Kategorier
Noveller

Den underbara festen

Kroppar som hängts upp i träd brukar dra sig mot marken, men inte dessa.
Kropparna som hängde i det ödsliga, gamla trädet drog sig mot himlen. De försökte kanske bli fria från repet. Flora märkte hur de vajade i vinden.
Det var en konstig syn, men inte den konstigaste som fanns att se. Nedanför kropparna dansade allehanda djur. Hon såg grisar och får och rådjur. Hade hon stått närmare hade
hon kanske sett kaniner. De såg väldigt lyckliga ut. Några av dem stannade mitt i dansen för att lapa upp blod som då och då rann ut från kropparnas många sår.
Flora var också lycklig, fast det var en sådan konstig syn. Hon kände djurens glädje och förstod att det var en underbar fest som pågick.
Sedan sänkte sig de tunga molnen över henne.
Flora och hennes pappa låg fortfarande i tältet. Vinden utanför vred och vände sig som en orolig sovare. Hon förstod att det var tidigt på morgonen. Pappan hade redan tagit fram sitt gevär, och han rengjorde det noggrant.
De gick ut ur tältet först när geväret var redo. Frukosten fick de äta då jakten var klar.
Flora tyckte inte om hennes pappa. Han luktade alltid blod, och han var antagligen galen.
Flora tänkte att hon nog också var galen, men inte på samma sätt.
De gick en stund under de tunga trädkronorna. Flora önskade att de skulle trilla ner och
krossa allt under sig. Det skulle vara ett fint slut.
En glänta som sög upp den varma morgonsolen uppenbarade sig framför dem. En enorm hunger fanns i luften. Både en god och dålig sådan.
Flora såg hur hennes pappa omedelbart började leta efter en passande plats att gömma sig på. Han var väldigt effektiv, så han hittade snart ett par lämpliga buskar att kräla under. Gömstället behövde inte vara perfekt, endast tillräckligt.
Flora tog sin naturliga plats i gläntan. Hon hade stått i många gläntor nu. Hon kände sig som en präst i en kyrka. Långsamt började hennes hår att lyfta från den tunna kroppen.
Flora stängde ögonen för att slippa se vad som skulle hända. Hennes fötter lyfte lite från marken, och ärren som noga hade ristats in i henne började att klia. Nu skulle hon predika.
Det började alltid smått. Myror, skalbaggar och spindlar flockade i stora mängder. Pappan var inte intresserad av dem. Sedan anlände större byte. Fåglar av olika slag satte sig i träden. Kaniner och minkar och bortsprungna katter lade sig nära Flora och somnade.
Till sist kom skogens största djur. Kyrkan som hade skapats i gläntan den morgonen kallade dem alla till sig. Från Flora utgick ett starkt klingande läte som från en enorm klocka. Älgar, vargar och kronhjortar gick in i gläntan som adelsmän, vackra och stolta.
De somnade också.


Flora stålsatte sig för nästa steg. Hon behövde inte göra något, nu när ritualen var klar. Bara uthärda. Skotten kom snabbt och skoningslöst. När hon öppnade ögonen igen hade
gläntan förvandlats till en liten sjö av blod. En varg låg alldeles intill henne. Den var enorm. Vargens ena öga hängde på en liten skör sträng. Hon trodde att hon kunde se en del av hjärnan genom skotthålet.
Pappan grymtade bara och tog fram mobilen. Han meddelade pojkarna var de kunde plocka upp bytena. Som vanligt fick han dra Flora med sig tillbaka till tältet. Hon snyftade
och försökte torka bort blodet från jackan.
Tillbaka i tältet fick Flora äntligen äta, men inget ville stanna i magen.
Efter den sena frukosten begav de sig hem. Flora tog en lång och väldigt varm dusch, och hennes mamma hjälpte till att skrubba huden på de ställen där kläderna inte räckt till.
Sedan gick hon till sängs. Sömnen kom som en gåva för Flora. Sömnen var den enda formen av liv hon kunde stå ut med.
Drömmen kom såklart igen. Den underbara festen. Flora visste att den skulle göra det.
Kropparna hängde som vanligt mot himlen. Flora kunde nu se att de var 5 av dem. Deras ansikten var tjocka med slem och sårvätska, det var omöjligt att se vilka de var.
Djuren dansade som förut, men snabbare, mer febrilt. Flora ville också dansa.
Hennes fötter kändes tunga när de rörde sig över fältet. Hon tittade sig omkring.
Förutom träd, döda människor och dansande djur fanns det bara torkat gräs. Himlen var djupt blå. Solen sken. Det var en underbar dag för en fest.
Hon kom aldrig fram till trädet. Scenen ändrades som i en teaterföreställning. Plötsligt satt hon vid ett noga dekorerat bord. Fina skulpturer av ben som liknade attackerande
vargar och kungakronor var utsatta med jämna mellanrum. Runt omkring låg stora klasar
av bär, gräs och rått kött. Djuren var också där. Framför henne satt en gris som slafsade i sig allting på tallriken. Grisen var både vacker och vedervärdig.
Ett får med mänskliga händer närmade sig. Med ett ursäktande läte tog den några vinbär och ett stycke kött från sin egen tallrik och lade dem på hennes. Hon förstod. Flora var inte van vid rått kött, men det smakade gott. Hennes tänder lyckades lätt ta sig igenom de
sega musklerna som om de var sylvassa.
När de hade ätit färdigt förändrades scenen igen.
Nu stod de i samma glänta som hon utfört ritualen i. Pappan var inte där, han var ersatt med ett blodigt skelett som knappt kunde stå på egna ben. Det trillade och reste sig och
trillade igen. Det var patetiskt.
I mitten av gläntan stod en enorm varg på två ben och en ännu större svart fågel. De manade Flora att komma fram till dem.
Tiden hoppade fram lite, som den ibland gör i drömmar.
Nu stod hon framför vargen. Han tog tag i hennes hand och kysste den, sen satte han en ring av ben på hennes lillfinger.
Efter det tog den svarta fågeln fram en krans av grenar från en vinbärsbuske. Han satte
den på Floras huvud. Några bär satt fortfarande kvar på grenarna. De krossades plötsligt och rann nerför hennes ansikte som blod.
Då blev gläntan så ljus att hon inte längre kunde se något. Morgonsolen ersatte allting tills bara den fanns kvar.
Flora vaknade kallsvettig. Månen log bakom gardinerna. Hon visste exakt vad hennes brudgum ville att hon skulle göra.
Hon hasade sig nerför de mörka trapporna i det mörka huset. Ingen hörde henne som tur var. Skåpet skulle förhoppningsvis inte ge ifrån sig något gnissel. Det var viktigt att det
skedde just denna natt. Hon kunde inte vänta.
Skåpet som Flora rörde sig mot stod i vardagsrummet. Det var enormt, som en mäktig jätte från sagorna. Pappan och bröderna spenderade mycket tid i vardagsrummet. De
pratade och skrattade och söp och tittade i skåpet som man tittar på gamla reliker. Flora tassade fram och öppnade det.
Inuti fanns många generationers vapen, och många generationers offerknivar. Bilder på unga flickor hängde lite här och var. Hennes mamma var där, och hennes mammas
mamma. Flora sträckte fram sina ärrade händer och letade sig till en nätt pistol. Hon hade
plockat upp en del grejer, även om hon inte fick skjuta. Hon visste hur man hur fick ut magasinet till exempel, och hur säkringen fungerade.
Den lilla pistolen kändes som ett brinnande svärd i hennes hand. Den sjöng och lovade många fina saker. Flora gick ut ur vardagsrummet för att fullborda löftet.
Hon började i föräldrarnas sovrum. Det var säkrast. Om hon var snabb skulle det inte bli några problem.
Avtryckaren kändes skön att trycka ner, som att svälja kallt vatten en varm dag. Blodet fläckade kuddar och täcken.
Två kulor. Så 8 kulor kvar.
Bröderna hade knappt vaknat innan hon var i deras sovrum. Men hon var inte lika stadig i handen denna gången, för de skrämde henne när de reste sig från sängarna och började
skrika. Hon sköt 5 till 6 skott. Kanske fler. Jamie råkade hon först skjuta i skrevet innan hon landade en kula i hans huvud. Det var lite lustigt.
Sedan kom tystnaden tillbaka till det mörka huset. Flora stod ett tag och drack in den tjocka luften. Hon suckade och gick ut.
Natten utanför var upplyst av miljontals stjärnor som hurrade och dansade och prisade henne. Flora tittade ut mot skogen som omgav huset. Den var fylld av liv. Tusentals djur som sjöng en gemensam hymn.
Nu kunde den underbara festen börja. Nu kunde hon dansa med sin brudgum tills morgonsolen utplånade dem.
Hon tittade ner och såg på sin högra hand. Ärren var borta, ersatt med en enstaka ring av ben. Något varmt rann nerför hennes kind.

Författare: Christian Losell

5.00 avg. rating (84% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *