Dagen då jag bestämde mig för att dö

Post 7 of 181

Det var en kall morgon i månaden Januari när tanken slog mig med isig klarhet. Idag ska jag dö. Känslan hade legat där och grott ett tag. Som ett frö om vintern, bidande sin tid, och väntandes på näring som skulle få den att gro. Så var det. Fast tvärtom. Det var det inte livet som skulle slå rot, utan döden som skulle skörda. 
 Jag vandrade längs en isig väg när tanken manifesterade sig i mig. Den var så kristallklar att jag stannade upp och skrattade. Skrattet lät barskt och samtidigt lättat. Med en viss grad av hysteri eller galensklap i sig. Jag brydde mig inte. Planer kom inte till mig. Inga sista farväl. Inga tårögda kramar med de som älskade mig. Det var inga som älskade mig. Ensam vandrade jag på jorden och ensam skulle jag lämna den.

Lättnaden var så stor att jag kunde nästan känna smaken av den. Jag mötte en tant på vägen och jag misstänkte att hon kände dödens kalla hand som höjdes över mig. Väntandes. I vilket fall så gav hon ett sorts förskräckt pip och naglade fast marken med sin blick där hon ilade förbi. Var inte rädd. Tänkte jag. Detta är en bra sak. Mina fötter förde mig in i byn och jag gick förbi gråa byggnader som likt elefantskelett i en elefantkyrkogård bevakade mina steg. Man kan tro att jag skulle ha lätta steg, glädjens steg, men glädjen hade för länge sedan lämnat mig. Det var ju därför jag var här. Inte här i byn, utan HÄR. I denna stunden. I denna tanken. I detta nya. Och detta sista. Nej, glädjen var någonting som jag inte längre kunde minnas. Om den någonsin ens hade funnits.
Jag föddes en sommardag, 1975. Min mamma ville inte ha mig och min pappa visste ingen vem han var. Efter några år på barnhem så kom jag till en fosterfamilj. Man kan tro att växa upp i en fosterfamilj ska vara hemskt, så som de där skräckhistorierna man hör tanterna viska om i kassakön på Konsum. Men det var det inte. Familjen jag bodde hos var ett äldre par som alltid längtat efter ett eget barn. De var vänliga, men gamla. Mina första år i livet var betydelselösa. De gled förbi som landskapen genom ett fönster på ett tåg. Snabbt och diffust. I skolan fick jag hyfsade betyg och hade hyfsade kamrater. Förutom en alldeles för kort romans med Elvira Olsson när jag var 19 år, så fanns det ingenting som satte mitt liv i perspektiv. Inte hos mig och inte hos någon annan. Ett liv spenderat på en fabrik där jag var en i mängden. Ett synnerligt tråkigt liv. 
 Min tanke var att om jag nu ska dö, hur ska det gå till? En hårtork i badkaret? Nej, jag ägde ingen hårtork. Och inget hår heller för den delen. En sten runt foten och ett hopp i älven? Nej, för kallt. Men vänta. Bron som gick över riksvägen, trafikerad av ytterst tung trafik. Det var en sätt att dö på. Med lite färg till skillnad från gråskalan som var mitt liv.
Det tog en bra stund att gå till bron. Men det gjorde ingenting. Tanken på min död fick mig att härda ut. Ska man inte njuta av sina sista minuter i livet? Det var en abstrakt tanke ocbh den fastnade inte riktigt. Vem kan njuta av ett disigt januariregn? Jag följde gångbanan upp på bron som vibrerade lätt när lastbilarna dånade in under. Mina händer grep tag om broräcket och dödens hand stöttade mig när jag klev över och ställde mig på andra sidan. Det var en bit ner, men jag kände ingen rädsla. Bara en mild lättnad över att det snart var över Jag hörde en röst som ropade till sidan av mig, men den brydde jag mig inte om. Fallet tycktes pågå i en evighet. Jag han tänka en hel del innan jag träffade marken. Det var konstigt nog inga tankar på döden utan endast om elräkningen var betald eller ej. Och funderingen kommer det göra ont? Det gjorde det inte. Jag kände inte ett dugg.

Författare: Linus Gustafsson.

Dagen då jag bestämde mig för att dö
2 votes, 5.00 avg. rating (89% score)

Meny