Mannen med den slitna trekvartsbyxan och krokig rygg stapplade fram mot tågstation och med höger hand höll han en vit plastpåse med ett salladshuvud i. På tågstationen stod han svajandes sida till sida och mumlandes tog han upp en cigarrett och tog några bloss innan tåget närmade sig ingång. Mannen med de svarta slitna byxorna tog ett sista bloss och slängde cigaretten på marken och roterade foten i en cirkel på ciggen innan han tog ett djupt andetag. Tåget i brunt trä kom vinglades in till perrongen. Mannen gick in på tåget och höll i en ögla som fanns hängandes i taket. Med ett knarrande ljud stängde dörrarna sig och tåget åkte vidare. Mannen blev obekväm när han kände två ögon stirra in i hans nacke. Atmosfären på tåget var som att en giljotin har fallit från taket. Svajandes fram och tillbaka kände han hur en droppe rann ner efter hans nacke och bakom örat ner mot halsen. Det var en flicka i blont långt hår med en blå klänning som stirrade på honom. Han skulle hoppa av vid nästa station. Skärmen uppe i taket visade Färingstad med vit text och den manliga varelsen lämnade tåget. Han kom ut till en mörk klar himmel med kalla vindar. Ljuslyktorna efter gatan lyste upp en efter en och löv lyfte från marken och flög i cirklande ringar efter vägkanten. Mannen kollade ner på trottoarkanten där en använd spruta låg. Han fnös till och gick in på en trång gränd mellan två höga stenhus och gick in till sin lägenhet. Han möttes av en dimma av rökt cigarett lukt. Mannen hasade sig fram till den gröna soffan i vardagsrummet och somnade.
Dagen efter vaknade han upp och motvilligt satte han sig upp. Med hans slimma fingrar, kliade han sig på sin synliga knotiga ryggrad. Ett tag senare satte mannen, med den knotiga ryggen, på den gamla tjock tv:n och lyssnade på nyheterna medan han lugnt tittade ut genom fönstret i köket innan hans uppmärksamhet riktades fullt till tv:n i vardagsrummet. En kvinna i brunt kort hår berättar -God morgon, igår fick polisen ett larm om en försvunnen tjej i 14 årsåldern. Hon heter Alice och har varit spårlöst försvunnen sedan en månad tillbaka. Hon hade långt blont hår med en blå rosett i håret och en blå rutig klänning med svarta galoscher.
Mannen suckade djupt innan han stängde av tv:n och gick in i köket för att bre sig en macka innan han skulle åka tillbaka till jobbet. Mannen jobbade med att spränga berg för att bygga ett nytt tunnelbanesystem. Snabbt efter han hade ätit upp sin macka kollade han sig i badrumsspegeln. Han kollade med en nedsänkt blick på sitt axellånga bruna hår som var formbart. Den ena handen fördes upp mot hans hår och en sax i andra handen. Han klippte sig korthårig för att fräscha upp sitt utseende lite. Han valde att raka av sig det lilla skägget han hade och mustaschen. Han satte på sig sina jobbarbyxor och den blåa skjortan i badrummet och lämnade lägenheten mot tågstation.
Han klev av tåget på Banbro och gick emot en av hans kompisar Steffo. Steffo jobbade inom samma bransch men inte med att spränga berg. Han jobbade med att måla tunneln allt eftersom den sprängdes. Männen gjorde en stark handklapp och en klapp på axeln innan de gick vidare in i tunneln. Mannen med det rakade skägget hånflinade efter att han försvann in i tunneln. Fyra höga smällar ekade ut ur tunnelns öppning och marken började skaka kraftigt innan den lugnade sig. Mannen höll på att sätta fast det sista sprängmedlet för dagen, men innan han skulle backa undan kollade han hånfullt över axeln innan han försvann bakom en av de stora stenarna som befann sig längst in i hörnet på vänster sida. Det var mörkt, kallt och fuktigt. Ljudet av vattendropparna som slog ner mot berghällan kunde höras med ett ploppande ljud. Han försvann bakom hörnet runt stenen och smög tyst fram med en brinnande fackla i handen efter en snäv gång. Det var lågt i höjd och hans slimmade kropp fick perfekt plats mellan stenväggarna. Han tog av sig sina skor för att det klickandet av hans skor inte skulle eka genom gången.
Ett tag senare tänkte Steffo säga hejdå till hans kompis och bestämde sig för att gå in i grottan för att leta efter honom. Han visste att hans kompis satt längst in i grottan för att placera sprängmedel då han oftast brukade jobba längre pass än han själv. När han nästan var framme kände han ett enormt tryck för huvudet och började se grumligt. Han förde händerna upp mot huvudet och en kraftig yrsel smög sig på. En dunst hördes i tunneln med en liten skakning i marken. Innan Steffo stängde sina ögonlock såg han en man som sprang till honom i panik och skrek någonting han inte kunde uppfatta. Det sista Seffo kom ihåg innan allt blev svart var att han skrek efter hjälp på Noah, och där på det kalla bergs golvet låg Steffo medvetslös.
Ett tag senare när Noah hade arbetat klart återvände han tillbaka till tågstationen. Återigen kände han igen mannen som stirrade honom rakt in i nacken med en arg blick. Pulsen gick upp och hans händer började skaka. Noah tog några bloss från sin cigarrett innan han kastade fimpen mot mannen som stod bakom honom. Innan han hann reagera låg han på marken och hade kraftig näsblod. Han låg där helt stumt innan han flinade till och riktade blicken upp mot mannen. Han hade svart långt hår, svart skägg och mustasch. Han kollade ned på honom innan han satte sig på knä och sneglade på Noah en lång stund innan han sa åt honom att passa sig. Noah mötte mannens arga intensiva blick innan han ställde sig upp och fixade till sin skjorta innan han gick in på tåget. De fortsatte hålla ögonkontakt när Noah ställde sig på tåget vid dörröppningen. Deras intensiva blickar möttes återigen och denna gång kunde de döda. Tåget vinglade iväg med ett gnisslande ljud.
När han kom tillbaka till hans lägenhet slängde han sig på soffan och andades ut. Han pustade ut innan han kände en kall vindpust. Han kollade upp mot hans fönster på höger sida av soffan och såg att fönstret var öppen några cm. I panik flög han upp ur soffan och letade i hela hans lägenhet och insåg att någon hade varit och förstört grejer hemma hos honom. Han packade sin ryggsäck och begav sig ut för att rymma. Han begav sig ut till landsbygden bort från city till nästa hus var allt stilla. Jackor och skor låg kastade på golvet som att någon fortfarande bodde hemma men det gjorde det inte.
Nästa dag vaknade Noah i panik av att han hade försovit sig. Han tog en resväska och packa den med det han kunde hitta att äta och begav sig till berget där han jobbade. Han gav sig in i sitt hemliga hål och stängde igen hålet en sista gång innan han sprang i den trånga gången. Fram kom han till sitt projekt han hade jobbat med sedan dag ett. Den stora kuppen. Det sista hålet han behövde spränga för att ta sig till målet han hade. Han placerade ut den sista dynamiten och hånflinade innan han tände dynamiten och gömde sig bakom en sten. Efter den stora smällen kollade han ut i ljuset och sprang upp från underjorden. Upp i ljuset för första gången, gick han upp med sin ryggsäck och resväska. Snabbt trippade han iväg ut i skogen och sprang upp i ett träd där han hade förberett där han hade byggt sitt hus. Två dagar senare ställde han upp sina robotar på rad i en enda stor armé som han hade packat ner i sina väskor. Deras bleka ansikten stirrade upp på honom när han hånskrattade högt och fick en perfekt idé. Han öppnade upp de stora portarna ut mot folket på ovan och släppte ut hans ilskna robotar i hopp om att vinna sin hämnd mot folket på ovan för att han hamnade i underjorden.
Författare: Julia Larsson