Jag tror att en del skulle säga att jag har en intressant historia. Att jag har ett intressant förflutet. Andra skulle säga att jag ljuger. Ingen kan överleva något sådant, kanske till och med påstå att sådant inte händer 2015. Inte i trygga, underbara Sverige. Men det händer. Varje dag, varje minut. Det borde inte hända! Men det händer. Jag borde vara ensam. Jag önskar att min historia är unik. Men det är den inte. Minna fingrar darrar när jag skriver det här. För jag blir så arg. Arg på mig själv att jag lät det hända. Besviken på mig själv att jag inte släppt taget.
Att jag låter honom vara kvar i mitt sinne. Att jag låter honom hemsöka mina drömmar. Irriterad över att mina tårar fotfarande faller när jag tänker på honom. Jag har än idag svårt att uttala hans namn högt. Ens i mina tankar. Om jag inte namnger honom så kanske han aldrig funnits. Han kanske bara är ett fantasifoster. Någon som jag en gång trodde mig känna. Jag kan fortfarande känna hans fingrar mot min hud. Min hy kan fortfarande minnas hans beröring. Mina knän minns hur hans leende kunde få mina knän att darra av lycka. Mina öron minns fortfarande hans skratt. Åh, jag skulle göra vad som helst för att få höra hans skratt. Jag minns hur han rörde sig, som om att han alltid dansade. I takt till hans visslande. Mina fötter minns hur han förde mig in i en dans som jag alltid önskar kunde hålla för evig.
Mina läppar minns hans fylliga läppar fjäderlätta mot mina och ibland snabbt passionerade. Mina fingrar minns hans mjuka hy och tjorviga hår. Mitt hjärta minns kärleken till honom. Men också sorgen. Den här envisa sorgen som aldrig vill släppa taget. Mitt huvud minns hur jag svek honom. Han som jag aldrig skulle svika. Jag känner tårarna strömma ned för mina kinder och jag skrynklar ilsket ihop pappersarket. Jag kommer skövla många regnskogar innan jag är klar tänker jag. Jag styr upp mina stora glasögon så att jag kan torka bort mina envisa tårar. Jag borde inte gråta. Det är fånigt. Det har gått så många år sedan jag såg honom. Jag tar ett djupt andetag. Någon djup person sade någon gång att om man andas fem djupa andetag så släpper stressen.
Denna någon kan aldrig ha upplevt stress. Lösningen är inte att djupandas (även om det är bra att tänka på andningen så att man inte hyperventilerar och i värsta fall får syrebrist). Lösningen är att göra något till roten av stressen. Roten till min stress är att jag såg min bästa vän tyna bort och jag gjorde inget. Jag gjorde inte ett skit. Jag bara stod där som ett fån och kunde inget göra. Minnet av honom, mannen som jag älskat så länge som jag kan minnas. Minnet av honom liggandes livlös på golvet. Liggandes i sina egna spyor, så förnedrande!
Jag känner att jag pustar i något halvhjärtat försök till att lugna min andning. Men det går inte. Jag känner hur min hals snörs åt och jag får ingen luft. Jag vet att det är i mitt huvud. Jag vet det men känslan är ändå på riktigt. Ångesten håller på att kväva mig och jag får panik. Jag sliter upp ett fönster för att få luft. Den kalla vinterluften slår mot mig men jag får ändå ingen luft. Min urringade klänning som rymmer två mig, känns för tight. Jag sliter av mig den. Jag är nu helt naken. Allt jag har på mig är trosor. Ändå känns det som att något drar åt ett hårt band runt min bröstkorg.
Desto mer jag tänker på min bristande andning desto hårdare snörs bandet åt runt min bröstkorg. Jag sätter mig på huk nedanför fönstret. Jag har hört att det ska hjälpa att sätta huvudet mellan knäna. Jag andades 10 djupa andetag och tänkte på ett böljande hav. Jag andas in när vågarna lämnar stranden och ut när vågorna kommer mot stranden. Jag har hört att det ska hjälpa att tänka på något annat.
Men det är inte så lätt när man bokstavligen håller på att kväva sig själv. Jag känner hur mina läppar blir blå och hur min kropp spänner varje muskel. Jag försöker att slappna av men det går inte. Det är bara att vänta ut ångesten. Jag kommer att dö, hinner jag tänka säkert 100 gånger innan ångesten lämnar mig. Den försvinner och lämnar mig liggandes på golvet med en arm över mina ögon. Det är kallt och snö börjar snöa in i rummet. Jag borde resa mig och stänga fönstret. Men just nu så orkar jag inte göra något. Jag ligger länge och hämtar andan.
Jag drar på mig min bygelösa bh och stickade töja igen. Jag känner mig fullständigt nedslagen och jag känner mig lite fånig. Jag borde kunna hantera detta bättre men jag kan inte. Jag vågar inte gå till läkaren. Jag borde men jag vågar inte. Tänk om jag får de där tabletterna och slutar som dig? Ibland överväger jag att ge upp. Det skulle vara så skönt att bara släppa taget om allting. Att göra så som du gjorde. Svälja de där tabletterna och ta den där spriten. Men jag vet också att då skulle jag måste släppa taget om livet och det är jag inte redo till. Jag ser så dåligt så jag måste ha tagit av mig glasögonen. Jag trevar med handen över bordet och hittar mina glasögon som jag lagt där. Jag stänger fönstret.
Jag går fram till diskbänken och fyller vattenkokaren med vatten. Mina händer skakar. Har jag ätit något idag? Jag vet inte. Borde jag äta? Näe, vad är det för mening med det? Jag går och lägger mig igen. Sängen är bara två meter ifrån mig. Vad skönt att jag bor i världens minsta etta. Jag försöker att sova men min kropp är så spänd att det är omöjligt att sova. Jag suckar högt. Jag orkar inte mer säger jag till tomma luften. Jag blir arg och drar på mig ett par byxor. Jag tror inte att dem passar till klänningen, men vem bryr sig?
Jag kliar mig irriterat i nacken. Håret är långt och varmt. Jag borde klippa mig. Jag går med bestämda steg ut ur lägenheten. Det här stället är skrattretande tänker jag och ställer mig i ett dolt skrymsle utrymme. Jag ska inte ens vara här. Jag vill bara hem. Jag vet att jag inte har något annat hem längre. Jag tror att det kallas för service boende. Det är en plats för människor som av olika skäl inte kan ta hand om sig själv. Jag hamnade här för att dem skulle hjälpa mig att bli mig själv igen. Men det kan dem inte hjälpa mig med.
För jag kommer aldrig bli mig själv igen. Inte utan honom. Jag går ut ur byggnaden och tar ett djupt andetag. Jag känner inte ens att jag inte har några skor. Jag känner inte kylan. Jag tänker inte på vars jag går eller vars jag är på väg. Mina tankar snurrar och minnen av honom snurrar framför mina ögon. Jag går snabbare som om att det kunde få honom att försvinna ur mitt sinne. Det första jag ser är det sisa jag såg av honom. Den söta doften av död som aldrig kommer att lämna min näsa. Hur mina darrande händer försökte få liv i honom. Jag ser hela min värld rasa samman och ångesten kickar igång.
Jag börjar springa. Hela kvällen spelas upp i mitt sinne.
Röken ifrån hans cigarett dras djupt in i mina lungor. Jag kväver en hostning. Han drar ned kepsen en aning så att jag inte kan möta hans blick. Han är så vansinnigt söt när han blir nervös och jag ler. Liam? Frågar jag prövande. Han rycker till som vid ett slag och tar ytterligare ett bloss av cigaretten. Jag önskar verkligen att han inte envisades med att göra det. Det irriterar mig att han utsätter sig för sådana risker och han inte tror att jag förstår. Förstår att han gör det för att skada sin kropp. Att han gör det för att han tror att ingen märker hur mycket han hatar sig själv.
Han som är det bästa jag har. Men det förstår inte han. Jag ger upp han verkar inte ha tänkt komma till skott. Jaha, något nytt med dig då? Frågar jag honom. Inte nytt svara han. Gammalt då? Frågar jag och skrattar. Han skrattar försiktigt tillbaka. Ja, Han suckar. Jag hatar mig själv säger han. Jag hatar att jag inte bara kan släppa det hela. Men jag kan inte det. Det är som att min hjärna har hakat upp sig på samma sak. Samma sak, varje dag. Jag gillar en tjej säger han. En tjej som är typ den ända i den här världen som kan förstå mig. Som jag skulle kunna tänka mig att spendera en livstid med, på det ena eller andra sättet. Problemet är bara det att hon inte känner detsamma.
Jag vågar inte ens säga något till henne för tänk om det blir knäppt och konstigt mellan oss bara för att jag har fått för mig att jag gillar henne. Han tystnar. Hon kanske tänker lika dant säger jag. Mitt hjärta känns som krossat glas. Jag gillar inte när han pratar om människor han älskar. För jag vill så gärna att han ska känna så för mig. Men det gör han inte.
Han skakar på huvudet. Hur vet du det? Frågar jag. För jag är inte hennes typ svarar han. Hon kanske inte vet sitt eget bästa svarar jag. Du är allas typ, du vet bara inte om det säger jag. Till och med din typ? Retas han. Ja, svarar jag och kunde ha bitit tungan av mig själv. Nu har jag sagt för mycket. Nu vänder han mig ryggen som alla andra jag vet det. Vah? Svarade han förvånat. Så om jag skulle bjuda ut dig på en dejt så skulle du gå? Frågar han.
Ja svarar jag. Jag känner glädjen som om den hände nu. Glädjen och den totala chocken att han. Han med stort H. Faktiskt gillar mig tillbaka. Du säger det inte bara för att vara schyst? För du behöver verkligen inte om du inte vill. Du frågar inte bara för att du vill ha ett ligg? Frågar jag. Han petar upp kepsen så att jag kan möta de där bruna ögonen med de där magiskt långa fransarna. Hur kan du ens fråga något sådant? Jag har gillat dig sedan dag ett. Men jag trodde aldrig att du skulle se mig så. Jag gillar dig för att du är du.
Jag gillar dig med svarar jag och känner hur mina kinder blir lika röda som hans läppar. Men om vi ska prova något sådant här så måste du lova mig att tro på att jag tänker stanna hos dig för att du är en underbar människa. Du måste lova mig att stanna här. Jag vill inte spendera resten av mitt liv med att oroa mig för att hitta dig död. Oh, vad jag ångrar de orden nu. Tänk om det var det som fick honom att göra det?
Jag springer fortare. Jag vet inte vars jag springer. Jag är inte medveten om den här världen. Allt jag är medveten om är minerna som hemsöker mig. Minerna av honom. Jag är helt omedveten om att jag korsar vägar med tutande bilar. Jag är helt omedveten om att jag springer förbi flera tysta kvarter. Jag ser inte hur människor kastar sig åt sidan och stirrar på mig medens jag löper genom staden. Jag vet inget av allt det här.
Nästa minne sveper över mig.
Hans armar runt mig. Hans mjuka rörelser. Han böjer sig ned och knyter sina skor. Hörru ska vi dansa eller bara stå här? Frågar han mig och drar upp sina pösiga byxor. Jag står bra här säger jag och surar i ett hörn av dansklubben. Men du ville ju gå hit invänder han. Jag älskar att dansa med dig lockar han. Jag biter mig i insidan av läppen. Han ger mig den där valpblicken som både utmanar och ger mig dåligt samvete. Han vet inte om hur han påverkar mig. Jag skulle göra allt för honom. Allt. Titta inte på mig sådär säger jag och kan inte dölja skrattet som bubblar upp inom mig. Han ler och vet att jag har gett efter.
Han sveper mig mjukt över dansgolvet. Allt annat försvinner och allt som finns är han. Med honom vågar jag allt. Utan honom vågar jag inget. Med honom är jag en hel värld. Utan honom är jag inget.
Jag klarar inte mer! Nästa minne sveper över mig.
En knytnäve krossar min näsa. En spark krossar mitt revben. Jag ser bara fötter. Jag vet inte ens hur många dom är. Dom skriker åt mig att ge dem pengarna. En pistol tycks mot min panna. Jag darrar av skräck. Någon sliter upp mig på fötterna. Dom skriker att jag är en fitta och att dem ska göra obeskrivliga saker med mig. Jag vill inte minnas det här. Mannen som trycker upp mig mot den kalla husväggen faller tillbacken. Jag vet inte hur det gick till. Den andre springer. Jag rasar i backen och försöker att resa på mig. Mina ögon har börjar svälla igen så jag ser nästan inget. Nästa sak jag minns är hans armar runt mig. Jag minns att jag skrek och inte förstod vem det var. Han med stor H var där hos mig. Hur visste han? Hur hottade han mig? Jag minns den enorma lättnaden. Jag vet att mina knän vek sig och att han lyfte upp mig.
Shhh, lugn du är trygg nu hans röst är tjock av spänning. Jag var trygg med honom. Nu är jag inte det. Du räddade mig. Men jag räddade inte dig. Jag var inte där när du behövde mig.
Ytterligare ett minnesfragment sveper över mig.
Han står på knä bredvid sängen med slutna ögon. Han vet inte om att jag står i dörröppningen och jag vill inte störa honom. Snälla ge mig styrka säger han tyst till tomma intet. Han andas djupa andetag och reser på sig. Jag rycker till osäker på vad jag ska göra. Han vänder sig om och ser ut att ha världens alla plågor på sina tunna axlar. Han skiner upp och sträcker på sig när han får syn på mig. Hjärtat, vad gör du här? Säger han och går mot mig. Han slår armarna om mig. Jag tänkte att du kanske vill ha sällskap mumlar jag mot hans axel. Av dig vill jag alltid ha sällskap av säger han. Jag hade tänkt göra något dumt säger han. Men inte nu. Tack. Jag vet inte vad jag ska säga så jag håller om honom hårdare. Min hals blir tjock av alla ord som jag vill säga honom men inte kan. Dom stockar sig i halsen. Allt jag får fram är. Gör inget dumt. Jag älskar dig.
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv. Nästa minne sveper förbi mig.
Han knuffar på mig. Gå! Stick jag vill inte ha dig här. Han försöker att knuffa ut mig. Du är full! Säger jag argt. Skärp dig jag ska ingenstans. Jo, du ska ut fräser han. Jag känner inte igen dig fräser jag tillbaka. Det här är vad jag är, Stella. Att du inte redan visste det är ju helt absurt. Nej, det här är inte allt du är säger jag. Jo, det här är allt jag är. Hans ilska skrämmer mig. Han pressar upp mig mot en vägg. Jag vill inte ha dig här. Han slår i väggen och jag rycker till. Du borde inte vara här. Stick! Han darrar av ilska och jag tror att han till och med gråter. Han stinker alkohol. Okey jag sticker skriker jag och grabbar tag i min väska. Jag smäller igen dörren efter mig. Jag ville springa där ifrån men jag tar mig inte längre än utanför dörren. Mina knän viker sig och jag börjar gråta.
Jag sitter på baksidan av vårat hus och det har aldrig känts så främmande. Vad var det som hände? Tänker jag. Varför vil han inte ha mig hos sig? Jag hör hur det smäller till inne i huset. Jag vet inte hur länge jag satt där ute helt chockad innan jag rusar in i huset. Jag ser att det är spytt där inne. Jag ropar hans namn. En gång. Två gånger. Men inget svar. Allt jag hör är en öronbedövande tystanad. Jag rusar runt i huset och ropar efter honom. Jag skriker hans namn och förstår att något har gått snett. Nej, nej, nej! Jag sliter i mitt hår och ångetsen kickar in för första gången i mitt liv.
Jag rusar ned för trappen som har tydliga blodspår efter en smäll. Jag rusar in i alla rummen men ser inte så mycket som ett spår av honom. När jag kommer till badrummet så rasslar det till av tomma medicinpaket. Nej, nej, nej! Det får inte vara sent. Jag hör hur han kräks någonstans. Jag rusar vidare. Jag försöker att öppna förrådsdörren, men handtaget går inte att rubba. Jag slår på dörren utan resultat. Jag sjunker ned på knä och har vid där laget gett upp. Jag kan inte nå honom. Jag ringer efter en ambulans. När dom kommer så kan jag inget göra. Jag faller ihop i en hög. För jag vet att det är för sent. Han har lyckats. Han är död.
Dom slår hål på dörren. Jag hinner se hans nedspyda livlösa kropp. Dom släpar ut hans kropp ur rummet. Dom gör HLR och jag kan inte göra. Jag kan inte ens röra mig. Jag sitter i ett hörn och försöker att hålla ihop min kropp med mina armar. Det känns som att jag har gått i tusen bitar. Jag vet inte vad som sedan händer. Jag vet att jag bekräftar att det är Liam. Jag vet att jag bekräftar det. Men ändå kan jag inte tro att han skulle göra något så egoistiskt. Att han skulle lämna mig ensam.
Liam. Hans namn är Liam. Jag tänker hans namn flera gånger. Han med stort H. Liam. Mina knän viker sig. Jag slungas tillbaka till den kalla brutala verkligheten. Jag är någonstans. Jag vet inte vars eller hur jag kom hit. Jag känner att mina kinder är kalla av tårar. Jag vet inte hur jag ska ta mig hem. Hem. Jag har inget hem. Bara ett boende. Vårat hem står tomt. Lika tomt som mitt hjärta. Liam. Liam. Varför lämnade du mig? Varför kan jag inte hantera det här bättre? Jag skippar efter luft. Jag känner hur min väska slår mot min höft. Jag gräver i min väska. Jo, jag har ett par skor här. Jag tar på mig skorna som egentligen är för tunna för att ha mitt i vintern. Jag känner mig naken i min klänning här ute bland allt folk.
Vars jag nu är. Jag ser inte ens mina egna spår i snön. Det kryllar av steg åt alla håll. Inget fotspår tycks vara mitt eget. Jag står här och har aldrig känt mig mer vilse, då känner jag en hand mot min arm. Mitt hjärta tog ett skutt. Det var som om jag trodde att det skulle vara Liam. Jag tittar upp och möts av de största ögon jag någonsin sett i det minsta ansikte jag sett på länge. Är du okey? Frågar kvinnan. Jag skakar på huvudet.
Vars är du på väg? Frågar kvinna. Vars är jag? frågar jag henne. Ute i skogen vid stora gågatan säger hon. Jag vet inte vars den är säger jag. Vars bor du? Frågar kvinnan. I Ånäset. Säger jag och blinkar mer än jag borde. Ånäset ligger två mil ditåt säger hon. Men jag tror att du borde åka till sjukhuset. Du ser inte ut att må så bra. Jag ryggar bort från kvinna. Nej.
Det är hemskt kallt. Vill du inte komma in och värma dig? Erbjuder kvinnan. Jag bor bara en liten bit härifrån. En hund gnyr till. Hon hyssjar på den. Vilken fin hund du har säger jag. Kvinnan tar ett mjukt tag om min rygg. Kom med här säger hon. Jag följer lydigt med och följer henne vars hon nu tänkt föra mig. Det slutade med att jag hamnade på vårdcentralen. Mest för att lugna den nervösa kvinnan. Jag tycker verkligen inte det här är nödvändigt säger jag till kvinnan. Jo, men prova iallafall envisas hon och väntar tålmodigt på med mig.
Hennes hund hade hennes make hämtat. Jag märkte inte ens det. Jag var inte särskilt uppmärksam på något. Nu sitter jag på sjukhuset och får inte komma hem. Jag är visst både undernärd och självmordsbenägen. Nu sitter en personal och stirrar på mig. Jag tittar bort. Personen säger sig vara läkare på psykiatrin. Jag känner ingen honom. Han hade hand om Liam. Han känner inte igen mig och jag hade inte tänkt påminna honom.
Vet du vars du är? Frågar han. Jag tänker inte svara på hans idiot fråga. Vet du varför du är här? Frågar han. Ytterligare en idiot fråga jag inte tänker svara på. Läkaren trummar med en penna mot ett papper. Du tänker inte svara mig? frågar läkaren. Näe tänker jag men känner själv att det rycker lite i mungipan. Om du inte svarar mig så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig börjar han. Det gör mig heligt förbannad. Jag vänder mig om mot honom. Så du tror att du kan hjälpa mig? Jag känner att jag hånler. Du kan inte hjälpa mig. Jag är på sjukhuset för att en kvinna vägrar låta mig gå hem. Jag blev inlagt för att jag tydligen är undernärd.
Jag tänker inte äta för jag är inte hungrig säger jag. Nu får jag inte gå hem för att jag har ett dropp. Varför ödsla tid på mig? jag kommer ändå inte äta då jag kommer hem tänker jag. Du låter lite nedstämd säger läkaren. Jag blänger på honom. Har det hänt något? Min bästa vän har dött och det är ditt fel. Om du tänkt efter lite och inte skrivit ut så mycket tabletter så hade han inte dött. Han skulle ju få hjälp. Jag stryker ilsket bort tårar. Fast det är mest mitt fel säger jag och tårarna rinner nu mer än någonsin. Jag kan inte sluta. Liam skulle inte dö säger jag.
Läkaren tittar på mig med ett lugn jag inte förväntade mig. Han säger inget. Han bara tittar på mig. Jag säger inget och tillslut säger han. Jag tror det är bäst att du stannar här ett tag. Hur länge är ett tag? Frågar jag honom. Tills du mår bättre svarar han. Hans svar känns som ett hån. Jag kommer aldrig att må bättre. Läkaren går ut och in kommer en annan personal. En personal klädd i de klassiska vita kläderna. Hej Stella! Mats heter jag och är undersköterska här på avdelningen. Jag nickar. Vill du ha en näsduk? Frågar han och går in i salen. Han öppnar ett skåp och tar fram ett paket med näsdukar.
Han sträcker fram paketet. Jag vet inte varför men den enkla handlingen kändes så tröstande just då. Det kändes som att han såg mig för den jag är. Jag tar emot paket och känner hur snoret börjar rinna ur näsan så jag döljer generat näsan bakom handen. Mats vänder diskret bort blicken så jag kan snyta mig ostört. Måste jag vara här? Frågar jag Mats. Näe, men vi rekommenderar att du stannar tills kroppen din är starkare svarar han med ett leende som jag tror var meningen att vara varmt. Men i mina ögon var det ett hån. Varför fick han vara så där glad? Det vill jag också kunna vara. Jag suckar djupt. Du kanske inte är så jätte sugen nu. Jag hade egentligen tänkt fråga dig vad du ville äta till middag. Men jag kan komma tillbaka lite senare erbjuder sig Mats. Jag rycker till. Du behöver inte komma hit i tid och otid. Jag är säker på att du har annat att göra. Har ni en matsal? Frågar jag.
Ja, fyra rum åt höger förklarar han. Köket där du beställer mat ligger åt vänster, du ser det då du går ut. Jag nickar. Jag går dit på en stund. Men du, är det mycket folk där? Frågar jag. Jag känner själv svettlukten som jag inte så gärna ville besvära andra med. Ja, det är några stycken svarar han. Kan jag få duscha först? Frågar jag och känner mig generad över att jag luktar så illa. Jamen självklart. Jag kommer in med dusch handuk och schampo säger han och skyndar sig iväg. Jag hade tänkt be om en tandbortse också men han var redan på väg så jag lät det vara.
Hmm…jag tar upp min väska ur garderoben. Jag har alltid ett nöd kitt i min väska. Om jag skulle bli tvär sjuk. Jag började ha det efter första gången som Liam åkte in till lasarettet. Jag lärde mig fort att man inte får med sig allt man vill ha med sig när man blir sjuk. Därför så har jag alltid ett nöd kit med det viktigaste i min väska. Ett ombyte, ett par inneskor, hygienartiklar, mobilladdare och en korsordstidning.
Jag sätter mig på sängkanten och inväntar att yrseln ska släppa. Jag tar tag i droppställningen och drar den närmare mig. Jag hinner knappt göra det så är Mats tillbaka. Ursäkta, att det tog tid säger han och kommer in med lite för mycket energi. Jag tittar förvånat på honom. Ingen fara säger jag. Han lägger ned handduken på bordet. Har du fått något ombyte och tandborste? Frågar Mats och söker med blicken över rummet. Jag har med mig säger jag och höjer min blytunga väska. Jaha, vad bra svarar han. Bara att trycka på röda knappen om du behöver hjälp. Det finns en likadan i badrummet tillägger han.
Ja, och om jag trycker på gröna och sen röda så kommer en hel armé med folk säger jag i ett försök till skämt. Jag ska inte göra det tillägger jag snabbt. Jag vet att han svarar något men jag hör det inte för ett minne sköljer över mig.
Jag vaknar med ett ryck av att det ständiga larmet ifrån hjärtövervakningen börjar tjuta frenetiskt. Blandat med tjut jag lärt mig betyder akut. Nej, säg inte att det är Liam! Det rusar in en, två, tre, fem, sju, mycket personal. Jag flyger upp ifrån stolen som jag satt i. Jag stirrar på Liam vars bröstkorg inte rör sig. Min första instinkt är att påbörja hjärt och lung räddning. Men någon knuffar ut mig ur rummet. Du får komma tillbaka sedan säger denna någon. Någon kommer rusande med en stor vagn. Någon kommer in med en defibrillator som ska hjälpa till att starta hans hjärta.
Apparatens elektroder klistrats fast på hans bröstkorg. Apparaten säger att det inte hittas någon puls fortsätt att komprimera. Apparaten och någon annan säger stop. Puls funnen förbered def. Ingen puls funnen. Påbörja kompretion. Stop. Förbered def. Det rör sig där inne och jag vet inte vad jag ska tro. Jag är så orolig. Jag lyssnar spänt på vad som händer där inne. Efter 7 minuters helvete som lika gärna hade kunnat vara en livstid så hör jag äntligen. Hej! hur mår du? Jag hör Liams stämma mumla något. Jag rusar in i rummet. Jag bryr mig inte vad personalen tycker jag ska göra. Jag ville bara vara med Liam.
Personalen ser ut att få tillbaka sin ansiktsfärg och en del skakar av adrenalin och påfrestning. En del klappar på varandras axlar och berömmer varandra. En del klappar på min axel och kvar blir jag och Liam. Jag tar hans hand och han drar mig intill sig. Jag hör hur han säger förlåt. Jag säger åt honom att vara tyst. Jag är bara glad för att du lever.
Åter till verkligheten. Nu är jag ensam igen. Helt ensam. Jag går i till badrummet och låser dörren. Jag tråcklar ur droppet genom ärmen på klänningen och kliver in i duschen. Det varma vattnet känns skönt mot min frusna kropp. När jag duschar klart så smörjer jag in min torra hy med lotion som jag hade i min väska. Jag tog på de rena underkläder jag hade i väskan och mjukisbyxor. Jag knycklar in droppåsen i tröjärmen och tar på mig den långa t-tröjan som även funka bra som nattröja. Någon knackar på dörren. Jag är snart klar säger jag. Vad bra säger en kvinnoröst. Jag öppnar dörren och höll på att tippa baklänges. Där står kvinnan som förde mig till vårdcentralen. Nu klädd i sjukhuskläder. Hej Stella! Säger hon. Jag är Irma och jobbar som sköterska här på avdelningen. Jag har några frågor till dig.
Jag svarar på dem. De följande dagarna flöt på. Den ena dagen den andre lik. Det handlade mest om provtagning och om att få mig att äta. Jag försökte men jag kunde inte. Tillslut så fick jag inte ens gå till matsalen för det krävdes för mycket av mig. Det gick så långt att jag bara fick lösa korsord tre timmar/dag. Dem till och med vakade över mig då jag åt. Tillslut så sade jag. Säg till den där läkaren att jag inte smusslar med mat. Jag kan bara inte äta den. Det hjälper inte att ni ödslar tid på att stirra på mig. Jag förstår att ni är rädd för att jag smusslar med mat men det gör jag inte.
Det är inte det att jag känner mig tjock. Jag har bara ingen aptit förklarar jag. Jag sväljer ytterligare en tugga mat och en klunk vidrig sockerbombs näringsdryck. Jag kämpade men min magsäck var så liten att jag inte kunde äta mer. Efter flera dagar av misslyckanden och jag kände mig bara arg och less. Jag har aldrig haft så mycket hemlängtan någonsin som jag hade då. Tillslut så fick jag en sond. En slang genom näsan som gav näringsrik soppa ifrån en stor låda som hängde på en droppställning. Andra dagen med sond så hade jag listat ut att den där sonden funkar precis som Liam kanapsond som han hade för länge sedan.
Jag kan göra det där sade jag då sköterskan kom in för att byta sondlådan som jag kallar den. Jag brukade hjälpa. Jag försökte säga hans namn högt men det gick inte. Jag blinkade för att stoppa tårarna. Liam andas jag ut. Han hade en sådan förut.
Okey säger sköterskan som glömt tala om vad hon heter. Pamela står det på namnskylten ser jag då hon vänder sig om mot mig. Jag kan göra det där så kan du hjälpa någon annan. Hon räcker fram lådan åt mig och jag skruvar bort slangen ifrån den gamla lådan och skruvar dit den nya slangen i min sond. Brukade du hjälpa honom med allt? Frågade Pamela. Det är min ensak säger jag. Förlåt jag menade inte så svarade Pamela. Vad menade du då? Tänkte jag men valde att inget säga.
Jag lade mig ned igen och stirrade i taket. Vet du vad det värsta är Pamela, säger jag innan hon går. Jag har sond och ändå får jag inget göra. Inte ens lösa korsord. Varför är det så? Fråga jag henne. Jag ska prata med läkarna svarar Pamela. Jag nickar. Prata med vem? Säger en ung kille och sticker in sitt huvud med rufsigt hår och glasögon. Pamela skrattar. Stella undrar om hon kan röra på sig lite mer nu när hon har sond.
Få se nu. Han går in i rummet och jag ser på hans namnskylt att han är läkare. Han börjar bläddra i sina papper. Ja, den sattes igår. Det borde gå bra att börja röra sig lite mer. Han tittar upp på mig och sträcker fram en hand. Christian Modig läkare säger han. Stella, patient svarar jag. Han ler till svar. Kan jag alltså röra mig fritt nu? Frågar jag. Ja, Men försök att vara så stilla som möjligt. Undvik långa promenader. Hur länge gäller det? Frågar jag.
Du var rätt illa där ann så din kropp skulle behöva återhämta sig. Svårt att säga hur lång tid det tar. Men första veckan bör du ta det lite lugnare och sen kan du få röra dig mer och mer så småningom. Jag nickar. Tanken är att du ska få prata med en dietist när du inte är så pass återställd att du kan få slippa sonden. Jag nickar igen. Jag ska försöka äta säger jag. Det är bra det Stella säger han och lägger snabbt sin hand på min arm och gå ut ur rummet.
Jag gillar honom tänker jag. Han känns trygg. Jag känner att jag slappnar av en aning. Det här med sjukhus kanske inte var så illa trots allt? Tänker jag. Jag mår fortfarande skit men det känns en aning bättre. Jag kan åtminstone säga hans namn högt. Det kändes som en lättnad. Som att något förändras och jag kanske kan hitta tillbaka till mig själv. Dagarna gick och till sist så blev jag fri ifrån sonden. Nu hade min magsäck spänt ut sig så pass att jag kunde äta utan att spy.
Jag fick näringsberikad mat med mycket sås och den där förfärliga näringsdrycken. Allt för att jag skulle få i mig så mycket kalorier som möjligt utan att behöva äta så mycket. Jag klara inte så mycket åt gången. Men jag kan inte låt bli att känna mig stolt när jag får i mig en deciliter med mat och deciliter dryck till maten. Det är för lite. Jag vet det men mycket bättre än de två matskedar jag kunde få i mig bara för någon vecka sedan.
Jag har fortfarande dropp och när jag slipper droppen. Då ska jag få komma hem. Det känns skönt. Christian kommer in i rummet. Hej! säger vi i mun på varandra. Men du, Stella säger han. Hur är det med nattsömnen egentligen? Åt helvete svarar jag. Skulle du vilja ha hjälp med det? Nej, inga tabletter säger jag. Men Stella, kroppen måste få sova förr eller senare annars funkar det inte. Jag sover. Det är bara inte så mycket tillägger jag och allt mitt förtroende för honom försvinner. Han är precis som alla andra. Han är bara ute efter att droga ned mig. Jag visste det. Jag vill hem säger jag. Han nickar. Men om vi gör så här då. Du får en tablett av. En tillägger han och håller upp ett finger. En ynka tablett och om den inte funkar så behöver du inte ta fler.
Jag lovar att inte ösa tabletter över dig det första jag gör tillägger han. Men andra tänker jag. Kan du tänka dig att stanna hos oss ett litet tag till? Frågade han. Okey, en tablett säger jag surt. Han kväver ett leende suveränt. Då ska jag be sköterskan komma med en tablett åt dig till kvällen. Jajaj säger jag. Ursh! Jag får en knut i magen det är så här det börjar tänker jag. Det börjar med en ynka tablett och sen ligger jag där längst in i förrådet. Men jag kan inte fortsätta leva så här. Det går inte. Jag vill bli bättre. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill inte dö så jag måste väll göra som dem säger. Lita på att dem vet vad dem gör. Liam hade dött ändå jag vet det. Men jag vill inte ha fler frestelser. Jag är redan så nära. Så nära till att ta det där steget och ta mitt liv. Jag vill inte dö. Jag vill inte dö. Jag. Vill. Inte. Dö. Men jag måste, för jag vill inte leva så här längre.
Han kanske har rätt. Jag kanske skulle må bättre om jag fick sova. Jag lade mig under täcket och startade min mobil. Jag började bläddra bland mina bilder. Jag har inte fotat så mycket sedan Liam dog så han var med på nästan varenda en av bilderna. Det kändes tröstande att titta på bilderna och minnas hur dem togs. Det kändes som att han var med mig då. Jag hittade ett klipp där han filmat.
Han visslar på sina glada låtar i vanlig ordning. Han filmar vårat hus och visar hur det se ut där. Han går in i vårat kök och säger. Här står husets stolthet och jag vet att ni inte kan känna det. Han drar ljudligt efter andan och hans händer fladdrar in i bild. Jag vänder mig mot honom med ett leende. Det doftar ljuvligt. Han går vidare och vänder på kameran. Hon vet inte om det viskar han. Men idag är dagen som jag kommer att be om hennes hand. Glädjen i hans ögon är oändlig.
Jag stoppar filmen där. För jag minns hans frieri lika tydligt som om han just sagt det. Han lovade mig en evighet och allt jag fick var 10 år. 10 fjuttiga år. Vi var 18 år då. 18 år och visste redan då att det var han och jag som gällde. Han var en sargad själ. Jag kunde inte rädda honom. För första gången så kunde jag tänka det utan att slå på mig själv. Jag kunde tänka det som ett konstaterande. Jag har accepterat den tanken nu. Efter tio år. Jag är 38 år. Jag är en vuxen kvinna och jag måste ta tag i mitt liv. Jag tog den där tabletten och den natten sov jag som en stock.
Jag mådde skit dagen efter också. Sömn tabletterna gjorde mig sömnig långt in på dagen. Christian föreslog något uppiggande och jag tog emot det. Jag ville inte men jag kände att jag inte hade något val. Jag måste försöka. Efter ytterligare någon vecka då kroppen vant sig med medicinerna så kände jag att det började göra skillnad. Jag var inte lycklig men inte lika nere häller. Först fick jag komma hem till service boendet. Jag började gå hos en psykolog två gånger i veckan. Det hjälpte att prata med någon om allt jag varit med om. Dagen då jag skulle fylla 50 så kunde jag äntligen flytta hem. Flytta hem till vårat hem. Det var den bästa känslan. Det kändes som att en sten lyftes ifrån mina axlar. Jag känner mig fri och gladare än på länge. Förrns nu så inser jag hur mycket oron och sorgen över Liam har tagit på mig.
Jag kommer alltid att sörja och sakna honom. Men nu vet jag att det finns ett liv efter honom. Ett liv som jag tänker leva till fullo. Jag har till och med börjat jobba. Lite pö om pö. Jag börjar känna igen mig själv och ångesten styr inte längre mitt liv. Jag styr mitt liv och jag är lycklig. Kärleken övervinner allt. Kärleken till livet är starkare än allt för mig. Viktigaste insikten av allt är att jag är jag. Inte skapad av någon annan. Jag är min egen skapelse. Jag betyder något och gör en skillnad. Jag tar åter upp pennan och skriver noga ned allt det där som jag varit med om. Det första jag skriver är följande:
Det här är bara fragment av den sörja av glädje och sorg som är mitt liv. Men det är min sörja. Skapad av mig och jag kan forma den till vad jag vill.
Jag tog mig ur något som jag trodde skulle skulle ta knäcken på mig. Kan jag så kan du. Är det någon där ute som tänker att, nej det här klarar jag inte.
Följ då det bästa råd jag kan ge er (en sargad själ till en annan) våga ta emot hjälp och ge den tid. Det tar tid och jag vet hur jobbigt det är. Jag vet det, tro mig! Ni är inte ensam. En dans med dödsängeln är en dans som kan vänta för den dansen kommer när tiden är inne. Tills dess försök att bjuda upp på dans med livets ängel. Den ter sig i många former och kan vara svår att fånga. Jag tror de flesta kallar livets ängel för lycka. Den kommer och går men den som lever får se. Dödens dans slutar bara på ett sett och då går man miste om livets dans. Livets dans är den bästa som finns när man väl lärt sig den.
~~Slut~~
Av: M-ah