskig mot mig. Omedvetet? Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta? Sluten som en mussla var du när det gällde de saker som betydde mest för mig. Min monumentala svartsjuka lämnade mig knappt ett ögonblick. Den var oerhört välgrundad, svartsjuka kan svårligen vara mer välgrundad än min; jag är annars inte den svartsjuka typen. Du tyst. Som om det inte fanns.  Eller som om det var jag som var tokig eller överkänslig. Så taskigt. Jag förlåter dig faktiskt inte. Någonstans förlåter jag dig alla de andra männen, men inte tystnaden efteråt. Inte heller din iskalla likgiltighet förlåter jag, den som du använde så effektivt mot mig och som näst intill dödade mig. Du skyller på spriten. Jag är säker på att det till stor del är skitprat även om det väl ligger någonting i det. Spriten är en organisk del av mitt eget liv liksom som av vårt långa liv tillsammans, så har det varit sedan vi träffades nyårsaftonen 1978. Vi var knappast nyktra den kvällen. Om detta nu ändå vore förklaringen, vad är i så fall orsak och verkan? Efter uppbrottet för en månad sen: ditt kvittrande, nynnande, jollrande – ett enormt hån. Jag blev först irriterad, sedan ledsen och till slut rasande arg. Hur kan du göra så mot mig? Skulle du kunna göra så även mot någon annan eller är din taskighet reserverad bara mig? Såsom vissa kvinnors kärlek kan vara reserverad för en viss man. Gjorde du någonsin något liknande mot de andra männen i din ungdom? Eller är det någon svaghet i mig du menar dig se, och som du tycker ger dig rätten att förakta? Du tillåter dig ett beteende och en attityd mot mig som i mina ögon egentligen inte primärt är en fråga om taskighet utan om sjukdom. Så som den yttrade sig de där dagarna nu på slutet skulle i alla fall jag kalla den patologisk. Jag vet inte och jag förstår inte. Varför blev du kvar (och verkade inställd på att fortsätta att vara det) om du inte fäste större vikt vid mig än en pastarätt på Konsum. Jag vill påpeka att detta med min ”svaghet” och din ”styrka” (som du skryter med) kanske inte är så fasta positioner ändå, en gång för alla givna. Men det får vi se. Jag vill inte hämnas, tror jag. Eller jo, lite. Framför allt vill jag komma åt din högdragenhet, ditt faktiskt inte så lite överdrivna självförtroende när det gäller mig som du tagit så totalt för given. Fast jag är samtidigt lite rädd för vad som skulle hända ifall du faktiskt började känna något annat än kvittrande likgiltighet och en liten ”klump i magen” som du sa. Kan du börja jävlas med mig då på något sätt? Ekonomiskt till exempel. Jag vet inte. Tror det inte om dig men jag vet inte eftersom jag egentligen inte känner dig, förutom i vissa avseenden – men det beklagar jag mig inte över, så måste och ska det vara i en relation. Kanske att det överdrivits lite i vår bara. Därför är det nog ingen bra idé att du läser det här brevet, som jag kallar Kräkboken, i den händelse vi skulle hitta tillbaks till varandra någon gång. Men å andra sidan: knappast något av det som står här är nyheter för dig, skulle jag tro. Det är bara det att det nedtecknats, blivit text. Du vet, vi har ofta diskuterat det i bastun, det där med att säga en sak som finns; då blir den ett problem för dig. För mig är den ständigt närvarande och det språkliga gestaltandet av den, i tal eller skrift, endast något sekundärt. Men i en mening har du rätt här, så som jag ser det, i Foucaults anda: diskurser producerar verkligheter; vi blir till som subjekt i vårt bruk av språket. Vårt liv tillsammans var i långa perioder ett helvete för mig, ett helvete med en hel del ljusglimtar förvisso. Från början av vår långa tredje period så var det ett helvete av mycket säregen art, blandat med en djup, tung lycka. Det du gjort mot mig genom att lämna mig, vara med alla dessa andra män och sedan plötsligt komma tillbaka som om inget hade hänt – det är fullkomligt oacceptabelt och gränslöst taskigt. Visst, jag var svag som inte kunde säga nej (och inte heller ja) och antagligen började ditt förakt gro redan då; du såg att jag kröp för dig trots, eller just på grund av, att jag plågades så. Men kanske struntade du bara i det och hade dina egna känslor. Eller la du inte ens märke till det? Jag vet inte. Nu domnar min svartsjuka sakta bort tror jag, i takt med att jag befriar mig från min kärlek eller besatthet eller fixering eller vad det nu varit. Det är skönt, oerhört skönt, även om jag ännu inte kan njuta fullt ut. Vågar inte, är alltför rädd för återfall. Fridegård skriver klargörande och vackert om manlig sexuell svartsjuka i början av Lars Hård: en gång, sedan är det för sent. De tre herrgårdsfröknarna som protagonisten ska erövra; sexuell erövring som klasskamp. Han måste vara först. (Du och jag är olika på snart sagt varje tänkbart sätt även om vi delar vissa politiska och andra allmänna uppfattningar men klassmässigt är vi ändå jämbördiga, även om du har betydligt mer pengar på din sida). Riktigt så definitivt som Fridegårds framställning ger vid handen är det ändå inte vad gäller min (och många andra mäns som jag känner till) syn på detta; men man känner så just när man står inför faktumet. Det är väl kanske främst den riktigt unge mannens reaktion. Intressant är att man inte behöver ”lära sig” den. Jag växte ju upp i ett helt sekulärt hem, tämligen borgerligt och ganska stelfruset vad gäller sex förvisso men inte på något sätt inriktat på att ge mig någon traditionell sexualmoral i bagaget. Tycker inte att det är det jag har heller; det är helt enkelt spontana reaktioner. Första gången du lämnade mig var för ”Hasse” från Motala. Året var 1980. Jag åt inte på en vecka, gick hela sommaren i ett töcken. Jag hatade dig så oerhört. Senare tog jag ibland farsans bil till Lilldalsvägen 53, såg hans bil, (hans egen), utanför och visste förstås vad ni gjorde. Han på min plats i din säng. Jag åkte hem och kräktes. Det upprepades inte en gång, inte tio, inte hundra – utan tusen, med vem det nu var, jag tänker inte räkna upp dem. Jag kräktes varje gång, om inte de facto vilket ofta hände så inombords. Du dödade mig varje gång, inombords. Sista episoden innan vi möttes 1989 var med Micke, hur länge varade det? Två år? Ni bodde ihop på Högbergsgatan. Det hade varit fullkomligt tillräckligt outhärdligt med bara honom. Endast någon vecka innan du kom upp till Umeå var ni ute i Norrviken. Jag vet, har koll på sådant. Jag självplågar mig nämligen med sanningar. Men så till det värsta av allt i denna djävulska soppa, och det är något du ironiskt nog själv berättat för mig för flera år sedan. Historien handlar om hur du blev ihop med ”Hasse” för att visa din far att du inte var en slampa som knullade med vem som helst i ett tält på ett frisksportarläger då han kommit på er av misstag. Därför lämnade du mig, därför! Och var ihop med ”Hasse” ett par år tills det blev chilenaren istället. Herregud, din plikttrogenhet!  Är det den som fått dig att stanna i relationen de senaste 24 åren också? Hur fan kunde du berätta detta, som i förbifarten? Just detta! Och sedan fortsätta tiga. Är ditt ointresse och din okunskap om mig som person så fullständig? ”Hasse” hade säkert något att erbjuda dig som jag inte hade, liksom de andra säkert hade var för sig. Det förstår jag. Och det är som sagt inte dina förhållanden med dessa män i sig som är oförlåtligt – det är bara oacceptabelt och oändligt kränkande – utan det du gjorde sedan. Så gör man bara mot någon man anser sig ha rätt att förakta. Ända alternativet till detta som jag kan se är att du är komplett idiot. Och det tror jag inte. Men kanske är du det när det verkligen gäller; du kan välja att vara det. Några av de män du haft engångsligg med är mina bekanta, någon en kompis. Det är förstås plågsamt på ett särskilt sätt då det utöver den vanliga svartsjukan och kräkningen även innebär en genant förödmjukelse. För alla inblandade.  Historier har nått fram till mig, ”först på en stol, sedan stående i köket” och så vidare. Jag vet att man försökt skydda mig ibland mot vetskapen om dessa händelser, kanske har det lyckats vid några tillfällen. Underligt nog så gjorde vår klasskompis på gymnasiet Catrin just det, på studentavslutningen 1981, den regniga och för mig så dystra tillställningen. Hon försökte rädda mig från att se, eller komma i kontakt med, ”Hasse” och dig där på skolgården. Hon lyckades inte riktigt. Hur kunde hon vara så sensibel? Det var inte så jag uppfattade henne och vi hade ju knappt bytt ett ord med varandra under de tre åren i samma klass. Jag vet inte. Vårt eget sexliv. Suck, suck och åter suck. Sammanfattande betyg: 2. Så onödigt och sådant slöseri! Det hade kunnat vara bra (och har ju i enskilda stunder också varit det) om du inte varit som du varit. Många saker har retat gallfeber på mig, men kanske mest din ”naturlighet” som i kombination med gängse tystnad och otillgänglighet blir till ett slags ogenomtränglig massa, en mur, en stängd dörr till ett rum jag (nästan) aldrig fått tillträde till. Sex får man av dig som belöning (gäller det även de andra?) för att man gjort något duktigt eller, förstås, visat sig särskilt stark på något sätt. Som till exempel på hotellet i Örebro efter min disputation 2003. Ja du är solen i ditt universum och du har även varit det i mitt; ungefär en sådan sol som skinit över oss de senaste månaderna denna sena vinter: blek, kall, tyst. Men nu är det inte så längre. Jag har som du vet en tendens att titta bakåt och fastna i det förflutna, det är ju på sätt och vis det vårt problem handlar om – du har kedjat fast mig i mitt (eller snarare ditt) förflutna. Det är ganska fruktansvärt. Ja, jag skyller på dig, jag gör faktiskt det. Jag tycker att jag försökt göra något åt det, men du har ju aldrig bjudit till för fem öre. Du har tagit dig din frihet som du ansett ha din rätt till, fine. Hade du inte kommit tillbaka till mig skulle jag inte heller kunnat anklaga dig. Frihet har ett pris men du har vägrat betala det. Ja, du har ju gjort det i så måtto att du levt med mig alla dessa år och ibland har du inte kunnat undgå att ta åt dig en smula av mina klagosånger (som blivit färre med åren). Men jag har helat tiden haft en gnagande känsla av att du ändå lyckats klara dig undan ansvar för vad du gjort och tanken på det har gjort mig tokig av ilska. För det mesta har jag lagt band på mig, nästan alltid. Har du lagt band på dig? Du tycker förmodligen att du har det. Faktum är att min hatiska svartsjuka väcktes långt innan du lämnade mig första gången, nämligen då det gick upp för mig att du haft ett avancerat sexuellt förhållande som 14-åring med en typ som kallades ”Flax”. Det tycktes mig obegripligt, både själva faktumet och det att du då lämnat honom för att som du sa då ”han lovade saker han inte höll”. Ok så mycket var den kärleken värd. Jag borde ju ha fattat redan då men jag var ack så oerfaren. Och jag ville ha dig. Det visade sig finnas ännu mer; inte heller han var den förste utan någon annan typ under ett party då du väl snarare var 13. Eller så var inte heller han först. Det är bottenlöst. Och ifall jag så mycket som knystat en invändning eller en kritik mot dig för alltihop så har du blivit rosenrasande, ända fram till nu på senare år då likgiltigheten tagit över alltmer. Du arg på mig! Samtidigt som detta rått mellan oss har du under alla år kunnat svärma för romantisk, livslång och trofast kärlek när det gällt andra, i verkligheten eller i fiktionen. Inför mig! Otroligt hur man kan såra någon på de mest raffinerade sätt, i detta fall sannolikt utan att egentligen mena det. Men jag vet inte. Du kanske bara har följt din magkänsla. På en punkt är jag rätt säker på att jag har överhanden och det gäller hur andra ser på saken. Utomstående kan vid en hastig och kortfattad framställning av vår historia få uppfattningen att det är jag som helt snöat in på gamla händelser som bara borde glömmas. Men ju mer de får ta del av historien, ju utförligare den berättas, desto mer tenderar de att ta mitt parti. Det gjorde till exempel den första familjerådgivare vi träffade vilket förvånade mig rejält. Jag hade då nästan börjat tro på din version (som du inte uttryckligen sa men lät förstå), att jag var onormal på något sätt. Detta gäller även våra bekanta. Besvärar det dig? Skulle knappast tro det. Du menar ju på fullt allvar att vår historia inte alls är särskilt speciell eller extrem. My god! Ingen har haft en sådan historia! Jag har ju inte ens kunnat anklaga dig officiellt eftersom du skött allt enligt gängse (d v s 70-talets svenska) regler: man gör slut, då är det slut och så är det bra med det. Sedan kan man bli ihop igen och då ska man vara trogna igen. Och allt som hänt under tiden är ovidkommande och den som beklagar sig över det är en grinolle och en loser. Plikttrohet var det. Fy fan. Vad är anledningen till ditt beteende på senare tid? Jag vet inte. Eller så gör jag det. Min gissning är i alla fall att du mer och mer tyckt dig vara fast i ett förhållande med en loser. Lite konstigt eftersom jag är en bit före dig i karriär och lön, sådant som du tycker är viktigt även om du nog skulle protestera mot påståendet. Spriten säger du. Jag drack inget på tre månader, inget förändrades. Minskade ner överhuvudtaget (men visst, ballade ur totalt ibland) och slutade nästan helt gå på krogen. Fast egentligen är det nog mest synd om dig, instängd i dig själv med dina magkänslor. Jag är inte avundsjuk. Ifall det är vad som avses med att vara stark så är jag hellre svag. Om man tänker sig himlen så som Swedenborg gör, alltså att den helt enkelt är förlängningar och fortsättningar på godheter i jordelivet, så kommer vår himmel vara sommaren 1983. Du hade kommit tillbaka, från Paris och från andra killar, till mig i lägenheten i Aspudden. Du var otroligt sexuell, kåt som en räv i mars. Din hud len som ingen annans. Vi frossade i varandra. En resa med din mammas bil till västkusten var ett enda långt knull. Vi paddlade kanot på sjön Unden och det blåste upp och blev en smula oroligt. Vi badade nakna – jag har en bild på näthinnan. Märkligt detta att man kan smygkika på någon man just haft ihop det med på de mest avklädda och intima sätt. I Falkenberg skulle du absolut ut med fiskebåten trots att det blåste nästan storm och jag avrådde. Den gången var det du som kräktes, samtidigt som du hade en torsk på kroken. Minns inte riktigt men jag tror att det var så denna sommar att kärleken övervann allt; den kan det. Men ”allt” betyder olika saker i olika sammanhang och ”allt” är inte riktigt allt. Det finns gränser. Och dem har du passerat. Ett par år senare befann jag mig bokstavligt talat, med samma swedenborgska logik, i helvetet. Din roll i att jag hamnade där är komplicerad, jag har försökt men inte riktigt lyckats reda ut den. Men betänk bara det faktum att vi faktiskt hade en mycket kort reunion den sommaren också, alltså 1985, i Älvsjö. Jag tror du har glömt det, eller så har du låtsats glömma. Du kom cyklandes dit, till syrrans hus där jag var, och vi åkte till Långsjön och badade. Aldrig förr eller senare har jag brunnit så för din rumpa som när vi stod blöta med badlakan på den där lilla klippan! Det avslutades med en panikartad, krampaktig akt i syrrans säng där uppe på övervåningen. (Var du då inte otrogen mot någon annan förresten? Jag var det, skulle man nog kunna säga). Några veckor senare hemsöktes jag i samma säng av demoner som mosade mig fullständigt. Men jag vet inte vilken din roll exakt var i det dramat. Världslitteraturens mest fantastiska kärlekshistoria är den mellan Hamlet och Ofelia. (Jag skrev en dikt om den en gång. Förstås handlade den om oss). Den utspelas inte inom själva dramat utan utanför det. Älskar de varandra? Det har man frågat i alla tider. Jag vet inte, men tror det. Fast saker kom i vägen. Viktiga och hemska saker som brodermord, blodskam och krig. Hur ska man kunna hålla kärleken vid liv då? Hur ska den få plats? Många av Shakespeares kvinnor har olyckliga öden; på sätt och vis ännu olyckligare än mitt. Desdemona, den ljuvt trogna, mördas av Othello inte för att hon haft ihop det med någon annan man utan för att han tror det. Motivet finns på flera ställen. Min svartsjuka var som sagt alltid ytterst välgrundad. Ingenstans i litteraturens, mytens eller religionens världar har jag stött på ett öde som mitt. Det är så att säga otänkbart. Det kan inte hända. Men det gjorde det. Afrodite är en skitgudinna, uppstigen ur havet där hon vad mig anbelangar gärna kunde ha stannat. Gift med smeden Hefaistos (som jag kan påminna lite om till läggning tror jag, och du har ju påpekat det också) men vill mycket hellre knulla med Ares. Sex och krig – allt tillåtet. Men du följde verkligen regelverket, det där som växte fram under några decennier i utkanten av mänsklighetens historia. Du följde det till punkt och pricka. FN:s Value map illustrerar saken – Sverige högst upp i ena hörnet, i splendid isolation. Den generation som din far tillhör införde denna ordning, med gängse självsäkerhet på eller över gränsen till hybris. Du levde bra i den; det gjorde inte jag. Jag tillhörde istället de resterande 99.99999999999procenten av historien och mänskligheten när det gäller hur man förhåller sig till sexuell aktivitet: försiktighet påbjuds. Eftersom det är farligt, så oerhört farligt. Krafter utlöses, den ena efter den andra och de bildar en kedja av passioner och katastrofer som slutligen kan leda fram till en sådan sak som att den här fasansfulla kräkboken blir skriven. Alla har alltid känt till denna fara, överallt i alla tider. Men inte en liten generation fyrtiotalister, allmänt i den så kallade västvärlden och i synnerhet i vårt land. Vi har ibland bråkat, på skoj eller allvar vet jag inte riktigt, om vem av oss det är som är galen. Jag tror jag vet nu. Jag är galen i förhållande till just den tid vi växte upp i; du är galen i förhållande till allt annat. Visst, jag har också haft andra, ganska många. Men det har du ju aldrig brytt dig om, du har ju bestämt. Svartsjuka är inget nollsummespel. Dessutom är jag helt säker på att även om jag legat med till antalet fler tjejer än du killar så har du haft hundra gånger mer sex, i dina långa förhållanden. Du har aldrig någonsin saknat sex, eller hur. Det har jag, inte minst i vår relation. Du bryr dig inte. Vad handlar det här om då, egentligen? Jo det ska jag berätta nu. Det handlar om kroppsvätska, en viss manlig kroppsvätska. Vi män tycker inte om att andra mäns sperma kommer in i, eller på, eller ens i närheten av de kvinnokroppar vi betraktar som tillhöriga oss i någon mening, företrädesvis genom att vi är förälskade i dem och har eller har haft dem hos oss ofta och länge. Faktum är att vi avskyr det, hatar det som pesten. Kan dö och döda för att det inte ska ske. Detta faktum har världsreligioner såväl som stora delar av världslitteraturen grundats på. Däri är vi verklighetens män lika mytens, sagans och fiktionens (även om det numera finns undantag; sådana män som helt tagit till sig sin så kallade fria uppfostran, vi har ju några sådana i den nära bekantskapskretsen men så är de också galna på riktigt…). Oj oj – tänk om en feministisk debattör på Aftonbladet eller en genusteoretiker på Södertörn skulle läsa detta! (I de flesta fall står jag annars på deras sida i debatten, som du vet). Polisen, brandkåren, försvaret skulle kopplas in omedelbart. Nej, det handlar ändå inte bara om den där vätskan, jag har tänkt så ibland men det stämmer inte. Fast till skillnad från allt det andra som det också handlar om så har vätskan den egenheten att när det väl hänt så är det kört – det finns ingen väg tillbaka. Allt annat det handlar om, saker man gör tillsammans när man är ihop, stora och små, kan ursäktas, glömmas, ignoreras; de betyder lite eller ingenting när det är över. Men visst allt det andra också. Har jag verkligen älskat dig, älskat dig så som en man bör älska sin kvinna? Eller är det snarare så att det är själva svartsjukan, och på senare tid mer och mer minnet av den, som bundit mig så strängt till dig? Jag vet inte. Ögonblick finns då jag definitivt har älskat passionerat, som en gång den första våren då du kom ner till Pelletäppans tennisbanor för att se på när jag spelade. Du stod vid sidan av planen i duggregnet med ett paraply i handen. Ditt cendréfärgade hår över axlarna och ett tyst leende i ditt speciella ansikte. Ljusblå collegetröja och vinröda manchesterjeans. Det brann till i mig. Vad du tänkte och kände vet jag inte, förmodligen något helt annat än jag, inte heller hur den dagen avlöpte. Vi var så oerhört unga! Den sexuella biten av vår relation, liksom förresten de övriga bitarna, fungerade ju inte till en början. Jag var nybörjare och vettskrämd. Det knöt sig fullständigt och jag var förtvivlad. Prata kunde vi naturligtvis inte. Det tog minst ett år tror jag. Men vissa saker lyckades vi ändå genomföra i sängarna redan ganska snart; jag minns de gulnande fläckarna på tapeten med blå hjärtan i ditt rum och hur de kom dit. Fick de senare samsas om utrymmet med ”Hasses” fläckar? Någon ytterligares? De killarna kanske klarade det hela bättre så att det inte behövde bli några tapetfläckar. Förresten, när jag tänker efter kan jag ju inte vara säker på att de där fläckarna jag såg var mina; de kanske var äldre än så. En spännande tankegång, eller hur. Jag är nästan helt säker på att du aldrig var otrogen i ordets snäva bemärkelse. (Fast en gång tjuvläste jag ett brev som låg på ditt skrivbord och som tydde på motsatsen…). Så ifall mina fläckar verkligen blandades med någon annans så kom de förmodligen från andra tidsperioder i ditt liv. Med successivt växande insikt om sexuella handlingars faktiska natur och innebörd så tilltog förstås också vämjelsen inför de andra hos mig. Jag fick lära mig allt med dig; du visste massor långt innan jag kom in i bilden. Du berättade om hur du upplärts av killen som kallades Flax. Gissa hur jag upplevde den informationen. Du konstaterade vid ett tillfälle att jag fick ”något svart i blicken” då han kom på tal. Jo du, århundradets understatement. Antagligen gick jag hem och kräktes. Ett tag, när jag bodde i Aspudden och du nyligen lämnat mig för andra gången, umgicks jag med tanken på att skjuta dig, eller åtminstone ge dig rejäl rak höger. Lekte med tanken på natten när jag inte kunde sova. Den gav ett slags ro. Men det fanns förstås inte en tillstymmelse till allvar i det. I själva verket har jag alltid varit vänlig mot dig även i för mig outhärdliga situationer. Fem och ett halvt år gick från det att du lämnade mig på senhösten 1983, när jag kommit hem från Mexico, tills att du kom upp till mig i Umeå. Jag vet i stora drag, men givetvis inte i detalj och inte alls allt, vad du hade för dig under den tiden. Mina öron var alltid spetsade. Nu ska jag avslöja en sak du nog inte vet. När vi städade huset i samband med rumsbytena för något år sedan så rensade vi ut en massa saker som skulle slängas, bland annat dina små röda dagböcker som du förde ända från någon gång på 70-talet. Varje år en ny liten bok; jag såg dem flera gånger under de tidiga åren, hade möjlighet att kika i dem någon gång då du glömt den framme men vågade inte. Nu gav du dem till mig för att jag skulle lägga dem i sopsäcken. Men jag slängde inte alla. Istället gömde jag undan fyra av dem. Någon tid senare tog jag fram dem och gick ut till stugan med en flaska whisky. Där låg jag och läste dina kortkorta anteckningar från fyra olika år av ditt liv. En av dem behandlade 1978, där fanns jag med – benämns som ”urgullig” vid något tillfälle, ett uttryck som du använder på andra killar också, tror det är lite tidstypiskt – liksom i den från 1980. I den senare kunde jag läsa om hur lättad du kände dig efter att du lämnat mig och blivit ihop med ”Hasse” – det sa du också till mig just när det hänt, att en sten fallit från ditt bröst. Vi åkte i farsans bil någonstans i Uttran. (Varför gjorde vi det? Jag vet inte. Vi var ju inte ihop.) Jag visste redan allt men ändå var det en bitterljuvt skön plåga att ta del av det så långt efteråt. Som kontrast mot din tystnad så att säga. De från 1988 och -89 dominerades helt av Micke. ”Natten hos Micke. Sov nästan inget”. Lakonismer av det slaget på nästan varje sida. Jag slängde sedan böckerna. Vad jag förstått så slutade du med dagbokskrivandet efter 89, eller? Har inte sett till några små röda böcker av senare datum i alla fall. Men det vet jag inte och förstår inte heller varför i så fall. Tog ditt fria liv slut då och därmed så var det som hände därefter inte angeläget att anteckna? Jag vet inte, men jag har förstått en sak: du hade verkligen bestämt dig. Nu var det jag som gällde. Märkligt att det just är det man fasar för allra mest som också inträffar, i alla fall för mig när det gäller relationen till dig. Ironin verkar åt båda hållen. Du gav mig din trohet (tror jag) i ett par decennier från det att du kommit tillbaks sista gången, men jag ville inte ha den längre. Vad skulle jag med den till? Det fanns ju inte längre minsta fragment av oskuld att försvara eller bevara! Immun mot sexuell svartsjuka blev jag till slut när det gäller dig, det är inget skämt. Jag älskade dig, tror jag, men äktenskaplig trohet för oss blev i mina ögon ett dåligt skämt. Vi beslutade till sist i samstämmighet att ha ett fritt förhållande. Det lättade trycket en smula, men som sagt så är detta inte något man kan kvitta fram och tillbaks. Jag hade några små episoder, men jag tänker inte berätta närmare om dem i detta brev. Jag tror inte du hade några och ifall du hade det så är jag inte intresserad av dem. Ändå hade jag skuldkänslor när jag haft ihop det med någon annan, även om det sannolikt mest handlade om baksmälla. Som vid återföreningen en kväll med Anna alldeles i början av vår fas tre. Satt och skakade med henne på ett fik dagen efter. Hade fruktansvärd ångest som jag försökte bota med att gå in i kyrkan och prata med prästen. Att synda på nåden var vad vi talade vi om. Jag vet att du tog åt dig av den händelsen, men på ett motsägelsefullt sätt, liksom samtidigt imponerad av att jag kunde attrahera en så ung, snygg och framgångsrik tjej. (Så tycker jag du varit generellt sett också när jag tänker efter). Senare strök jag ibland på nätterna runt hennes husfasad där hon bodde på Söder, förtvivlad över mina bojor. Skrek rakt ut i natten. Men jag kunde inte göra något åt det, hon var förlorad för mig och jag med. Jag var, som din far så fyndigt påpekade ungefär vid samma tid, apatisk. Jag har gått hos psykologer, ätit piller – jag. Inte du. Hur kommer det sig? Jag fick viss hjälp tycker jag nog, särskilt av psykoterapeuten Hans Larsson på Katarina Bangata, bra kille som vi ju också träffat tillsammans en gång för inte så länge sedan. För honom berättade jag historien om när du och jag och Sally gick vilse den där eftermiddagen för några år sedan vid Övrasjön, Mellansjön och Bergsjön. Av någon anledning tappade jag helt orienteringen, tog nord för syd, öst för väst, och var helt förvirrad. Vi gick runt de små sjöarna flera varv i motsatt riktning mot vad vi (det vill säga jag, du följde ju bara med som vanligt) trodde. I närmare fyra timmar pulsade vi fram. Flera gånger trodde jag mig ha återfått orienteringen men det visade sig att jag åter misstagit mig. Minnet svek. Skymningen föll, liksom blötsnön och vi blev allt tröttare. Till och med Sally började krokna och det blev en aning läskigt, surrealistiskt som en fantastisk (mar-)dröm. Det otäcka i det var nog att det där är mina gamla hemtrakter, jag skröt också med det när vi påbörjade promenaden, att jag kände området som min egen ficka. Där hade jag varit scout, grillat pinnbröd, byggt kojor, kört moppe. Det var som en novell av Borges eller Dagerman: cirklar som blir labyrinter, strukturer som faller ihop. Till sist kom vi rätt ändå och bastun efteråt var ovanligt skön. Hans Larsson fascinerades av berättelsen och glömde bort tiden, jag fick en kvart extra. Var jag psykiskt sjuk? Är jag det fortfarande? Och du frisk? Som en nötkärna? Jag vet inte. Vissa av din ”relationer” eller vad man ska kalla dem är värre än andra – det finns grader även i det helvetet. En av de värsta är den med K. Undrar om inte den tar priset. Min vämjelse och mitt äckel inför detta är så stor att jag inte skriver ut namnet, du vet vem jag menar. Hur i hela glödheta helvete kunde du göra en sådan sak? Du måste ha fattat att det skulle komma fram till mig. Men just det, vi var ju inte ihop då. Du sa till mig när jag frågade (det var alldeles där i början i Umeå, vi var på krogen Krogen) att du misstog dig, att du trodde att han var en annan än han var. Jaha, och då ska det vara bra med det? Aldrig. Men det är nog så att du (förmodligen i likhet med många andra kvinnor) inte kan förstå omfattningen av den kränkning som en sådan här sak innebär och inte heller det avgrundsäckel man känner som man. Varför sprang jag inte därifrån? Varför var jag istället vänlig mot dig? Sur förstås, men alltid vänlig vill i alla fall jag påstå. Jag söp. Ja, vad fan skulle jag göra? Du och din frihet; du har missbrukat den så oerhört, faktiskt: du har gjort dig (och indirekt mig förstås) till åtlöje. Våra bekanta har ofta skakat på huvudet. Pinsamt, genant – töntigt! Jag kommer inte sluta supa (men jag håller mig strikt till vissa regler numera, bland annat två dagars fasta i veckan) och jag tänker inte acceptera minsta knyst till invändning eller åsikt från ditt håll. Så mycket skit jag har fått tåla från dig. Jag har gett, du tagit emot – men gett mig skit. Detta är fruktansvärt att skriva, men den här kräkboken är nödvändig för mig, jag har burit den i mig hela tiden under alla dessa år. (Samtidigt som jag älskat dig. Och jag tror jag gör det fortfarande; det är dessa motstridiga känslor som kanske är varit det mest slitsamma av allt). Jag skulle inte ha något emot att publicera den om det inte vore för en enda sak: ungarna. Jag tror inte jag skäms över någonting som har med oss att göra annat än själva historien. Du skulle antagligen skämmas. Det borde du. Men med dig vet man ju aldrig sådana saker. Men visst – vi har alla våra parties honteuses. Nietzsche du vet, glömskans profet. Vid några tillfällen har jag gjort seriösa ansträngningar att släppa alltihop, glömma, försöka leva med dig som en normal man med sin kvinna. Bland annat gjorde jag det häromåret när jag var ensam med Sally på torpet. Jag fick ett slags ”upplevelse” en regning natt där och tänkte för en (kort) tid att det verkligen hade släppt. Men det hade det inte. Jag måste återkomma till frågan: har du någonsin förstått hur jag upplevt vårt liv tillsammans? Har du försökt förstå men misslyckats? Eller har du överhuvudtaget inte intresserat dig för frågan? Jag vet inte. Och hur kan det komma sig att jag inte vet en sådan sak? Du har sagt någon gång att du inte vågar, att detta hål är alltför svart och djupt för dig att se in i. Medan jag varit där nere mer eller mindre hela tiden. Vi har haft en avgrund mellan oss. Din far sa på telefon häromdagen när jag (mycket kortfattat och förstås utan några som helst detaljer) berättade för honom varför jag drar mig ur relationen nu att han förstår. De allra flesta män skulle förstå – de skulle däremot inte förstå att jag alls stått ut. Dosen blev för hög, åt helvete för hög. Alltför många män i dig som sedan hamnade i mig: som en svart kletig sörja i bröstet. Det är den jag härmed kräks upp. Är det förresten inte ett slags blodskam att knulla med två tvillingbröder? Det var visserligen inte samtidigt (det hade de nog varit alltför pryda för) eller vid samma tillfälle, men vad jag minns så inträffade de två episoderna ganska nära i tiden, under samma år skulle jag tro. Minns du? Det gör du nog, ifall du anstränger dig. Jag skiter i den lycka du antagligen upplevt med de andra männen, liksom den sorg, glädje, likgiltighet o s v som förmodligen också funnits där. Famous blue raincoat, a l a Leonard Cohen. Men jag skiter inte i det faktum att du gjorde det. Du är ta mig fan inte riktigt klok. Du får det till att det trots allt är du som lämnar mig, ”för spritens skull”. Du är så inbilsk och dum i huvudet så jag baxnar. Fattar du inte att jag inte skulle byta bort en enda liten stänkare mot ett fortsatt liv med dig? Du kan fara åt helvete, jag menar det. Nu har det gått några veckor. Du har köpt lägenhet, bankärenden håller på att ordnas. Jag ogillar dig. Din förmåga att ta dig samman. Att vara stark. Osv. Jag avskyr alltihop. Du är ett svin och en veritabel psykopat. Det är klart som fan att du inom kort hittar en annan man – och allt blir som vanligt igen. Jag kommer avsky det igen fast av lite andra skäl. Jag önskar dig ingen välgång på den punkten men är inte heller så brydd. Knulla på du. Du har bestulit mig på allt. Även denna skilsmässa lyckades du stjäla från mig. Grattis. Du vann igen. Skönt att jag sluppit läsa ditt jävla brev i alla fall. Jag älskar dig.  Men det är bara det att intimiteterna är så reella, så oerhört verkliga och påtagliga. Din tystnad om dem påverkar inte detta faktum. Jag vet dem. Ser dem framför mig. Ingen fantasi behövs, bara kännedom om faktumen i sig själva. Om det händer igen – grattis! Det är ju skönt med sex, eller hur? Och så lätt för er kvinnor att få tag på. Men, nej ni får inte beundran för det, man kan inte beundras för att man kan andas. Inte heller respekt. Men ni får det ni får. Det är väl inte så dumt? Tänk på mig – jag får ingenting. Min ensamhet kommer bli fullkomlig, du kommer väl knulla Knutteliknande snubbar på löpnade band antar jag. Som sagt, antingen är du en idiot eller så är du ett svin, något annat alternativ finns faktiskt inte. Jag lutar åt idiot men jag är inte säker; ibland tycker jag mig skymta en medvetenhet där bakom. En annan sak: vad är det för män du haft ihop det med egentligen? Suck, suck och åter suck. Lysande omdöme! Verkligen snyggt jobbat. Så har jag varit nere i hålet en vecka igen då – denna gång efter ha sett dig på mp; chocken borde förstås inte varit så stor… men det var den. Mitt emotionella kaos återinträdde och sprickan öppnades. Ramlade och slog sönder halva nyllet i trappan upp till huset. Sprit. Men jag är så olycklig för alltihop så du kan nog inte ana. Har helt enkelt inget skydd mot det som jag upplever som det mest motbjudande av allting på jorden: dina amorösa äventyr.  Så sprit. Har just läst en Coetzeebiografi där det meddelas att nykteristen Coetzees båda barn, en kille och en yngre tjej, dog unga efter svåra missbruk av alkohol och annat. I sonens fall finns idéer om självmord (han föll/hoppade från ett fönster). Det har ju inte jag gjort, och jag tror faktiskt inte jag kommer göra det heller. Tänker söka lite hjälp här och få kontrollen tillbaks. Den brukar jag ju oftast ha även om jag trillat ner i hålen väl ofta på senare tid. Nätdejtandet är inget för mig; jag förstår inte hur man kan ha ett sådant lättsinne till relationer. Jag kommer aldrig bli sådan, då dör jag hellre. Eller snarare jag kan inte bli sån. Swedenborg talar om det änglalika äktenskapet – och det är monogamt; det är förutsättningen menar han, och jag håller med. Jag lever i fel tid; du i rätt och du har vunnit över mig i tre raka set, trots att jag haft matchboll. Men flytta hem igen då! Vill jag det? Ja, förmodligen. Men ambivalensen dominerar som den alltid gjort – och hur skulle det annars kunna vara. Vart ska jag ta vägen nu? Gud vet. Hellre än att öppna dig och prata på vanligt sätt om våra förvisso mycket svåra problem bet du ihop gav dig ut på en ny livsresa, glad och positiv – ”gillar det mesta”. Min blir nog en ganska sorglig en, fast jag vet inte. Jag har ju också har ganska kul emellanåt. Och så mår jag ju så bra av spriten då den inte tar över helt. Som för Ekelöf ungefär. Han ska ha fått insmugglad whisky på sjukhuset när han låg för döden. Som en värsta Keith Richards, eller ännu värre. Men förtvivlan och sorg är det som värker i mitt bröst, sargar det och bryter sönder. Eller om det nu är delirium. Jag vet inte. Men jag tycker jag borde ha dött i det för länge sedan i så fall. Det är en osannolik upplevelse att supa så som jag gör ibland, numera ungefär en gång i kvartalet. Något triggar igång det – ej sällan något som har med dig att göra – och sedan pågår det i princip på heltid i en vecka. Sedan krävs någon typ av vård samt successiv nedtrappning. Så är jag vanligen tillbaks i mitt mer måttliga drickande efter några dagar. Konstigt att det kan vara så. Vill jag ändra på det? Jag vill undvika de här svarta hålen, tror att jag lärt mig det – då får jag syn på din ”profil” på mp: pang! Så är jag där nere. När man är där så är inte allting uppochner utan jag kan faktiskt även då uträtta de flesta av mina plikter även om jag några gånger fått ställa in jobbgrejer. Men hund och marsvin tas om hand. Nu när jag inte längre har någon fru måste jag åtminstone ha spriten kvar. Helst hade jag nog velat ha båda. Det värsta av allt i de där hålen är att spriten inte längre hjälper, den har slutat fungera och producerar inte det välmåendet och den där glädjen jag älskar och inte kan uppnå på annat vis. Jag har berättat det förut: hur jag upplevde den första gången jag blev full, vid 15-års ålder: som en otrolig befrielse från mina inre bojor och den där sprickan. Du kan aldrig förstå, jag vet det, men jag säger det ändå. Den kvällen hände saker som jag aldrig varit när tidigare, bland annat blev jag skjutsad på min moppe av en blond, fin tjej vars bröst jag kände innan för tröjan medan hon körde. Måste jag inte fortsätta supa då? Nu klämmer jag sällan några bröst, vare sig nykter eller full, men har andra behagliga upplevelser. Tänk så politiskt inkorrekt jag är när det gäller sexuella ting. Jag hävdar ju på fullt allvar att samma måttstock aldrig kan gälla för kvinnor som för män. Jag kramade hennes bröst och släpade ena foten i gatan så de nya bootsen gick sönder. Men visst, ångesten har ofta kommit efteråt.  Och jaha, nu har du alltså bestämt dig igen. Nytt liv – jag på behörigt avstånd eller inte alls. Jaha. Vi har gått igenom en hel del tillsammans, det kan du nog inte förneka, men nu är det alltså slut. Jaha. Och det var ju dessutom jag som tog beslutet. Det plågar mig. Jag vet inte. Sorgen bara hänger som tjock filt över mina dagar – utom då de lättas upp av lite sprit. Livet levs inte linjärt, inte av mig i alla fall, utan i fyra, fem faser samtidigt. Den linjaritet som förstås finns i någon mening – dagar läggs till dagar, år till år – är för mig helt eller nästan helt ointressant. En av mina faser utspelas runt 25-åren. Den första katastrofen i mitt vuxna liv inträffar 1985. Då var ju du inte direkt inblandad, men indirekt var du det och det är inte svårt att se hur det hänger ihop. Jag visste hur svartsjuka kändes, och var nu själv upphovet till den. Skulden fick religiösa proportioner och blev helt ohanterlig – ju mer jag kämpade emot desto värre blev det. Sammanbrottet skedde under några dagar i augusti. En höst i stenöknen följde. Så tiden i Israel, konstant supandes vad jag minns – tror även på dagtid, men där jag inte helt säker. Jag jobbade ju också, på fiskrestaurang och som trubadur. Men jag minns väl de där ”rosh tov” man fick av bartendern på Magneten i Natanya; de gav en ett gott huvud. Bra uttryckt och jag har för mig att det stämde. Året därpå i Spanien och där är det full fart hela tiden. Vi hade ju knappt någon kontakt men som sagt så nåddes jag av rykten om dina förehavanden. En annan fas lite tidigare, runt 20, då är ju du med i allra högsta grad; på flera olika sätt. Alla dessa faser, liksom några senare, är intressanta att analysera tycker jag. Däremot finner jag inte den tidiga barndomen särskilt spännande (agnostiko-freudian som jag är). Men jag vet inte. Kanske avgjordes allt redan där. Kanske finns det en sådan korrespondens som Swedenborg hävdar mellan olika faser i ens liv och olika tidsåldrar och olika dimensioner av himlen och helvetet. Kanske var mitt olycksöde i relationen till dig redan inristad i min karaktär från barnaåren. Jag vet förstås inte. För det är ju klart – något fel är det. Men är mina reaktioner på vår historia att se som tecken på sjukdom? Är de överdrivna, förfelade och obegripliga. Nej. De är inte det. Fast du alltid velat se det så – vad jag antar, för inte heller det har du ju sagt mer än möjligtvis ett pip om. Men din tystnad har talat. Korrespondenser och symmetrier, jo jag tror nog lite på det där.  Baudelaires dikt på temat brukar man ju säga är en ganska grov förenkling av Swedenborgs lära men den gestaltar nog ändå en grundtanke i den: allt som existerar i naturen såväl som i människans värld kan förstås ett slags symbolspråk, Guds språk. Hur skulle vi kunna förstå vår historia i dessa termer?  Jag är ett fä som skriver detta, det förstår jag mycket väl. Sannolikt skulle en vanlig läsare av raderna känna yttersta olust. Varför skriver jag det? Det ska ju aldrig publiceras (jag är långt ifrån att vara författare, men har kanske någon slags litterär eller estetisk ambition med det). Trots allt har jag viss koll på litteratur. Jag skriver det för att försöka ge en bild av min uppfattning av vår historia tillsammans, så som jag vill göra det till dig. Det är ju ett brev och därmed är adressaten den enda legitima läsaren. Naturligtvis sker det utan varje anspråk på någon objektiv sanning. Som Rousseau fast helt utan det anspråket. Och visst, tycker ganska synd om mig själv. Lyckan gled mig förbi, är inte det tragiskt nog? Jag är så trött på det hela och så fruktansvärt ledsen. Jag vet att det värsta du vet är män med självömkan (möjligen näst alkoholister). Men jag kan nog i viss mån respektera självömkan. Skulle faktiskt föredra den framför mötesplatsens alla ”glada, positiva och spralliga” idioter. På sätt och vis är det ju ett paradis vi lämnat nu. Tänker bland annat på torpet. Men där har funnits gott om ormar. Den gången för ett par år sedan då du med din ormskräck i högsta hugg uppmanade mig att slå ihjäl ett gäng huggormar, vilket jag gjorde, för att imponera på dig tror jag, eller kanske för att jag också är rädd för dem. Sedan ångrade vi oss oerhört, särskilt du och började vurma för ormar; det är inte ofta du visat ånger för något du gjort (kan nog inte påminna mig ett enda annat tillfälle faktiskt).  Jag gladdes så enormt när jag gjorde någonting som gjorde att du blev stolt över mig – och led i motsvarande dos av motsatsen.  Men hur stolt kunde jag vara över dig? Det är förstås något du finner totalt ointressant, eller? Vi var ett konstigt par, tyckte våra vänner. Visade aldrig att vi hörde ihop med ett litet nyp eller en kram. Men när du tyckte det var dags att åka hem så gjorde vi det, ibland du först och jag senare, full som en kastrull och arg både över att ha missat resten av festen och för att jag inte kunde låta bli att åka hem. För jag hade förstås min fria vilja. Jag kunde ha gjort vad som helst. Det hade ju du gjort – jag menar du skulle ha följt dina känslor. Mina känslor är så mycket grumligare och dubbla än dina. Därför vet jag sällan hur jag ska göra för att följa dem. Magkänslan är inte någon trygg kompass för mig, även om jag förstås också har något som liknar en sådan. Din magkänslokompass har varit mitt helvete – i princip rakt igenom. Men så kan det vara med magkänslor. Vad har ditt helvete varit? Att jag supit. Ja. This terrible pain of my heart. Har varit bådas plåga. Jag kände häromdagen när vi var ute och gick en liten sväng på Ekerö – i något jag tror för båda skulle vara ett försök att ge form åt eventuell fortsatt kontakt – den där så oerhört påtagliga förändringen i ditt väsen när du ”bestämt dig”. Den är så skrämmande. Är det den jag får med mig som avskedshälsning? Eller är det alla så kallade ljusa minnen? Vad ger jag dig? Du får ta vad du vill ha. Nästan. Men så brakade helvetet löst igen, i samband med en av mina kollapser. Vad blir det at detta? Ännu ett led i historien, knappast nåt mer. Tiden sväljer det mesta, förmodligen också det. Du gick i vredesmod, så som du gjort ibland. Du arg på mig? Ja herregud. Lycka till med nätdejtandet då – detta vämjeliga spektakel. Hamnade i träsket själv. Men nu är det slut med det. Slut med mycket annat också.

Författare: Un Fou.

Brev till min Fru
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

,

Meny