Jag minns inte vad som hände. Allt gick bara så fort och det kändes som att allt hände på några sekunder. När jag försökte se tillbaka på vad som hände kunde jag bara minnas att det var ett kraftigt tryck mot lungorna. Det kändes som att jag var fast i min egna kropp. Jag minns hur jag ramlade ihop på det kalla golvet när blicken började flackade. Jag minns att jag såg de blåa blinkande ljusen från ambulansen och hörde ett svagt ljud av de tjutande sirenerna.
Bang sa det med ett hårt slag mot bröstet. Beeeeep var det enda jag kunde höra. Detta var slutet tänkte jag när jag plötsligt kände någonting som kittlade i munnen på mig. Jag satt mig drastiskt upp med gråten i halsen av den märkliga känslan och kollade mig omkring. Jag var hemma i mitt rum, jag var i mitt rum. Innan jag hann förstå vad som precis har hänt kände jag den kittlande känslan igen i munnen. Innan jag hann känna efter öppnade jag munnen, var på det flög ut en stor grön fluga med knallröda ögonen som stirrade rakt in i mina. Den stirrade en stund innan den spottade mig rakt i ansiktet. Händerna flög automatiskt upp i ansiktet för att torka bort det gröna slemmet innan jag tänkte efter. Jag letade febrilt efter pappret i köket, men lyckades inte hitta något. Jag bestämde mig för att ta mig till badrummet för att skölja av det. Jag sprang vinglandes fram i den långa slitna hallen förbi alla dåligt nedslitna gula tapeter som hade börjat mögla på väg mot badrummet. Det kändes som en evighet när jag sprang i hallen, men jag lyckades äntligen ta mig fram till badrummet ändå. Det låg krossat glas, utspilld dricka som sjönk in och bara klibbade under fötterna. Jag kollade mig i spegeln och såg att sminket hade smetat ut sig i hela ansiktet och kläderna var helt förstörda. Samtidigt som jag stirrade in i spegeln och försökte tänka tillbaka på vad som hände drog jag fingrarna mellan dem fettiga och mjälliga hårstråna i hårbotten av frustration.
-Vad hände igår egentligen? frågade jag mig själv högt. Jag började få smått panik och en viss oro gick genom kroppen. Jag kollade mig omkring på golvet i rummet och såg att det rann dricka efter väggen, torkat blod i badkaret och klägget började sjunka in i både vägg och golv att man sjönk ner lite i golvet. Det var då det slog mig som en käftsmäll i ansiktet vad som hände igår. Vi var på krogen. Ordet ekade i huvudet och jag kände en outhärdlig smärta som brann och sved, händerna kastades upp på huvudet och kroppen blev alldeles tom och tung. Jag lät den sjunka ner i ena hörnet i badrummet.
Några timmar senare vaknade jag upp på samma plats jag somnade på. Trycket i lungorna fanns fortfarande kvar fast starkare än någonsin. Kroppen började ofrivilligt att hosta. Hostan var outhärdlig och orsakade smärtan att bli ännu värre. Jag satte ned höger hand mot det kalla golvet och tryckte upp mig själv med den lilla styrkan som fanns kvar. Jag började bege mig till köket för att dricka vatten. Vattnet till en början dämpade brännan lite, men hostan fanns fortfarande kvar. Jag kände hur svetten började rinna efter den magra ryggraden även fast kroppen var täckt med dem små prickarna som orsakar skakningar av den kalla kylan. Jag bestämde mig snabbt för att bege mig till bilen för att åka till sjukhuset. Känslan i kroppen har jag aldrig upplevt tidigare. Det var starkt och svårt att motstå att inte oroa sig. Jag körde mot sjukhuset medan alla känslorna och tankarna snurrade runt i hjärnan. Äntligen lyckades jag komma fram till sjukhuset. När jag hade kommit in tog dem mig genast till intensiven efter att ha berättat mina märkliga symptom. När jag kom in i rummet var det som ett isoleringsrum och jag hade aldrigt varit inlagd på intensiven förut. Det var ett vitt litet rum med en säng och mycket skyddsutrustning. Det var mycket som snurrade i huvudet på mig just då och jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Jag fick nya vita kläder som täckte kropp och ansikte. En del av skyddsutrustningen liknade en mask som jag hade sett att man bar i Asien. Läkaren som kom in en stund senare bar skyddskläder och dränkte händerna i handsprit. Nu var jag väldigt förvirrad över vad som skulle hända.
-Proverna som vi tog visar dåliga nyheter. Proverna visar att du har blivit drabbad av någonting som kallas för Corona. Det är ett väldigt nytt virus som inte är vanligt, men det enda vi vet än så länge är att det är ett väldigt smittsamt virus sa läkaren.
Nu hade det gått två veckor efter att jag hade varit inlagd på intensiven och varje gång tvn har slagits på pratades det om viruset och alla siffror som ständigt höjdes fick mig att bli orolig och rädd. Smärtan var fortfarande väldigt svår att undvika och det fanns inte heller något vaccin. Jag hade fått gas i en smal slang i näsan som skulle underlätta min svåra andning. Viruset spred sig över hela världen och läkarna berättade för mig att ingen trodde att det skulle bli så pass stort som det blev. Det blev till en mardröm för många som hade blivit drabbad, även för mig. Vem kunde tro att jag skulle bli drabbad av den stora mardrömmen som blev till verklighet.
Författare: Julia Larsson.