När mamma och pappa bråkade brukade Nina låsa in sig i sitt rum och smyga ut genom fönstret. De märkte aldrig något och Nina kom alltid tillbaka hem och låtsades som ingenting. Ibland hände det
mitt på dagen så hon kunde gå till kiosken vid Danderydsvallen och köpa godis för sin veckopeng, vilket var kul och ett plus i kanten eftersom Ninas mamma förbjöd socker i hemmet. På kvällarna var
det tråkigare. Hon kunde antingen stanna på sitt rum och lyssna på hur mamma och pappa “inte ligger längre” och hur pappas kollega Kattis är för snygg för honom, eller så kunde hon promenera till
golfbanan, gå ner till klippan och kasta stenar i vattnet för att titta på ringarna som plumset orsakade.
Promenaden dit var inte så lång. Under en varm sommarkväll var det nästan behagligt. Men Nina tyckte inte om att promenera utan mål. Var var meningen med en promenad om det inte fanns en rolig
upplevelse i andra änden? På vägen till klippan släpade hon fötterna i marken som pappa alltid sa att man inte fick göra. Hon kunde känna skosulorna slipas på asfalten. Det var kul. Något litet ljus fanns i
att göra det förbjudna. Väl framme vid klippan ställde hon sig med vattnet framför sig och golfbanan bakom. Strålkastarna från banan lyste upp hennes sikt och gjorde det lättare att se ringarna i vattnet.
Plus, sommarmörkret var aldrig totalt. Hon hittade en sten precis stor nog för hennes handflata. Med sats från tårna slungades stenen iväg och landade med ett plask. Känslan av eufori var ytterst liten.
Som en gnista innan en tändsticka flammar upp. Hon försökte hitta en större sten. En sten som var lätt nog för henne att kasta men stor nog att skapa ringar ända till Kaninholmen på andra sidan. Halvvägs nedanför hördes fotsteg på den lilla träbryggan som löpte längst klippväggen. Men det föll på döva öron medan Nina fortsatte att leta stenar. För tung. För liten. Grus. Hon tog upp en näve och slängde ner på måfå för att lyssna på de miljontals små plasken. Fotstegen upphörde. Nina ställde sig vid en stor sten och försökte lyfta. Den måste ha varit lika tung som en tegelsten, för hon fick använda båda händerna, och fick endast upp den till knäna innan den gled ur hennes grepp och landade på marken med ett smäck. Den gick itu. Två perfekta delar som var tunga men som Nina kunde få över huvudet om hon använde båda händerna. Med en halva sten i sin famn ställde hon sig till rätta. Stenen tänjdes bakom huvudet. Kroppen gick i en båge. Var den för tung? Med ett kraftigt tag sköt Nina bak rumpan och slungade stenen över huvudet. Den gled ur hennes grepp för tidigt. Fingrarna snuddade vid stenens kant och i luften började den volta baklänges. Den skulle inte nå vattnet. Stenen försvann över klippkanten och landade.
Ljudet var inte likt något Nina hade hört tidigare. Det var dovt. Obehagligt. Som när man råkar trampa på en snigel. Hon stannade upp i sina rörelser och lyssnade. Inget hördes förutom trädens stilla
rasslande när vind mötte löv. Allt var stilla och hon funderade på om hon skulle ta upp den andra halvan och försöka igen, men det kändes inte… rätt. Något var fel. Klippavsatsen stirrade stint på
henne som att fråga vad väntar du på? och hon visste inte. Hon dök ner på alla fyra och började krypa mot kanten. Kanske kunde hon se stenen på bryggan? Då kunde hon försöka igen. Försiktigt närmade
hon sig och väl framme blickade hon ner. Nina såg något hon aldrig sett förut och aldrig skulle glömma. På sin sida låg figuren med slapp kropp. Egentligen såg det bara ut som han sov. Om man
inte tittade på huvudet. Blod strömmade stadig ut genom toppen av hans skalle och rann igenom plankorna på bryggan. Klippväggen ner till vattnet hade redan färgats rött. Nina lade sig platt på
magen med huvudet hängande ner. Om hon kisade kunde hon se hjärnan pulsera under skallen på mannen, men hon kisade inte. Hennes ögon var vidöppna. För hon såg vem det var.
Sakta reste hon sig och började vandra hemåt. Hon lyfte försiktigt på fötterna vid varje steg. Det hade börjat skymma rejält och hon följde sin skugga med blicken efter gatlyktornas sken. Väl hemma vid
sitt fönster klättrade hon försiktigt in, tog av sig skorna vid fönsterkarmen och bytte om till pyjamas.
Mamma hade gått och lagt sig. Pappa också för den delen. Hon lade sig under täcket och kände en
värme. En flamma som blossade upp inom henne. Tändstickan brann.
Författare: Jack