Elin satt i bilen på väg från ett konsultuppdrag i Malmö, hon var på väg hem till Stockholm. Det regnade ute och musiken som spelades var någon slags jazz. Hon var inte överdrivet förtjust i just jazz men just nu satt Elin djupt försjunken i sina tankar och märkte knappast vad som spelades på radion. Hon funderade över livets förgänglighet och när allt började ställas på sin spets upptäckte hon att något stramade och skavde. Saker och situationer som lämnats ogjorda och legat slumrande djupt inne i medvetandet, hade återigen väckts till liv.
Livet hade rusat ifrån henne. Vart hade vännerna tagit vägen? Hade det ens existerat vänskap i den där grundmurade formen som så många talat om? En vänskap när två tonårsflickor ligger skavfötters i soffan för att tissla och tassla om allt som hör tonårslivet till, som skolan, föräldrar, pojkar och fester. För många en fortsatt nära kontakt under livet med förlovning, äktenskap och barnafödande. Parmiddagar och julluncher. Elin funderade, en del vänskaper hade bara lämnats någonstans efter vägen, vad som hänt visste hon inte riktigt men utgick från att det inte var något extra ordinärt eller dramatiskt som hänt. Hon försökte bläddra i sitt slumrande medvetande men kom inte riktigt på varför ett plötsligt obehag infann sig. Det var väl något om en förlovning och en flytt som aldrig blev av. Mikaela borde ju ha gift sig med den där mannen hon träffade i London för….Herre Gud vad åren går, det borde ju vara 30 år sedan nu, inte konstigt att hon inte minns. Men varför minns hon inte varför de slutade att umgås? Hon hade lätt för att förtränga saker som kändes onödiga av den ena eller den andra .
Men stugan då? Varför hade hon inte köpt ut Karls del och behållit den? Det var på den tiden hon var gift och lycklig tillsammans med Karl, varför hade hon låtit honom ta stugan? Det var som om livet bara runnit mellan fingrarna på henne och hon hade under alla år helt passivt stått vid sidan om och sett på.
Pengar hade hon haft jodå, hon hade kunnat köpa loss den lilla stugan efter att Karl förälskat sig i den där kvinnan han träffat på flyget till Malta men nu var det som om all företagsamhet och energi bara runnit av henne för att Istället ersättas med någon slags grå seg obeslutsam passivitet. Det var ju snart sju år sedan Karl helt kort meddelat att han tänkte flytta och skilsmässan var ett faktum. Livet rullade på I en väldig fart och den mesta tiden sedan skilsmässan hade Elin begravt sig själv i arbete. Några barn hade de aldrig fått men Elin hade aldrig saknat barn, men kanske skulle Elin känna sig lite mindre ensam nu om hon hade haft barn men det var ju för sent att tänka på nu. Hon hade inte heller träffat någon annan man efter skilsmässan, hon hade inte ens dejtat någon man. Dejting Appar som Tinder och Badoo hade hon läst som hastigast om någon gång men kände sig inte alls motiverad att undersöka närmare om hur det fungerade. Elin hade helt enkelt tappat lite av livsgnistan, hon fungerade på ett arbetsmässigt plan men på det känslomässiga och privata planet var hon känslomässigt död. Det var som om hon drog sig in i sitt skal så fort hon blev tilltalad av någon av det motsatta könet.
Äktenskapet med Karl hade Elin upplevt som lyckligt men vad vet man egentligen om varandra, tänkte Elin under tiden hon rattade bilen de sista milen genom regnet. Uppenbarligen hade de inte haft det så bra eftersom Karl fallit för den där kvinnan som till och med var 20 år yngre än honom. Tanken på att komma hem till en mörk lägenhet kändes inte alltför angenämt, faktiskt blev ensamheten värre för varje år.
En mörk skugga skymtade vid vägens sida en bit bort. Elin saktade in farten, en ensam liftare ute i regnet sent på kvällen. Elin hade aldrig plockat upp liftare tidigare men det dåliga vädret gjorde att hon valde att sakta ned farten och stannade en bit bort. En genomvåt man med en stor ryggsäck på ryggen frågade huttrande om han kunde åka med till Stockholm. Elin nickade och öppnade dörren till mannen. Mannen berättade att han hade fått problem med sin bil och efter att han lämnat bilen på verkstad överraskats av regnet och inte lyckats finna något hotell för natten. Han beslutade sig för att försöka lifta hem.
Två timmar senare sågs ett leende på Elins rodnande kinder då de satt i utkanten av Stockholm på en vägbar. Mannen som nu fått torra kläder på sig hade presenterat sig som Steinar Jacobsen, en norsk deckarförfattare som bott i Stockholm de senaste 10 åren. Elin hade läst de flesta av hans böcker och upplevde Steinar som både intelligent och trevlig, Elin satt faktiskt och funderade på om hon skulle våga bjuda hem den trevlige norrmannen, ett glas vin kunde ju aldrig vara fel.