Kylan bakom honom känns kall och isande. Vinden viner genom träden, och på avstånd kan han höra stammarnas knakande när de gnids mot varandra. Men framför honom känns luften varm och trygg. Hela hans liv har varit en kamp om att enbart överleva. Men just i denna stund så känns det som att tiden äntligen upphört att existera.
Han har aktivt valt att sätta sig utanför den värld som pågår omkring honom. En värld som är svart och vit. Och en värld som är förutbestämd. För den värld han växte upp i tillbringade honom inget annat än smärta och lidande. För som barn tvingades han att växa upp för snabbt. Han var ett barn som aldrig fick chansen att vara ett barn. Han var barnet som aldrig blev större, och som aldrig blev äldre. För han var aldrig ett barn. Som vuxen söker han nu tryggheten i den värld som pågår utanför. I den värld som tillåter honom att vara sin egen.
Hela hans liv har bestått av att undvika folk utav en rädsla för att bli sårad. Men intill henne är den enda platsen där han känner ett lugn. Hennes värme tröstar, och hennes ljus får honom att känna sig sedd. Intill henne upphör rösterna från förr att existera. Men i hennes lågor flammar inget annat än kaos. Och kaos är farligt, men kaos är bekant. Kaos är hemma, kaos är trygghet, och han vet exakt hur han ska bete sig kring kaos, för det är det enda kan känner till.
Han beundrar henne. Hennes styrka, och hennes makt. Hennes förmåga att från en gnista kunna väcka liv i det döda. Hennes förmåga att få något så litet att växa sig så stort. Så ståtligt. Så praktfullt. Så vackert. Är det kärlek han känner inför henne, eller är det bara en närvaro och ett sällskap?
Han lutar sig närmre och han känner den värme hon ger. Han känner den tryckande luften och svedan i ögonen, men han ryggar inte undan. Hennes glöd nästan flackar med blicken och storögt ser han på hur hon böljande dansar sig fram. Han ser hur vinden viner genom hennes hår och hur hennes armar praktfullt sträcker sig uppåt.
Sedan barnsben har han fått lära sig att akta sig för henne. De sa alltid “Akta dig för henne. Akta dig för hennes gnistor och hennes lågor. Akta dig för hettan och den aska som vilar därunder. Akta dig för att gå för nära, och akta dig för den svidande smärtan hon ger.” Men varför skulle han tro på dem när allt annat de någonsin sagt varit en lögn? För hur kan något så förförande samtidigt vara så förgörande?
Han såg på henne, och hon såg på honom. Hon talade till honom. Hon viskade “Se på mig. Känn på mig. Kom närmre.”
Hon sa “Se på mig. Se hur jag böljande dansar mig fram. Se mina praktfulla lågor och hur vinden viner genom mitt hår. Se min röda glöd. Se hur jag för varje andetag växer mig större. Se hur jag brinner. Och känn på mig. Känn min värme och min trygghet. Känn min tryckande kraft. Och hör mitt sprakande och min vrede. Men frukta ej. Frukta för den tid då jag inte längre existerar. Där min skönhet och där min värme inte längre finns. Men frukta inte mig. För jag är värmen. Jag är tryggheten. Jag är skapandet. Kom närmare och du skall se att du inget har att frukta.”
Förförd av kraften ifrån henne reste han sig upp. Han ville, likt hon sa, bli ett med henne. Han såg hennes glöd och hennes lågor. Han kände hennes makt och hennes vrede. Han såg henne, och hon såg honom. Han tog ett steg närmre henne. Han kände den tryckande luften, svedan i ögonen och hettan mot hans hud. Men han var inte rädd. För hon sa “Frukta ej. Kom närmre och du ska se att du kommer leva vidare genom mig.” Hon välkomnade honom och hon blev ett med hans smärta. Han var henne, och hon var honom. Men kvar stod hon utan honom. Starkare och kraftfullare än någonsin.
Författare: Elin