Man höll fast det Fria Ordet i ett
stadigt grepp medan det föstes
genom folkmassan mot bilen. Man
tystnade allt efter som det Fria Ordet
passerade, som om alla fria ord sögs
upp, likt dammet i en dammsugare.
Inte ett ord fanns kvar på gatan.
En vänlig hand skyddade Det Fria
Ordets huvud mot bildörrens skarpa
kant. Handen brydde sig. Den var
hoppet som fanns kvar från tiden då
Det Fria Ordet spankulerat
obekymrat i landet.
En hand, som
inte ville, men ändå löd.
Bakbunden, med huvudet böjt mot
betonggolvet och omgiven av ljudet
av metalldörrar, metallgrindar,
metallstängsel, nycklar i skramlande
knippen, tunga steg och mummel
leddes han in i cellen.
Det Fria Ordet, allas fria ord, kröp
ihop på bänken, knöt sin beniga
kropp runt sin skatt. De förstod inte,
ord kan inte låsas in.
Där i ensamheten såg Det Fria Ordet
himlen mellan järngaller. Han följde
en molntrasa med blicken medan
den passerade hans himmelbit.
Den första dagen var orden tysta,
som om de funderade hur de skulle
anpassa sig. Likt myrstacken som blir
stilla när frosten överraskat den.
Sedan försökte de finna en ordning,
ett system, ett försök att förstå. Det
var kaos men ur kaos återföddes Det
Fria Ordet och kastades runt i
cellen, fastnade på väggarna, i taket,
under britsen och det flög i ursinne
ut ur luckan, när mat slängdes in.
Som en osynlig flod flöt Det Fria
Ordet från cell till cell, och ut genom
gallren till världen där utanför.
Och bitar av Det Fria Ordet
plockades upp av förbipasserande,
som försiktigt förde det till örat och
Det Fria Ordet flöt ut i gränderna,
uppför trappor, in genom
fönsterluckor och la sig till rätta där
människor fanns.
När fångvaktaren öppnade
celldörren på kvällen, var cellen tom.
Där satt bara en människa, som i all
tillfällighet burit Det Fria Ordet.
Författare: Ann-Marie D