Dr. Rick

Post 117 of 208

År 2013
Jag var tillbaka igen.
När jag satt i rullstolen och tittade upp mot byggnaden fick jag kalla kårar. Minnen som hemsökte och röster som ekade i mitt huvud. Den här gången skulle inte jag ta emot patienter utan den här gången var jag själv patient. Det var en läskig känsla. Jag såg hur taxichauffören lyfte ur mina lätt packade väskor. En sköterska i blå klädsel kom ut och mötte mig.

”James Rick? Frågade hon med ett leende. ”Hej, jag heter Emily och det är jag som ska ta hand om dig.”
Jag sade ingenting. Vad fanns att säga? Ett hej kanske, för artighetens skull, men det kändes lamt. Emily ställde sig bakom rullstolen, lossade på bromsarna och började köra mig mot dörrarna in till hemmet. Som jag mindes det har det aldrig varit ett hem för de gamla. Som jag minns det var det ett sjukhus som alla hade tillgång till att besöka.

Taxichauffören gick hjälpsamt efter med mina väskor.
”Hur har du det idag då, Mr. Rick?” Emily gick fram till en dörröppnare och tryckte på den. Som magi ställde sig dörrarna vidöppna och vi kunde passera.. Mr. Rick. Det var ovant att bli kallad för det. Jag har alltid varit Dr. Rick. Men det var då det och man kan inte leva på gamla meriter. Jag svarade kort att jag mådde bra. Mer behövde inte sägas. Mer behövde hon inte veta.

Väl inne på hemmet så såg jag massa gamla och deras sköterskor. Två satt vid ett bord och spelade schack. Ett gäng satt vid Tv:n och såg på nyheterna, men det såg ut som om de inte hörde eller förstod vad som sades. Nästan alla satt i rullstol. Några enstaka hade rullator. Som t.ex. en gammal dam som satt intill en stor tavla på väggen. Medan Emily styrde mig till receptionen kunde jag inte motstå att titta på den damen. Hon kändes viktig. Som om jag hade träffat henne förr. Antagligen var det bara jag som var gammal och hjärnan spelade mig ett spratt, men ändå kunde jag inte undgå henne.

Snart försvann hon ur min syn. Vi var framme vid receptionen. Där anmälde Emily mig och receptionisten skrev in mig och antecknade lite uppgifter. Vad hon skrev angick inte mig. Istället kikade jag runt med blicken och försökte minnas tillbaka hur det en gång hade sett ut. Då fanns det såklart ingen tv. Väggarna i rummet var fortfarande vita, men golvet var omgjort. En del tavlor var nya men många hängde kvar. Inredningen var självklart ny. Lika ny som jag kände mig.

”Då så Mr. Rick. Jag ska föra er till erat rum och sedan kan du få sätta dig hos de andra. Få lite nya kontakter kanske?” förklarade Emily, med samma leende. Det enda hon verkade kunna var att vara glad och pladdra. Under hela vägen från taxin och hit så hade hon pratat om vädret, fotbollsmatcher och hur hon nästan hade missat bussen denna morgon. Hon måste ha varit nervös.

En annan sköterska mötte oss och tog mina väskor så taxichauffören kunde åka iväg på andra ärenden. De båda sköterskorna förde mig till mitt rum. Korridoren dit kändes lång och det enda som var intressant var några tavlor och lite diplom som hängde på väggarna, men dem hann jag knappt se. Det fanns också en och annan vanlig stol, rullstol och bord med hjul på, lite utspritt eller utanför dörrarna längs väggen. Dörren intill mig var nästan längst bort i korridoren. Jag kände knappt igen mig. Det var så omgjort. Så här många dörrar hade det aldrig funnits – en och annan kanske – men så här många, nej. Ett under om man inte gick vilse här.

”Rum 302. Här ska du få bo Mr. Rick.” Sköterskan med mina väskor låste upp och vi gick in. 302? Fanns det rummet kvar? Nej, det måste vara ett annat fast det hade samma namn. När vi stod inne på rummet gick Emily iväg och drog upp gardinerna. Alla mina saker från mitt gamla hem var redan på plats och inrett. När solljuset sträckte sig in genom fönstret och lös upp hela rummet föll nästan en tår nerför min kind. Jodå, rum 302, även känt för ”hennes” rum fanns kvar.

”Är något på tok Mr. Rick?” Emily vände sig mot mig och såg hur lättad jag var. Jag nekade bara.
”Nej, allt är bara bra. Lite minnen kom bara tillbaka.”
”Minnen?” undrade Emily och gick tillbaka från fönstret. ”Har ni varit här förut, Mr. Rick?” Det var hemskt vad artig hon måste vara hela tiden. Mr. Rick hit och Mr. Rick dit. Jaja, bättre det än att hon är odräglig.
”Jag har jobbat här.” svarade jag och var bara tvungen att le. ”Men då var detta ett sjukhus och jag var läkare åt en patient som bodde här.” Emily såg intresserad ut. Även om hon inte sade det så syntes det att hon ville veta mera.

Jag var tillbaka ute bland alla de andra boende igen, men nu hade det minskat på befolkningen och vi var minst fem stycken kvar i rummet. Den gamla damen jag nämnde tidigare satt kvar på samma ställe. Det såg ut som om hon inte hade rört en fena.

”Nu Mr. Rick får du lov att förklara dig. Ett sjukhus sade du och vem har bott i rum 302?” Emily drog till sig en stol och satte sig bredvid mig. Jag skrattade. Nu när hon hade frågat så snällt och verkade intresserad så fick jag lov att berätta min historia. Något bättre hade jag inte för mig.

”Jo förstår du Emily. Känner du till att världen stod i krig i slutet av 30-talet till mitten av 40-talet?”
Hon nickade och såg sorgsen eller orolig ut. Hennes leende var i alla fall borta. Vilket jag kunde förstå med tanke på vilket hemskt ämne jag ledde in henne i, men jag nämnde det bara och fortsatte att berätta min historia, som egentligen inte hade så mycket med kriget att göra bortsett från att det utspelade sig på den tiden.
”På den tiden var det ett sjukhus. Jag var bara 27 år då allting hände. Haha, jag minns det som om det vore igår…”

År 1944

Kriget hade härjat nu i flera år och det kändes som om hela världen drabbades – även de som inte deltog. Vår by var inte lika hårt drabbade som till exempel London. Ute på landet var det inte drabbat alls. Husen och gatorna stod kvar och man kunde gå utanför dörrarna utan att behöva oroa sig för att få en bomb över sig.
Jag kände mig lycklig som bodde här – jag vet så får man inte säga nu, men jag kan inte hjälpa det. Hade jag inte bott här så hade jag aldrig träffat henne.

Det var en helt vanlig dag. Solen sken faktiskt och det vårluft. Jag stod vid receptionen tillsammans med en sköterska. Hon hade gett mig provsvaren till en patient. Då plötsligt infarandes kom tre ambulansmän med en ung kvinna på en bår. De ropade på läkare och skrek ”undan” hela tiden. Det var verkligen befolkat i korridoren. Jag agerade snabbt, lade ifrån mig provsvaren och sprang till båren. En av ambulansmännen förklarade att hon hade blivit påkörd av en bil. Min blick lämnade mannen och förflyttades till den skadade. Jag kände på pulsen medan vi sprang. Den verkade stabil. Hennes huvud var jag mest orolig över. Jag kunde inte avgöra hennes hårfärg för allt blod. Männen hade dock gjort ett bra jobb med att täcka och täppa huvudet i ett försök av att stoppa blödningen. Alla läkare och patienter som var inom synhåll glodde på oss som om vi var en föreställning.
”Ta rum 302, längst bort. Den är ledig.” sade jag så lugnt som möjligt.
Vi lyfte över henne till en säng där hon skulle få ligga. Hennes framtid var nu osäker.

På kvällen hade stressen lagt sig och det var lugnt på sjukhuset. Min chef, Dr. O’ Donnel, hade beordrat mig att se efter den skadade. Patienten verkade heta Cassandra Thompsson, dotter till general Mr. Thompsson som nu var ute i slogs för sitt land. Hennes barndomsvän Randy Hester hade kommit in strax efter Cassandra. Han hade förklarat allt. Hur de var på väg hem och hon skulle korsa en väg, då en bil plötsligt dök upp och hur hon några sekunder senare låg ned på vägen och gav ingen respons på något man sade.
Randy satt bredvid henne på en stol och stirrade på henne, som om hans blick var botemedlet. Jag tyckte synd om killen.

”Kommer hon klara sig?” snyftade Randy och vände blicken mot mig. Jag gick långsamt fram till min patient – hans vän – och svarade bara att det var för tidigt att avgöra. Hon hade fått ett ordentligt slag mot huvudet och verkade ligga i koma. Blödandet hade tack och lov slutat och hon hade förvånansvärt inget stort jack. Men det kunde vara tillräckligt stort för hennes död.
”Vad ska vi göra nu?” fortsatte Randy.
”Jag ska se till henne och ni ska gå hem. Det finns inget mer ni kan göra. Kom tillbaka imorgon, utvilad, och sitt hos hennes då istället.” Jag gav honom ett leende men det kändes fel.

Varje dag i tre månader såg jag Randy sitta hos Cassandra. Trots att han var där så ofta kändes han som en främling. Jag hade aldrig lagt någon tid på att lära känna honom. Det ingick inte i mina läkarrutiner och det kändes inte rätt att sitta ned hos honom och lära känna honom istället för att försöka hjälpa Cassandra. Jag kände mig så hjälplös varje dag när jag såg henne ligga där i sängen, alldeles fridfull. Det fanns verkligen ingenting jag kunde göra. Allt jag kunde göra var att titta till henne och se så hon inte hade försämrats. Det var upp till henne nu. Bara hon kunde avgöra när hon skulle vakna.

Just denna dag när jag var inne hos henne – helt själv – hände något som var anledningen till varför jag gjorde rätt i att bli läkare. Just denna dag så kände sig Cassandra redo. Först drog hon in luft via näsan, som om hon var snuvig. Sedan rörde hon på sina fingrar och sedan fötter. Sedan öppnade hon sina klarblåa ögon. Redan vid det ögonblicket var vi fast. Vi såg varandra djupt in i ögonen. Hon i mina mörka och jag i hennes ljusa. Det gick emot alla regler som fanns, men jag brydde mig inte. Jag kände mig lugn och varm. Jag glömde både tid och rum. Jag visste knappt vem jag var eller var jag befann mig, men det kändes bara… bra. Hon var så vacker. Som en ängel, född ur en röd ros.

Vår magiska stund avbröts då Randy kom inrusande.
”Cassie!? Du har vaknat!”
Verkligheten flög på mig och jag tittade ned i mina papper och låtsades som om ingenting. Hon verkade göra detsamma. Hon log mot Randy, som betedde sig som en överlycklig valp som precis fått träffa sin ägare efter en heldags frånvaro. Jag kände på mig att hon inte kände sig allt för bekväm i det hela. Hon växlade blicken mellan sin vän och mig.

”Äntligen så vaknade du! Jag har varit hos dig i tre månader, suttit hos dig, pratat med dig, ja allt.” Randy sken av lycka. Han var faktiskt inte den enda som varit hos henne.

”Tack Randy!” svarade Cassandra kort och tittade sedan på mig. ”Antar att ni är den läkaren som sett till mig?” Jag nickade och såg att Randys lycka tonades bort, när hans vän inte ville ägna sin tid med honom.
”Jag är Dr. Rick, er läkare.” På något sätt råkade jag betona er och jag visste inte varför, det blev bara så. Cassandra log. Vi sade inget mer. Det var tyst i flera minuter, tills Cassandra bad Randy att lämna rummet. Hon ville vara ensam nu och hon sade att hon antagligen behövde genomgå några tester för att se så allting stod rätt till. Den kommentaren sade jag ingenting på. Jag nickade bara. Det var ju delvis sant. Visst, vi skulle behöva gå igenom lite tester för att se så allting verkligen stod rätt till, men så bråttom var det nog inte.

Randy tvekade i början, men gjorde tillslut som sin vän bad honom och gick iväg – med svansen mellan benen. Äntligen kunde jag få lite ensamtid med min patient. Jag var verkligen en skam för läkarkåren, men kärleken hade inga lagar och vi var ett exempel på det.

En läkare får absolut inte ha ett förhållande med sina patienter och speciellt inte om de var tio år yngre. Sedan så stärkte skälet till att inte få ha ett förhållande med henne med att hon var generalens dotter.
Jag satte mig på hennes sängkant och tittade henne i ögonen. Jag ville dra mina fingrar genom hennes blonda hår, men jag vågade inte. Tänk ifall någon skulle se det. Då kunde jag lika bra byta plats med ett lik i kistan. Jag kände mig lite lugnare när hon lade sin vänsterhand på min. Hennes värme var gudomlig och något jag inte skulle vilja släppa taget om. Vi kunde sitta så där i timmar, nej månader, nej år. Ja, för evigt. Men jag vet inte om hon fick ett anfall av verkligheten när hon släppte min hand. Kanske upptäckte hon vår synd?
”Vad håller vi på med Rick?” frågade hon med ansiktet i knät. ”Gud förbjuder oss. Vi har precis sett varandra. Jag har sovit i flera månader.” Hon verkade inte sorgsen, mer orolig och förvirrad. Jag klandrade henne inte. Hon hade en poäng. Detta skulle aldrig kunna gå. Jag visste inte ens ifall hon skulle kunna överleva. Visst hon mådde bra nu, men vi vet fortfarande inte hur hon egentligen mår.
Jag reste mig, på väg att lämna henne.

”Jag ska till chef O’ Donnel och berätta sjukhusets glada nyhet.” förklarade jag, men precis när jag höll på att lämna rummet stannade jag vid dörröppningen och vände mig om och såg på skönheten. ”Jag vet inte vad vi håller på med, men när ni vaknade upp så var ni den enda i hela världen som jag såg och allt jag vill göra är att säga ja i kör med er i en kyrka.” Sedan gick jag, utan att invänta ett svar. Oartigt men nu visste hon hur jag kände mig. Om hon inte delade känslor, behövde jag inget veta.
Jag gick med raska steg till chefens lilla kontor. På vägen mötte jag en sköterska. Hon hejdade mig.
”Hänger doktorn med ut dansar ikväll?” frågade hon flirtande och himlade lite smått med ögonen. ”Vi är några stycken, så tyvärr blir det ingen dejt.” Det brukade alltid vara männen som frågade kvinnorna, men denna sköterska var en bestämd en som visste vad hon ville. Jag log mot henne och lade till ett litet ”haha”.
”Hur bra det än låter så vet jag inte. Jag är på väg till Donnel nu, så om ni ursäktar.” Diskret och flexibelt lyckades jag smita undan och raskt iväg igen mot kontoret. Lättad var jag, måste jag erkänna. Den sköterskan var inte alltid lätt att bli av med. Hon försökte hela tiden med att få en man och jag råkade ut ofta för att vara just en man.
Väl framme vid Donnels kontor knackade jag artigt på hans dörr och inväntade ett ”Kom in!” När jag fick mitt svar följde jag ordern.
”Nä men se där ja, är det inte min gode vän Dr. James Rick som hälsar på? Vad kan jag stå till tjänst med?” Donnel var faktiskt en av mina närmsta vänner. Därför kändes det sisådär med att vara hopplöst förälskad i Cassandra.
Svika sin chef OCH vän. Grattis James! Tänkte jag.
”Jag ville bara tala om att unge Cassandra Thompsson, komapatienten, har vaknat upp och hon verkar må bra, lite… nyvaken… bara.”
”Jaa, utmärkt jobbat Rick.” svarade chefen och reste sig upp. ”Hennes far skulle säkert uppskatta informationen. Jag ska försöka nå dem senare.” Han följde med mig tillbaka till rum 302. Hon satt ensam i sängen och stirrade på väggen framför sig. Där hängde det en tavla. Fast i mina ögon var det bara som en färgbomb, men jag förmodar att hon såg det som konst.
”God dag fröken Thompsson.” Donnel sträckte ut sin hand och hälsade på henne. Han drog ned sina glasögon, som han annars brukade ha på huvudet, och studerade patienten noggrant. Mest av allt huvudet som var inlindat i bandage. ”Har Dr. Rick förklarat läget för fröken?” fortsatte han sedan.
Cassandra nickade bara.
”Vet min pappa om något?”
”Ja, jag skickade brev för tre månader sedan och förklarade för honom. Jag ska även nu senare ikväll ge mig på ett försök med att nå honom. Tyvärr så verkar inte freden vakna upp. General Thompsson är ännu kvar där ute och kan vara svår att få tag på.”
Jag stod tyst och lugnt bakom sängen och väntade på att chefen skulle gå. Cassandra såg besviken ut när hon hörde Donnel. Hon verkade vara sårad. Jag kände genast att något inte stämde. Så fort hon fick höra sin pappa så sjönk hennes energi.
”Ni kommer få behöva stanna här ett tag till, vi måste genomgå tester och så, men Dr. Rick här kommer att se till er. Välkommen!” Donnel reste sig upp och lämnade äntligen rummet. Cassandra suckade och jag gick fram till henne.
”Hur har ni det?” frågade jag rakt på. ”Med er familj menar jag.” Hon såg på mig. Hon tänkte säkert svara bra, men hejdade sig. Det var lönlöst, jag hade redan upptäckt hennes hemlighet. Det tog ett par minuter innan hon svarade.
”Är jag självisk om jag säger att jag hellre vill att min pappa vore här än ute i kriget?”
Jag såg på henne med en förstående blick och gav henne känslan: Jag finns här om du behöver prata.
”Jag menar, jag har inte sett min pappa sedan jag var ensiffrig. Jag minns knappt hur han ser ut! Allt han verkar bry sig om är att skjuta gubbar och kasta bomber. Leka hjälte.” Hon satte armarna i kors, men höll inne sina tårar. Hon behövde verkligen gråta, det syntes så väl. Det var inte förrän jag satte mig närmare henne och kramade om henne som tårarna sprutade ut. Det var allt hon behövde. Närhet och någon som lyssnade. Så där satt vi en stund. Jag vaggade henne lugnt sida till sida och tröstade henne. Jag hörde hennes sorg.
Stackars tös! Tänkte jag. Hon måste vara ensam och varit det länge.
”Hur visste ni hur jag mådde?” vi lämnade positionen och hon lutade sig sakta tillbaka igen. Antagligen kände hon smärta för hon grimaserade sig.
”Jag kände det på mig. Vet Randy om hur ni mår?” frågade jag men hon skakade på huvudet.
”Han är inte den typen som lyssnar. Visserligen bor jag hos honom och hans familj, men jag visar inget tecken på hur jag egentligen mår. Ni är den enda jag har öppnat mig inför.” fortsatte hon med världens sötaste leende. Jag log tillbaka.
”Jag finns alltid här om ni behöver prata.”

År 2013
Nu hade fler äldre människor samlat sig vid mig för att höra på min historia. Emily var idel öra, precis som resten. Det var som om jag hade sagostund för dem.
”När gifter sig du och Cassandra med varandra då?” vräkte en gammal dam ur sig.
”När kommer du till kyssdelarna av berättelsen?” frågade en gubbe och viftade med ögonbrynen flirtigt.
Emily hyschade dem surt och gav mig tecken på att fortsätta.
”Ni måste förstå att vi hade det inte lätt. Vi fick ta det väldigt lugnt. I allas ögon var jag bara hennes läkare, inte hennes pojkvän, och det var de tvungna att tro. Vi hade ett hemligt slags förhållande, helt utan kyssar.”
Gubben suckade och verkade inte intresserad längre. Han bad en sköterska att ta honom till sitt rum.
”Vad romantiskt!” sade Emily. ”Ni är som Romeo och Julia, fast äkta vara. Snälla Mr. Rick, fortsätt!”
Jag skrattade. Emily var inte den första med att säga så. Cassandra hade en gång sagt det också, men jag svarade henne att skillnaden var att hon inte skulle dö.

År 1944
Vi hade bestämt våra känslor och försökte hålla allting hemligt. Det gick väldigt bra. Fast det klart vi var ju unga och självklart längtade man efter varandras närhet och ville ha mer än bara kärleksfulla blickar, som ibland inte heller fick ges ut. Randy var där – om jag får säga det själv – för ofta. Ja, han var hennes bästa vän och praktiskt taget familj, men ändå. Jag var ändå hennes… ja, vad man nu kan kalla mig. Jag var den som hon hade känslor för och jag hade känslor för henne. Vad hade han? En stickad tröja från sin mamma med Musse Pigg motiv.
Jag stod ute vid receptionen med några andra läkare. De skötte pratandet och jag lyssnade och skrattade med emellanåt. Den sköterskan stod också där. Jag såg att hon smekte läkaren bredvid henne, men som vanligt blev hon inte besvarad. Hon hade otur i kärleken och jag tyckte nästan synd om henne.
Då plötsligt stannade tiden upp. Alla skratt försvann.
Randy kommer springandes mot mig och skriker på hjälp. Det var som om en fiendesoldat var efter honom med sin kulspruta. Självklart begrep jag att något var fel. Jag hoppades bara på att det var något annat än det han just i panikens läge berättade.
”Cassandra mår inte bra! Eller ja det klart att hon inte mår bra det är ju därför hon är här. Nej, jag menar… hon verkar må sämre! Nej inte verkar… HON MÅR SÄMRE!!” Andfådd som han var uppfattade jag bara det sista ordet. Sämre. Det var en läkares värsta mardröm. Något ingen vill höra. Jag lämnade därför Randy med de andra och sprang det fortaste jag kunde till rummet, som om jag hade eld i fötterna.
Hon låg i sängen, avsvimmad och kallsvettig. Jag tog pulsen, lyssnade på hjärtat, ja Gud vet vad jag gjorde. Allt gick så fort. Det var som om det satt i ryggmärgen. Som om det var inprogrammerat i mig. Randy hade sprungit tillbaka och lika andfådd som förut frågade han om hon kommer att dö. Jag hörde honom inte. Jag var för upptagen med att skingra de hemska tankarna om att kanske förlora min enda kärlek. Några av de andra läkarna hade dykt upp, utifall om att de behövdes.
”Jag har aldrig sett en läkare bry sig om en patient så mycket som Rick.” sade en. Randy tittade misstänksamt på den läkaren, men skakade av sig det och fick tillbaka oron.
Cassandra måste ha ett högt tryck i huvudet. Det var den enda förklaringen. Hon klagade ofta över att hon haft sådan huvudvärk de senaste dagarna. Nu kom de andra tecknet. Snabbt vände jag mig om till de andra i dörröppningen.
”Boka fröken Thompsson till en operationssal.”
”OPERATION!?” vrålade Randy medan en sköterska gick iväg. En av läkarna vid dörren förklarade att det är det enda sättet. Jag skulle så gärna vilja klippa till honom. Han visste inte ens vad som skulle opereras. Visste han ens hennes namn?
Situationen lugnade sig när Cassandra vaknade upp. Jag andades ut. Randy sprang fram och nästan flög på henne.
”Randy, jag orkar inte, snälla gå!” Han fick ge med sig. Jag gjorde ett tecken åt mina kollegor och en gick fram, grabbade tag i honom och drog ut honom. Sedan blev jag och Cassie ensamma i en liten stund, tills sköterskan kom tillbaka med en tid bokad åt operation. I övermorgon var salen ledig. Jag tackade och hon lämnade oss. Cassandra såg mycket trött och ansträngd ut. Hennes andetag var tunga och hon verkade inte ha någon styrka kvar. Hon låg som en matt säl i sängen och kisade med ögonen mot mig.
”Måste jag opereras?” pep hon.
Jag nickade sorgset.
”Tyvärr ja. Ni har ett tryck mot hjärnan som måste lättas, snarast. Annars vandrar ni inte här längre.”
”Kommer ni utföra operationen?”
”Jag är ingen kirurg, bara läkare. Jag får inte utföra det, men jag lovar er på heder och samvete att jag kommer finns där hos er under hela operationen.” Jag tog hennes hand och höll den hårt. Jag lutade mig framåt och var på väg att ge henne det bästa tecknet på kärlek. När jag hörde Donnel i korridoren reste jag mig hastigt upp. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag trodde jag skulle spricka och alla möjliga känslor skulle attackera allt och alla i rummet.
”Har du bokat en operation utan att kontakta mig, Rick!?” gapade Donnel när han kom in. Han hade bara slängt upp dörren. Just det ja, jag visste väl att jag hade glömt något. Här så berättade man alltid för chefen vad man gjorde och man skulle bestämma tillsammans med honom om vad som skulle ske med patienterna.
”Sir… Donnel… vän… jag är ledsen men jag var tvungen att agera snabbt. Lita på mig, det enda som kan få henne frisk är via en operation. Det finns inget annat sätt!”
”Jaha och vad är det för något då som gör att operation är viktigare att fattas av en läkare än en chef?” Han satte armarna i kors och jag kunde riktigt höra honom tänka: Försök att klå det! Jag svalde och svarade hennes diagnos. Han blev lättare i ansiktet och armarna sjönk ned längs sidan. Han verkade ha gett med sig, men han gav mig ett varningstecken med fingret – sade dock ingenting – bara visade. Jag vet inte ifall det var på grund av vår vänskap eller om han verkligen gav med sig för jag hade rätt, som han gjorde så, men lättad blev jag allt. Precis när han hade lämnat gick han in igen.

”Just det fröken Thompsson, er lärarinna ringde förut. Hon ville bara veta ifall ni skulle komma på skoldansen eller inte imorgon. Jag ska ringa tillbaka till er fröken och svara att ni inte kommer.” Därefter lämnade han oss på rikitgt.
Jag upptäckte den där sorgsna energin igen, precis som jag gjorde första dagen efter att hon hade vaknat upp. Dansen måste hon ha sett fram emot. Vad annars, hon var en tjej, ut och dansa och ha roligt ingick i vardagen. Men hon fick ligga på sjukhus och lyssna till Randys skumma skolberättelser. Det var det enda roliga hon upplevde. Jag bestämde mig för att göra något för henne. Muntra upp henne på något vis.
Nere i källaren på sjukhuset höll det på att göras om. Jag visste att ingen var där nere och att ingen heller skulle ner dit. Så samma natt gick jag till Cassandra. De enda som befann sig på sjukhuset var nattpersonalen och de var inte många och de satt bara i matsalen och spelade kort och rökte. Försiktigt smög jag in till hennes rum. Hon låg och sov, så fridfull och lycklig. Hon drömde om söta drömmar. Det syntes på hennes leende. Jag ville inte väcka henne, men det var för ett gott själ. Långsamt satte jag mig på sängkanten och skakade lite lätt på henne. Hon öppnade drömmande upp ögonen. Efter några gnuggande uppfattade hon vem jag var. Jag hyschade henne bara, utan att hon ens hade sagt något. Jag lyfte upp henne och bar henne i min famn. Hon måste ha varit livrädd. Jag trippade på tå iväg till källaren. Där nere släppte jag ned henne så hon fick stå på sina egna ben. Jag täckte för hennes ögon med mina händer och gick bakom henne. Hon frågade hela tiden vart vi var på väg och vad jag höll på med. Hon hade säkert tusen miljarder läskiga tankar om vad jag skulle göra med henne. Ingen av dem var sanna.

Jag ledde in henne i en del av källaren som jag själv hade piffat till så gott jag kunnat. Den var inte särskilt vackert, i och med att det var ett renoveringsprojekt, men det fick duga. Här kunde vi åtminstone vara ensamma.
”Rick, vad är det som pågår!?”
Jag släppte taget om mina händer så hon fick se överraskningen. Hon stod där, med stöd i mig, och blickade över rummet. Röda rosenblad låg utspritt och hela rummet var fylld med levande ljus. På ett bord en bit bort stod en gammal megafon. Jag gick bort till den och fick igång valsmusik. Cassandra förstod ingenting.
”Får jag lov till en vals, min sköna?” frågade jag henne när jag hade gått tillbaka. Jag tog hennes hand. Hon var alldeles stum och fick inte fram ett ord. Hon nickade bara. Försiktigt gick vi till mitten av golvet och började dansa. Jag höll om henne. Hon höll om mig. Tillsammans var vi starka. Äntligen fick vi visa våra känslor och de enda som fick reda på hur mycket vi älskade varandra var alla levande ljusen. Vi slöt våra ögon och rörde oss i takt till de ljuva tonerna. Vi njöt och drömde iväg.

År 2013
De gamla kom och gick, lika så de unga sköterskorna. Jag hade under mitt berättande upptäckt en och annan tår från de lyssnande. Det var rörande. Jag hade aldrig berättat för någon om hur jag hade det eller kände. Kan bero på att jag inte kunnat dela berättelser med någon. Cassandra har varit den enda för mig.
”Det är dags för kvällsmat nu.” avbröt en kollega till Emily. ”Ni får fortsätta sagostunden senare.” När vi alla lämnade vår lilla hörna var jag bara tvungen att fråga Emily vem damen borta vid tavlan var.
”Det är Mrs. Hester.” svarade Emily. ”Stackaren kom in för fem eller sex år sedan. Hennes man lämnade henne här. Hon är egentligen helt frisk, bortsett från att hon inte talar.”
”Är hon stum?” frågade jag.
”Nej, hon är bara olycklig. Enligt hennes man har hon varit olycklig i hela sitt liv och för fem år sedan fick hon nog. Allt hon gör här är att sitta vid tavlan och stirra på den dagarna långa.”
Jag sörjde för damen, men det undgick mig inte att tänka på hennes efternamn. Hester. Precis som Randys. Äsch! Det finns väl fler i världen som heter så.

Under kvällsmaten – om man nu kan kalla det kvällsmat, lite frallor och ett glas mjölk – blev jag utfrågad. De som hade lyssnat ville veta mera. De ville veta vad som hände i källaren. Kom det någon? Kysstes vi eller blev det mer än så? Frågorna verkade vara oändliga och jag kunde inget annat än att fortsätta. Nu satt ju alla vid bordet och vad vore inte trevligare än att lyssna på en sorgsen historia om förlorad kärlek?
”Var, var jag någonstans?” frågade jag och tog en tugga av min fralla.
”Ni slöt era ögon medan ni dansade en vacker vals i källaren.” svarade Emily och spände ögonen i mig.
”Just det ja!” utbrast jag. ”Trots att det var vackert och vi fick äntligen vara tillsammans, ostört, så fanns det ett hinder…”

År 1944
Plötsligt stannade Cassandra upp. Hon satte bägge händerna på huvudet. Med nöje lyfte jag upp henne i min famn och bar bort henne till en stol. Jag sänkte musiken.
”Förlåt Rick.” sörjde hon. ”Jag orkar bara inte mer. Mitt huvud exploderar nog när som helst och ni kommer få städjobb.” Försiktig höll jag hennes kinder i mina händer och log.
”Be inte om ursäkt kära ni. Jag borde ha förstått att en skoldans är för mycket för er. Återigen har era klasskamrater något som inte ni har.” Hon såg djupt in i mina ögon. Hon drog sina händer genom mitt bruna, lite lockiga, hår och log.
”Jag har något som inte dem har.”
Jag såg undrade på henne. Förutom tryck i huvudet och en pappa ute i krig så hade hon väl inget direkt av värde.
”Jag har dig.” fortsatte hon och lutade sig framåt. Våra läppar nuddade varandra. Den första kyssen. Som tusen raketer rakt upp i luften. Som om tiden stannade. Som om hundra kyrkklockor ringde. Som om världen kunde rasa samman och kyssen skulle bygga upp ett skydd. Det fanns inget mäktigare eller underbarare.
Länge satt vi där. Vi delade närhet och värme med varandra. Det var en natt vi sent skulle glömma, som en saga. Men precis som i Askungen, hade vi en tidsbegränsning. Snart skulle magin brytas och vi var tvungna att återgå till verkligheten.
Klockan var redan för mycket. Det var bråttom tillbaka nu. Snart skulle resten av mina kollegor återvända. Städa fick jag göra sen, efter att ha lämnat Cassandra – som hade somnat i min famn.
Precis som när jag smög till källaren, smög jag mig tillbaka. Jag hörde ett dovt ljud av klackskor och skratt. Ånej, det var sköterskorna. De hade redan dykt upp. Ännu fanns det kanske lite tid och med lite tur kunde jag lyckas. Jag skyndade mig tyst bort till rum 302, utan att ana vem som råkade se mig.
Nöjt och kärleksfullt bäddade jag ned, fröken i min famn, i sin säng – helt ovetande om att någon nu faktiskt kände till vår kärlek. Innan jag lämnade rummet kysste jag hennes panna och önskade henne god natt. Vid dörren dök han upp och jag hoppade till.
”Randy!?” utbrast jag. ”Du skrämde livet ur mig!”
”Förlåt, Rick.” svarade han. ”Jag tänkte svänga förbi innan skolan och lämna Cassie den här korgen fylld med hennes favoritgrejer. Alla i klassen har gjort den åt henne och vill önska henne lycka till på operationen imorgon.” Han gick förbi mig och ställde korgen på en nattduksbordet. ”Något nytt som hänt?” frågade han.
Jag kände svetten.
”Vad menar ni?”
”Ja, har hon samma värden som förut? Samma symtom? Har någonting ändrats sen igår? Mer anfall? Förklarade han.
Jag lättade och nekade bara på huvudet och sade att allting var som det var igår. För ett ögonblick trodde jag att han kände till mig och Cassie.
”Du vet, du är inte den enda som bryr dig om henne. Om någonting händer henne…” Randy blev plötsligt allvarlig, men jag fick avbryta honom.
”Oroa dig inte. Kirurgen som ska utföra hennes operation är mycket skicklig. Inget kommer hända henne.” Men det kändes inte som om det var operationen han pratade om. Orolig blev jag allt, men försökte inte att tänka på det. Han hade inte sett mig kyssa Cassandras panna och jag hade kikat mig omkring när jag lämnade källaren och ingen var i närheten. Visserligen tittade jag snabbt, men en person borde man ju upptäcka.

Även denna dag gick. Tyvärr fick aldrig varken jag eller Cassandra någon tid till att prata med varandra, i enrum. Berätta om natten i källaren till exempel. Hur förtrollande det var. Hela dagen gick åt till att dels hjälpa andra patienter, sedan dök en och annan läkare upp som antingen ville prata eller gå ut och röka. Själv ville jag inte ha en fimp i munnen, men mina kollegor verkade vara sällskapssjuka. När ingen av dem störde så var Randy i vägen istället. Han kom tidigare än vanligt och satt längre än vanligt hos henne. Hans besökstid måste ha överskridits.
Jag gick iväg med pondus till 302, öppnade dörren och bad Randy att lämna rummet. Besökstiden var slut. Randy nickade och kramade om sin väns hand. Hon visade sin tacksamhet över att han varit där med ett leende. Mer orkade hon inte.
Hans blick när han gick förbi mig, skrämde mig. Den var mörk och kall. Alldeles tom men ändå kändes den fylld med hat.
”Vad var det där om?” frågade jag Cassie när han hade gått och jag hade stängt dörren. Hon tittade förundransvärt på mig.
”Vadå?”
”Det där! Hans blick! Det känns som om han är emot mig, som om jag gjort honom någonting.”
”Randy är Randy. Han får idéer, inget att oroa sig över.”
Jag hoppades att hon hade rätt. Han var säkert bara nervös över hennes operation. Det var trots allt en svår procedur, men jag hade lovat henne att vara hos henne varje sekund i salen och vara den förste som ser henne i ögonen när allt var över.
Jag var hos henne enda tills jag slutade jobbet och skulle gå hem. Jag märkte av att hon var orolig. Det spelade ingen roll hur många gånger varken jag eller Donnel sade att det inte var någon fara och att allt skulle gå bra, så hade nervositeten övertagandet. Den smittade lätt av sig, som om det vore en förkylning.

Vi hade all rätt med att vara nervösa.
Morgondagen därpå började inte som jag hade hoppats på. Två stridsbilar stod utanför. Först trodde jag bara att vi hade fått skadade trupper, men sen när jag väl kom in till sjukhuset hade jag mina aningar. Alla läkare, mina vänner och kollegor, stirrade på mig och följde mig med blicken. En och annan militär stod – nästan på led upp till Cassandras rum – stelt med händerna knutna bakom ryggen och bredbenta.
Jag började jogga lätt och de sista stegen ökade jag. Där inne hos henne befann sig general Thompsson och O’ Donnel. Ingen av dem såg glad ut. Cassandra grät. De blickar som jag fick var värre än de mörka blickarna Randy gav mig igår. Mr. Thompsson gick fram och spräckte min näsa, när jag precis hade anlänt. Donnel försökte inte ens hejda honom. Den enda som gjorde sig hörd i rummet var Cassandra som skrek högt och ljust: ”FAR SLUTA!” Skräcken hade bitit sig tag i hennes ögon. Hennes andetag var tunga och snabba.
Jag lutade huvudet bakåt medan jag satt på knä. Det var blod överallt. Jag visste varför och jag visste att jag förtjänade smällen. Thompsson stod vid fönstret. Hade han haft sitt vapen med sig hade han inte tvekat om att använda den. Nu passade han på att bry sig om sin dotter. Nu när hon var som lyckligast skulle han skära sönder det med en slö kniv. Vart fanns han när hennes mamma dog? Vart fanns han när hon kände sig ensam om nätterna och allt hon ville ha var en varm kram eller en god natt saga från sitt egna kött och blod?
Han må ha varit ilsk, men jag slår vad om att jag var ännu argare.
”James, mitt kontor nu.” hörde Donnel säga dystert. Jag kunde inte avgöra ifall han var ledsen eller besviken. Hjälpa mig upp gjorde han inte heller. Mr. Thompsson blängde mig ut. Man kunde nästan se ångan ur honom.
Vad som hände i det rummet vet jag inte, men inne på kontoret var det inga glada minuter. Donnel skällde ut mig. Kastade papper, pennor och böcker om sig.
”Min egna vän!”
”Donnel, låt mig förklara.”
Han pekade mot mig.
”Du har inget mer att förklara! Du ska göra nytta och för en gång skull göra ditt land stolt! Du ska ut på fältet!”
Jag är säker på att hela sjukhuset hörde honom. Det var inga små bokstäver han använde.
”Ska… ska… ska jag… ut i kriget? Jag har bara sett vapen i böcker! Hur ska jag kunna skjuta någon?
”Du ska bli militärläkare din idiot!” vrålade Donnel. ”Du lämnar byggnaden redan nu och dina saker kommer vi att bränna upp. Kanske i källaren över levande ljus!”
Hur kände han till min och Cassandras lilla skoldans? Han trodde säkert att det var något annat som hände den natten. Hur den än var så spelade det ingen roll om vad jag sade. Ingen trodde mig. Kämpandes försökte jag fly när två av Mr. Thompsson soldater kom in för att hämta mig och föra mig till bilarna utanför.
Det gick inte! Jag kunde inte lämna henne idag, inte nu. Jag hade lovat henne att vara hos henne hela operationen. Jag skrek och ropade hennes namn medan dem släpandes förde mig ut. Mr. Thompsson kom ut från sjukhuset med händerna bakom ryggen, stolt och nöjd. Han hoppade in i den ena bilen. Jag satt i den andra med soldater om mig.
Jag hade hellre tagit en kula i pannan eller rostiga knivar i ryggen, än att bli bortförd och inte hålla det jag lovat den unga kvinnan som jag älskade. Vad förkrossad hon måste bli. Visste hon ens om vad som hade hänt mig, vart jag var på väg? Tvivlar på det. Mr. Thompsson berättade säkert ingenting den grymma jäveln.
Tårarna bara rann nerför min kind. Jag hade fastnat med blicken i golvet på bilen. Allt jag såg var soldaternas stövlar. När jag tittade upp syntes inte sjukhuset längre. Jag grubblade en stund över vad jag skulle ta mig till. Skulle jag låta Thompsson vinna eller skulle jag hålla mitt löfte?
Ett löfte var löfte, så nästa gång bilen stannade till hoppade jag ur bilen och sprang tillbaka. Det var som om jag hade Guds vingar. Jag riktigt flög ur bilen och flög fram. Soldaterna visste knappt vad som hade hänt. Allt skedde så fort att de inte hann reagera. Så fort som jag sprang hade jag nog aldrig sprungit förut. Måtte det inte vara försent!

Flåsandes slog jag upp dörrarna till sjukhuset och kutade till 302. Jag vet inte varför men jag log lite när jag närmade mig rummet. Leendet dog dock snabbt när jag fick syn på att rummet var tomt. Jag vände på klacken och sprang mot operationssalen. Svetten rann om mig, men jag brydde mig inte. Cassandra skulle inte behöva vara ensam. De kunde skjuta mig, slå mig, försöka dög. Jag skulle till henne och inget kunde hindra mig!
Mina springsteg tog slut och jag stannade upp. Med hakan i golvet och andan borta – trots allt springande – stod jag helt still och såg hur två läkare förde undan en bår som kom direkt ur en operationssal. Det låg ett vitt lakan över den döde, eller rättare sagt, över Cassandra.
Det var försent!
Hon var borta för evigt och allt var mitt fel. Mitt löfte, mitt tomma löfte, som jag bröt, bröt även hennes hjärta.
O’ Donnel dök upp. Han verkade nu inte arg. Han klappade mig på axeln lite sorgset.
”Trycket var alldeles för stort, det gick inte att rädda henne.”
”Trycket må ha varit stort, men den bär inte skulden till hennes död. Hon tog av krossat hjärta.” snyftade jag och lämnade platsen med huvudet sänkt mot golvet. Min före detta chef såg mig gå långsamt därifrån tills jag var utom synhåll. Jag kunde lika bra anmäla mig som soldat och bli skjuten eller sprängd i småbitar. Det skulle spara på smärtan.

År 2013
Alla torkade sig om ögonen med servetter och personalen fick springa och hämta mer. Jag grät faktiskt själv. Allt var så sorgset. Både Emily och Cassandra hade rätt. Vi levde i en Romeo och Julia saga.
”Vad hände sen?” snyftades det runt matbordet. ”Snälla säg att du hade fel och att Cassandra överlevde?”
”Inget direkt hände. Soldaterna kom tillbaka och hämtade mig. Donnel gick fram till Thompssons bil och viskade i hans öra. Troligen händelsen. Jag jobbade i ett år ute och tog hand om de skadade. Efter kriget flyttade jag tillbaka och nu är jag här. Cassandra var och kommer alltid förbli den enda för mig.”
”Det är så sorgset!” grät Emily.
Efter att jag berättade klart allting och alla tårarna var torkade återvände alla tillbaka till sina rum för läggdags. Emily snyftade dock hela vägen till 302. Hon sade att om jag inte hade lust att bo i det rummet kunde de fixa ett annat, men jag nekade med en gång. Rummet var mitt.
Hon hjälpte mig med klädbyte och sedan över till sängen. Jag bad henne att gå och själv satt jag på kanten. Stor och gammal med inget krulligt hår längre – knappt något hår alls – satt jag där. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig.
”Jag har dig.”
När jag vände mig om stod damen, vid tavlan, vid dörren. Jag kunde knappt tro mina ögon. Jag såg på henne med lika kärleksfulla ögon som förr. Allt jag såg var sjuttonåriga Cassandra. Hon satte sig vid min sängkant och kramade – med sin vänsterhand – min hand.

När Emily kom tillbaka för att släcka och stänga dörren såg hon mig och damen ligga sida-vid-sida i min säng. Hon stod först en stund vid öppningen, sedan gick hon in och drog täcket över våra kalla och stilla kroppar.
”God natt… Dr. Rick och Cassandra Thompsson!”

Författare: Michaela Souranis

3.33 avg. rating (67% score) - 3 votes

,

3 kommentarer:

Margaretamars 13, 2015 at 1:51 e mReply

Blev tårögd! Helt underbar bara. Så sorglig. Bra berättat och man förstod allting, hatar Randy Hester!

Susannemars 13, 2015 at 1:53 e mReply

ååååååååååååååååååååååh herregud såå bra!!!!!!! Löööööööv it <3 <3 <3

Peter Pedalmars 20, 2015 at 8:10 f mReply

Hej, den här gillar jag mycket

Meny