Kajalen var som svart himmel och hennes ögonvita tunn som solen vid en solförmörkelse. Hon var hög på en alkaloid av sydamerikanskt slag som nu metaboliserats av champagnen i hennes hand.
En kombination som gjorde det svårt att hålla käften.
Men han hörde inget, han såg bara hennes mun röra på sig, hennes överläpp formad som bågarna över hamburgerrestaurangerna längs de långa trafikerade
motorvägarna. Hon var ett praktexempel av den nya kapitalismen, den nya AI-aristokratin, framgångsrik på grund av nepotism.
Men ingen skulle ärva hennes rikedomar, dagens nanoteknik hade gjort henne ung för evigt och det enda som kunde hota hennes position var hennes eget blod.
Varför skulle hon riskera det?
Doften av rosor stack i hans näsa när hon böjde sig fram för en till cigarett, hon spillde ut halva sitt glas i rörelsen, utan att pausa sin ensamma monolog.
Han tände den åt henne och det blev tyst för ett ögonblick medan hon inhalerade röken. Sedan svepte hon den sista skvätten champagne och slog ner glaset i bordet.
“Kan en dam få lite service här? Eller har din robot-hjärna också slocknat?”
Hon viftade med handen över den tunga bardisken av mahogny till bartendern med de lika tunga rynkorna.
“Ursäkta mig frun, vad kan jag stå till tjänst med?”
Hon svarade genom att banka glaset tre gånger i bordet för att sedan fiska upp något ur sin Chanel väska.
“Ett till glas champagne?”
Bartendern fick bara anta att han hade gissat rätt, hon svarade inte, bara vinkade bort honom med blicken låst i sin mobiltelefon.
Skräddarsydda klipp, genererade från år av insamlad data, lös upp hennes smala ansikte. Hon kunde sitta så i timmar, stirrande på skärmen, på de korta
dopamin-utlösande klippen, skapade just för henne. Filmerna kunde uppdateras och renderas i realtid utifrån hennes puls, hennes ansiktsuttryck och hennes
handrörelser. Ett digitalt heroin som lämnade hjärnan helt stum.
En sorglig syn. Men hon var i alla fall tyst.
Han betraktade bartendern som korkade upp en ny flaska och elegant fyllde på glaset med den bubbliga – levande – alkoholen.
Robot, vilket vidrigt ord att använda för ett sånt underverk. Var det deras kognitiva dissonans som fick dem att diskriminera och hata som de gjorde? För att de innerst
inne visste att den artificiella människan, var mer människa än dem själva.
Fast de verkade visserligen hata alla.
Hon började sjunga med i ett av klippen, tog ett bloss när melodin spelades och höjde sedan rösten och cigarretten i luften.
Det fulla champagneglaset for över bardisken.
“I wanna know what love is!”
Hon förde sedan cigaretten tillbaka mot munnen. “I want you to shomwm mm–ee”
Han skulle inte – trots att han var programmerad att lyda – kunna förklara kärlek för henne. Det var nog deras avsaknad av empati och kärlek som hade tilldelat honom jobbet från första början: jobbet som säkerhetsvakt åt dottern till vinnaren
av det långa kapitalism-spelet.
Säkerhetsvakt åt prinsessan av monopol.
Han suckade när han tänkte på det.
Jobb, det var fel ord, slaveri var det rätta, men så var han inte programmerad att tänka.
Hon bankade i bordet och viftade åt bartendern. Hon bankade igen, tre gånger, hårdare än innan. ”Har du svårt att fatta eller?”
Hon höjde motvilligt sin blick från sin telefon.
“Har du buggar sönder eller din jävla ro-”
Bartendern stirrade på henne, helt orörlig, sånär som på glimten i de mörka ögonen.
Hon vifta sin hand över det rynkiga ansiktet.
”Hallå, robot-hjärnan? är det någon hemma?”
Bartendern tog tag i hennes arm med en hastig rörelse.
Han såg henne vrida sig i bartenderns grepp.
”Ska du göra något eller?” skrek hon.
Han förde sin hand innanför sin svarta jacka med säkerhetsvakt broderat över bröstet och drog fram en pistol. Han riktade Glocken mot bartenderns panna.
“Debugga den jävla skrothögen!”
Tre höga smällar. Hans högra hand färgades röd av läppstiftet när den täckte hennes mun och hans vänstra av hennes blod från de tre avfyrade skotten.
Något hade satt dem fri.
Författare: X