Resan jag aldrig glömmer

Post 11 of 184

Författare: Keneth Wising

I mitten av juni 1964 var tredje ring avverkad och sommaren väntade. Jag kände mig ganska vilsen i livet. Visst hade jag kompisar, killar och tjejer, men ingen flickvän.
Om ett år skulle det vara dags att gå upp i ”muntan” och förhoppningsvis klara studenten. Men sen? Skulle jag söka till universitetet eller skulle jag börja jobba? Jag hade ingen aning om hur framtiden skulle bli. Å inte hade jag sökt något sommarjobb. Visst jag kunde åka ut till skärgården med morsan men efter en vecka skulle jag nog klättra på väggarna insåg jag.
Så kändes det när jag gick på Fridhemsplan på väg mot Skivbörsen. Kanske kunde jag hitta en bra begagnad LP att trösta mig med. Rösten jag hörde bakom min rygg lät bekant:
‒ Nämen tira! E´re inte Kenta Gustafsson? De´ va´ inte igår.
‒ Hej Bosse.
‒ Hur´e läget? Faan, dej har jag inte sett sen vi sluta sexan. Har´u pluggat vidare?
Bosse gick i min klass i femman och sexan. Han var sig ganska lik. Fortfarande lite flebbig. Men snaggen var borta. I stället hade han beatlesfrilla. Vi var inte direkt kompisar i plugget men Bosse umgicks med alla. Han var den enda som kallade mig Kenta. Det gillade jag inte.
Jag svarade kortfattat på hans frågor. Att jag pluggat vidare men inte hade några planer för sommaren. Efter en kort paus sa han:
‒ Häng me´ till London vett´ja. Min morbror Sixten åker dit om en vecka med sin skåpbil. Han ska ta lite ”smart jobs” där men jag tänkte bara kolla läget. Du och jag kan slå runt rejält under veckan när han är där. Det finns plats för dig också i skåpbilen.
‒ Nä, jag tror inte jag har råd.
‒ Äsch bilen kostar inget för dig och båten och boendet blir skitbilligt.
Jag funderade en stund, men sen nickade jag tyst. Det var nog det dummaste jag kunde ha gjort.

På lördagen veckan efter skulle jag bli upphämtad av Bosse och morbror Sixten. Vi skulle mötas utanför DN-skrapan i Fredhäll klockan nio på morgonen. Jag stod där punktligt i duggregnet med min väska men ingen skåpbil kom. Jag var tvungen att stå kvar för Bosse visste ju inte var jag bodde. Först kvart över tio kom en dieseldoftande rostig vit skåpbil stånkandes.

När bilen stannat vevades sidorutan ner och ett kalt huvud med långt skägg blev synligt.
‒ Tjena grabben, har´ru väntat länge?
‒ Inte så farligt.
‒ Hon var lite trögstartad först men sen kvicknade hon till.
Bosse kom ut från andra sidan och öppnade bakdörrarna.
‒ Du kan ställa in väskan här.
Häpen stirrade jag in i bilen. Den var fullpackad med verktyg, kablar, slangar och en massa saker som jag inte hade en aning om vad det var. Sen klättrade jag upp i förarsätet och fick sitta mellan Sixten och Bosse. Det var verkligen ingen höjdare. Sixten visade sig vara en kedjerökare och även Bosse rökte. Ganska snart kände jag paniken komma när röken tätnade. Det kändes som jag inte kunde andas och att jag höll på att kvävas av mina hostattacker. Efter ett tag erbjöd sig Bosse att sitta i mitten och jag kunde kravla mig över hans ben och byta plats.
Sixten körde fort trots att bilen dunkade och gnisslade. I höjd med Ödeshög började motorn att ryka. Sixten stannade och hällde på mer kylarvatten från en plastdunk. Efter en halvtimme hade motorn kallnat så att vi kunde fortsätta. Vi kom fram till kajen i Göteborg precis innan färjan skulle avgå. Det var med knapp nöd Sixten lyckades baxa in sin bil.

Sixten hade bokat sovplatser under bildäck. Det var ett stort rum indelat i ett antal bås. Färjans motorljud hördes tydligt. Väggarna i båsen började ett par decimeter ovanför golvet och slutade lika långt från taket. I vårt bås fanns fyra sängar. Vi fick dela det med en annan kille.
Efter att vi ätit pyttipanna i restaurangen slog vi oss ner i baren. Sixten tittade på mig:
‒ Har´ru fyllt 18?
‒ Om en månad.
‒ Då kan vi väl säga att det är okej? Så kinkiga behöver vi väl inte vara.
Sixten gick fram till bardisken och köpte oss varsin drink. På den vägen fortsatte det. Efter fem drinkar tappade jag räkningen. Hur jag kom tillbaka till hytten minns jag inte alls.
Runt midnatt kände jag mig illamående. Mitt ute på Nordsjön dansade havet rumba med färjan. Några billarm gick igång. Ganska snart började folk i grannbåsen att kasta upp. Jag försökte hålla emot men samtidigt som färjan åkte hiss ner i en vågdal fick jag en eruption i form av sprit och pyttipanna. Det var som när lava sprutade upp ur Vesuvius och dränkte Pompeji.
Resten av natten fortsatte på samma tema. När morgonen randades lugnade sig havet så att jag kunde glida in i en lätt slummer. Efter några timmar lade fartyget till vid inloppet till Themsen. Bosse och jag lämnade hytten men Sixten syntes inte till. Vi antog att han redan gått ner till bilen eftersom vi skulle köra av allra först.
Ingen Sixten fanns vid bilen på bildäck. När den stora luckan öppnats började de andra bilarna starta motorerna. Snart därefter ropades det ut i en högtalare att vår bil måste starta. En minut senare hördes en serenad av signalhorn. Vi backade in mot väggen med händerna för öronen. Då ropade Bosse:
‒ Morbror Sixten, var har du varit?
‒ Lugn bara. Jag var tvungen att sitta på skithuset. Jag tror jag fått rännskitan.
Vi slängde oss in i bilen som startade redan på tredje försöket. Det var en lättnad att åter vara på fast mark.

Framåt eftermiddagen hade vi ännu inte hittat något boende. Sixten hade koll på några hostels men de var fullbokade. Till sist hittade vi ett i norra London. Det var verkligen ingen lyx. Återigen inkvarterades vi i en enkel fyramanshytt med metallsängar. Vi slapp i alla fall att få in en okänd fjärdeman.
Efter en enkel middag – fish and chips – stöp vi i säng. Även denna natt fick jag min skönhetssömn störd. Sixten spelade upp hela sitt register av trumpetliknande snarkningar. Några timmars sömn fick jag nog men redan klockan sju på måndagsmorgonen vacklade jag upp. Jag behövde frukost och frisk luft. Innan jag hann lämna huset kom även Bosse ner för att äta frukost. Vi gjorde sällskap ut på gatan, Bosse tände en cigg och vi började gå mot centrum.
Luften kändes frisk och syrerik efter nattens regn. Men den strida trafiken påminde oss om att vi var i en storstad. Vi hade ingen karta och lokalsinnet var väl sisådär. Hur det än var så hade vi efter nära två timmars promenad nått fram till Oxford Street. När gatan tog slut gick vi in i ett enormt parkområde med fina små sjöar. Riktigt mysigt tyckte jag då ovetandes om vad som väntade.
En hel del människor promenerade och joggade i solskenet. Efter en stund kom vi in på ett område med tätare vegetation och tomt på människor. Bosse slank in i ett buskage för att slå en drill. Det var då jag såg dem bakom det träd där jag satt och vilade mina ben. Två svartklädda män som föreföll leta efter något. Hela tiden spejade de runt och vandrade i cirklar. Längre bort såg jag en liten tant som rastade en hund. Hon var klädd i regnkappa, stövlar och hade en schalett på huvudet.

Plötsligt tappade hon greppet om kopplet och hunden sprang iväg i riktning mot mig. Jag reste mig snabbt och sprang emot den och tanten. Just som jag lyckades få tag i kopplet vräktes jag omkull och hamnade på mage. En av de svartklädda männen dök ner på mig, satte ett knä i min rygg och vred om min ena arm. Jag skrek av smärta. Då såg jag Bosse komma springande med uppsträckta händer till den andre mannen. Efter en stund, som kändes som en evighet, ropade mannen till sin kollega att släppa mig. Han släppte mig och hjälpte mig upp på fötter. Allt han sa var:
‒ Sorry about that.
Nu kom den lilla tanten fram tog mig i hand och sa:
‒ Thank you very much young man. God bless you!
De tre gick med raska steg iväg i riktning mot en slottsliknande byggnad längre bort i parken. Jag vände mig till Bosse:
‒ Va´ fan var det där? Vilka idioter. Va´ sa´ru till dom?
‒ Jag sa som det var att vi bara promenerade omkring och att du såg hunden slita sig. Jag visade passet och sa att vi var turister från Sverige. Såg du förresten vem hon var?
‒ Nä, jag kände inte igen henne.
‒ Men det var ju drottningen.

Med värkande rygg och arm återvände jag raka vägen till boendet. Bosse tog en annan väg för att köpa lite dricka till kvällen. Så att jag kunde slicka såren sa han. Klokt nog stannade jag till vid en butik och köpte öronproppar. Den hårda sängen välkomnade min ömma lekamen och jag somnade på studs. Senare på eftermiddagen vaknade jag och avrundade dagen med att tillsammans med Bosse och Sixten dela på en flaska billig vodka. Äntligen en hel natts sömn! Tänk vad två öronproppar kan göra skillnad.

På tisdagsmorgonen kände jag mig nästan som en ny människa. Visst kände jag av ”massagen” av rygg och arm men det var inte så farligt. Pigg och nyter steg jag upp ur sängen för att duscha och sen äta frukost i matsalen. Jag lämnade mitt resesällskap fridfullt snusande. Den här dagen skulle jag ta det lugnt.
När jag avrundat frukosten med en kopp kaffe kom Bosse ner från rummet. Han såg riktigt upprymd ut och skyndade fram till mitt bord och sa:
‒ Vill du gå på gratiskonsert i kväll?
‒ Vadå? Va´ menar du?
‒ Innan Sixten stack i morse berättade han att han gör ett jobb på en teater lite längre bort i stan. Ikväll är det rockkonsert där och Kinks spelar. Innan vi åkte från Sverige tjackade jag deras nya singel. Dom e´ bättre än Beatles. Sixten har nyckel till en bakdörr. Om vi är där när han slutar så kan han släppa in oss. Vi kan gömma oss ovanför scenen och se showen. Sen hämtar han oss med bilen.
Jag tyckte att det lät som en bra idé och nickade.

Under dagen släntrade vi planlöst omkring i närområdet. Runt fyra började vi gå mot teatern för att hinna fram innan Sixten slutade. Vi var framme strax efter fem.

Efter cirka en halvtimme öppnades dörren med ett ljudligt knirkande och Sixten kom flinande ut.
‒ Tjena grabbar är ni sugna på lite rock’n´roll?
Han föreslog att vi skulle klättra upp för en smal spiraltrappa bakom scenen. Där ovanför fanns en plattform på vilken den upprullade ridån låg. Det fanns också presenningar och en massa bråte som vi kunde gömma oss bakom om det behövdes.
Väntan på Kinks blev ganska lång. Som tur var hade vi plockat med några mackor och öl. En emaljhink fick fungera som toa. Bosse blev tvungen att lägga en kabel. Han hade svårt att hålla balansen med rumpan i hinken.

Först vid niotiden startade äntligen konserten. Volymen var mycket hög och vi var nästan tvungna att hålla för öronen. Kinks skramlade igenom ett tiotal låtar som de hade på repertoaren. Publiken var med på noterna och jublade högt. Till sist gick bandet av scenen och folk applåderade för att få extranummer. Det var då Bosse fick syn på spaken.
‒ Undrar vad den här är till för?
‒ Rör inget för sjutton!
Bosse reste sig upp men de många ölen påverkande hans balansförmåga. Han snubblade till och föll rakt över spaken. Den gav med sig och med ett väldigt brak föll ridån ner över scenen. Publiken började bua och vi hörde snabba steg i trappen. När en vaktmästare kom upp hade vi lyckligtvis gömt oss under en presenning. Mannen förde tillbaka spaken, ridån gick upp igen och Kinks kunde spela sina extranummer.
Vi satt kvar över scenen tills all publik lämnad teatern. Sixten skulle ju inte komma förrän efter midnatt. När tystnaden lägrat sig över salongen började vi röra oss försiktigt nerför trappan. Väl nere såg vi en dörr på glänt och hörde röster och gitarrklink. Bosse öppnade dörren och då såg vi killarna från bandet. Två satt vi ett runt bord och jammade på varsin gitarr, de andra två slappade i en soffa. När vi kom in reste sig en av killarna från bordet.

Han var smal, hade långt svart hår och en lite speciell mun. Vänster mungipa pekade uppåt så han såg extra glad ut.
‒ Hello guys, come and join us. I´m Ray and he is Dave. Over there is Pete and Mick. Who are you?
Bosse tog genast till orda och förklarade på ganska bra engelska vilka vi var och att vi gillade bandet. Han sa inget om hur vi tog oss in. Ray spelade på gitarren och sa:
‒ I´ve written a new song that will be our next single. Sunny Afternoon. What do you think?
Bosse tog till orda igen och berömde låten. Jag nickade bifall. Ray öppnade en liten ask som innehöll handrullade cigaretter och bjöd oss. Det hände att jag feströkte lite så jag tog en cigg. Tyckte att den luktade lite annorlunda. Redan efter några djupa bloss kände jag mig dimmig. Efter ytterligare några slog huvudvärken till. Hela rummet började dansa framför mina ögon och jag kunde inte uppfatta vad som sas. Sen minns jag inget annat än att Bosse och Sixten delvis bar och delvis släpade mig till bilen och sen till hotellrummet.
Onsdagen blev verkligen en ”ickedag”. Jag tog mig nästan inte ur sängen. Huvudet bultade och jag hade fortfarande svårt att se klart. Varför måste alltid jag drabbas av all skit?
Så blev det torsdag morgon. Det kändes som om livet hade återvänt. Nu kunde det inte bli värre trodde jag. Två dagar kvar att ta vara på. Innan Bosse och jag gick ner till frukost sa Sixten:
‒ Grabbar, jag bjuder er på Madame Tussauds idag om ni har lust.
Givetvis tackade vi ja. Ett sånt erbjudande tackar man ju inte nej till.
Matlusten hade återvänt. Vi satt länge vid frukostbordet och åt utan att säga så mycket. Till slut vände jag mig till Bosse och sa:
‒ Hur kunde jag bli så jädra dålig i förrgår? Kände inte du av nåt?
‒ Du drog väl några halsbloss, eller hur? Då blir man snurrig. Det gäller att bara ha röken i munnen.

Klockan var närmare två innan Bosse och jag var framme. Vi hade som vanligt dålig koll på vart vi skulle. Jag vet inte hur många gånger vi frågade folk om var stället låg. Utanför entrén ringlade en lång kö men vi hade ju ingen tid att passa. Till sist kom vi in och började strosa runt. Vi såg många vaxdockor av kändisar och andra som vi inte kände igen. I ett hörn stod vår svenske kung och såg vilsen ut. Längst ner i huset fanns ett häftigt minitåg, ungefär som Blå tåget på Gröna Lund. Det tog oss runt genom olika historiska Londonmiljöer. Vagnarna var utformade som små taxibilar med plats för två.

Efter en stunds åkning kom vi in till ett skräckkabinett med figurer som visade hur avrättningar skett genom Londons historia. Då plötsligt bröts strömmen, det blev kolsvart och vagnen stannade. Jag märkte inte att Bosse hade smugit av förrän ljuset återvände. Då reste jag mig upp för att spana efter honom. Samtidigt startade vagnen med ett ryck varvid jag föll omkull och slog i axeln mot takkanten. Just när jag kravlat mig upp igen passerade vagnen en hög av styckade lik vid en avrättningsplats.

När ett av dem plötsligt reste sig skrek jag högt. Sen såg jag att det bara var Bosse som flinande hoppade ombord igen.
‒ Du blev väl inte rädd va?

På vägen hem mellanlandade vi på den lokala puben och käkade middag. Fish and chips för tredje gången. Bosse beställde in ett jättestort stop med öl. Själv nöjde jag mig med en halv pint.
Hemma igen frågade Sixten vad vi tyckte om vaxkabinettet. Jag svarade lite dämpat – att det var väl kul. Bosse var mer entusiastisk och kunde inte låta bli att pika mig:
‒ Kenta glömde tyvärr att spänna fast sig i taxin.

Sista dan i London. Nu tänkte jag verkligen turista, och det ensam. Som vanligt var jag dåligt förberedd och hade egentligen ingen koll på vad som var värt att se. Men jag hittade Themsen och kunde följa den utmed stranden. Tower Bridge och Big Ben gick inte att ta miste på. Det blev en lugn och skön dag utan intermezzon.
Senare på eftermiddagen hittade jag hem igen lagom till middagen. Sixten hade fått sin lön för veckans arbete och hade spenderbyxorna på. Han bjöd oss på en kinakrog nära där vi bodde. Maten var riktigt god men svår att få i sig. I stället för kniv och gaffel låg det två träpinnar intill tallriken. Jag tog en i var hand men det var nästan omöjligt att få fatt i en köttbit. För att inte tala om riset. Efter en stund kom en servitör och visade hur man åt med bägge pinnarna i samma hand. Det gick lite bättre men lätt var det inte. Först när vi var nästan klara såg vi att det fanns vanliga bestick ganska nära vårt bord.
Utanför restaurangen lämnade Sixten oss. Han skulle fira lite med sina jobbarkompisar från den gångna veckan. Bosse var lite i gasen efter några öl och sa:
‒ Ikväll är det ju sista kvällen, det måste vi fira. Förut när jag var ute hittade jag en dixielandklubb här i närheten som verkade häftig. Vi går dit vetja.
‒ Okej, men vi måste upp tidigt i morgon bitti.

Klubben var inte svår att hitta. Musiken hördes ända ut på gatan och klungor av människor stod och rökte i gränderna intill. Återigen möttes vi av en lång kö vid ingången som denna gång var en enkel plåtdörr. En smal trappa ledde ner till en källarlokal. Musiken var på hög volym och tobaksröken låg tät. Efter garderoben var en bardisk placerad utmed ena långsidan. Längre in i ett större rum fanns ett podium för orkestern. Dansgolvet var än så länge ganska glest befolkat.
Vi gick tillbaka till baren och köpte varsin öl. Sen stod vi en bra stund lutade mot väggen och kollade läget. Både tjejerna och killarna hade raffiga kläder så vi kände oss som kusinerna från landet.
Lite senare blev trängseln i baren och på dansgolvet mer påtaglig. Röken tätnade än mer och värmen steg. Bosse levde med i musiken. Han stampade takten och började veva med armarna. Efter en stund sa han:
‒ Det här duger inte. Nu måste man ut och jazza om man ska ha chans att få ett nyp sista kvällen.
Med de orden banade han sig väg fram till en läcker tjej, bjöd upp och började stuffa.

Dom verkade finna varandra direkt och fortsatte dansa. När bandet tog paus gick dom till baren där Bosse bjöd tjejen på en öl. Jag stod kvar lutad mot väggen. Då såg jag henne. En söt liten tjej som jag inte hade sett på dansgolvet. Hon verkade ha spanat in mig. När pausen är slut kom hon fram till mig och sa:
‒ Do you want to dance?
‒ Jae…yes please, sa jag nickande och tog hennes hand.
Musiken grep tag i mig och vi sprätte runt varandra lite på distans. Tredje låten var en tryckare och hon smög in i min famn. Efter ett par minuter tryckte hon upp mig mot väggen och började kyssas. Plötsligt kände jag hennes tunga i min mun samtidigt som mina byxor började strama i grenen. Sen var hennes tunga inne i mitt ena öra samtidigt som hon viskade:
‒ Do you like me honey? Are you horny?
Sen tog hon mig i skrevet. Inte så hårt men tillräckligt för att kulorna skulle pressas mot varandra. Smärtan som strålade i mitt underliv gjorde att jag vek mig dubbel och skallade henne på axeln. Hon backade, sa sorry och försvann. Nu hade jag fått nog, rusade ut och hämtade jackan. På vägen till hotellet intalade jag mig: Aldrig mer London!
Bosse kom inte hem så mycket senare än jag.
‒ Fick du ditt ligg? undrade jag.
‒ Det sket sig. Jag hade ju ingen kådis.

Äntligen hemresa. Londonvistelsen blev ju inte vad jag hoppats, verkligen inte. Ska jag peka på något positivt så var båtresan hem helt OK. Sixten hade uppgraderat vår bokning till två tvåmannahytter ovanför bildäck. Smörgåsbordet var gott och drinkintaget blev en droppe jämfört med utresan. Sixten skulle ju starta bilen tidigt morgonen därpå.
Å va skönt att vara hemma igen tänkte jag. Bilen tuffade iväg och jag försökte räkna ut när vi skulle vara framme i Stockholm. Tanken var att vi skulle åka direkt hem utan stopp på vägen. Väl optimistiskt visade det sig för i höjd med Nyköping började motorn koka igen. Vi fick vackert stanna och byta kylarvatten. Efter flera försök lyckades Sixten få igång bilen men något lät inte som det borde. Sixten valde då att lämna motorvägen och i stället köra mot Nyköping för att få hjälp. Men bilen orkade inte fram utan dog helt och hållet cirka en halvmil från staden. Vi fick stiga ut i ösregnet och vandra sista biten. Dyngsura kom vi fram till centrum där våra vägar skildes. Sixten skulle leta upp en jourverkstad medan Bosse och jag gick mot järnvägsstationen. Vi insåg att utan pengar måste vi tjuvåka på tåget.
Väntan blev lång. Tåget till Stockholm skulle komma först om en och en halv timme. Vi satt tysta i väntsalen. Bosse somnade till en bra stund.
Äntligen kom tåget. Ett fåtal resenärer rörde sig mot ingångarna samtidigt som en konduktör steg ner på perrongen. Vi avvaktade inne i vänthallen. När konduktören stigit in igen i främre delen av tåget rusade vi till sista vagnen och tog oss ombord. Bosses plan var att vi skulle sitta i varsin ände av sista vagnen. Bosse åtog sig att då och då kolla om konduktören var på gång i vagnen framför. När så skedde skulle han vinka till mig och vi skulle slinka in på varsin toa. Planen fungerade och efter en stund kunde vi komma ut igen.
Samma procedur efter stoppen i Vagnhärad och Södertälje. Efter Södertälje missade jag Bosses vinkning. Konduktören hann komma in i vagnen innan jag reste mig men jag trodde inte att han såg mig. För säkerhets skull satt jag kvar på toa tills tåget var framme vid Centralen. Efter tio minuter öppnade jag dörren, bara för att se konduktörens bistra min. Bakom honom stod en väktare.
‒ Kan jag få se på biljetten?
‒ Jag e´ ledsen men jag har ingen.
‒ Då blir det till att följa med här.
Jag eskorterades till ett kontor på Centralen. Jag skymtade Bosse bakom en pelare. Han vinkade lite tafatt. Konduktören hotade med polisanmälan men när han hörde att jag inte fyllt 18 år ringde han i stället hem till mina föräldrar. Farsan fick hasta iväg för att hämta mig, betala biljetten och en straffavgift. Han kunde hålla sig för skratt men tröstade mig samtidigt. Väl hemma igen kunde jag inget annat än att längta till skärgården med morsan och bara ha det lugnt och skönt.

Epilog
Jag träffade aldrig Bosse igen. Någon gång på sjuttiotalet tror jag att jag skymtade honom på Hötorget. För säkerhets skulle bytte jag riktning och gick en omväg.
Hur blev det med – Aldrig mer London! –? Jodå, jag har varit där många gånger sen dess. Men varje gång har smärtorna i axeln, ryggen, armen och pungen gjort sig påminda.

Resan jag aldrig glömmer
1 vote, 4.00 avg. rating (74% score)

, ,

Meny