Ön

Kör iväg

Det här är min första gång att flyga själv och gå ut ensam. Jag är ganska rädd och nervös, men jag försöker att koncentrera mig. Jag ska flyga till min morfar och mormor idag och tillbringa en semester med dem. 

Nu kollar jag väderinformation i min mobil och packar mitt bagage noggrant. Min favoritkjol och en leksak-gris och min mobiltelefon för att kunna ta vackra bilder och skicka fina dem till mina föräldrar och vänner. Min mamma är nervösare än mig och tjatar hela tiden på mig, ber mig att vara uppmärksam på min säkerhet, att inte tappa min väska och att ringa eller skicka ett meddelande till henne så fort jag kom till min mormors hus. Jag håller med om.

Mitt flyg är klockan 12. När klockan kommer 9 och jag tar en sista blick mot mitt rum. Jag säger till min pappa för att ta mig till flygplatsen. Absolut, Ja, Let’s go Jamie. På samma gång är Jamie mitt smeknamn. Flygplatsen är långt bort från vårt hem, så min pappa kör väldigt snabbt så att jag hinner med. När jag lämnar dem ger jag en stor kram till pappa och mamma tillsammans.

Jag lyssnar på musik medan jag läser en bok. Det finns blåbärsjuice, vatten och orange juice att välja på, men jag gillar främst blåbärsjuice och jag får den. En gammal dam sitter bredvid mig som jag tycker är vänlig men flygrädd. 

Plötsligt skakar flyget häftigt och jag känner att alla i hela planet är nervösa och oroliga. Någon skriker högt och flygvärdinnan tröstar alla att inte stå upp. Samtidigt vågar inte öppna ögonen. Jag hör någon på första plats, ber Gud skydda honom på svenska. Någon bakom mig sa till barnet på kinesiska, Mamma är vid din sida, är inte rädd, vi är tillsammans. Jag ser flygplanets bagagehylla plötsligt öppnas och resväskan faller ner. Sedan faller alla väskorna väldigt snabbt ner. Jag ser att min röda skolväska ramlar direkt på dammens fötter, hon skriker igen, säger att är ska vi till helvetet? Mitt hjärta kändes som om det skulle slå ut och mitt sinne fortsätter att tänka på varför jag inte besöker mormor om tre månader eller jag och mina föräldrar att sitta tillsammans nu.

Jag känner att jag flyter upp och sprids av vinden. Vad händer? Varför går mitt flyg ner? Mitt sinne är tomt…Varför, varför…

flygplansolycka

Hela kroppen värker, mina ögonlock känns tunga och mina kläder är blöta. Jag försökte öppna ögonen. Solen är så stor, Var är jag? Det lägger många saker på marken, till exempel, resväskor, kläder och en del saker som jag inte kan förstå.

Inga människor finns på platsen och jag börjar att stå upp med sina ben som saknar hud på vissa platser. Resväskorna är utspritt och jag öppnar en av resväskorna och hittar många kexbitar inuti. Jag tar över dem och börjar äta lite, men jag är ändå ganska hungrig. Det jag vet bäst är att människor inte kan leva utan vatten i tre dagar. Att dricka havsvatten är mycket farligt och du kommer att dö om du dricker det. Jag kan höra skriken från örnar som cirklar över mitt huvud. Jag vågar inte stanna och går mot djungeln. Jag hoppas hitta fler människor. Vissa träd är jättestora och höga, under solljuset ser deras skuggor ut som stora monster. Det finns frukter på vissa träd, många bär, men de verkar giftiga och jag vågar inte prova dem. Jag går ungefär tio minuter och hör jag några konstiga ljud, jag undrar om det är ett djur som skriver eller pratar eller ett monster som ryter.Rädsla kommer närmare och närmare, men jag vågar ändå inte sluta. Jag hittar ett bananträd som ser normal ut, så jag tar ett och försöker äta det. Kanske beror det på att jag inte äter på länge, så banan är extra god just nu, tycker jag nu att bananen smakar jättegott.

Plötsligt ser jag en orm på ett träd framför mig. Fast den är inte stor, den hänger där. Jag vågar inte andas och jag rör mina fötter så försiktigt jag kan. Till sist passerar jag trädet.Jag tror att jag måste hitta en plats där jag kan vila innan natten kommer så att det är säkert. Jag går framåt och kan inte ge upp den här planen. Vatten är såklart ett måste.

Jag vet inte hur länge jag gick, men jag hittar höga kokospalmer och det finns några på sanden. Jag tar upp två tunga kokosnötter eftersom jag inte har några verktyg för att öppna dem.Jag har redan gått en lång tid och jag kan känna att mina skor är nästan sönder, plötsligt ser jag fyra stora löv på skogen framför mig och en idé kommer till mig. Det är som att hoppa ut ur min hjärna. Jag drar fram snören ur skorna och tar fram hårnålarna jag har i fickan. Bladen är inte stora så jag lyckades plocka bort dem. Först skar jag ihop löven och det slutar med att jag gör en stor korg, som jag tror ska vara ganska bra. Plötsligt ser jag fyra stora blad på trä, min idé kan komma fram vilken tid som helst. Det hoppar liksom ut direkt från min hjärna.

Jag drar linan ut från mina skor och tar ner bladet en och en. Bladar är inte jättestora, därför jag lyckas att ta ner dem. Först knyter jag blödarna tillsammans som ett skår och gör en stor korg till sist så jag får plats att lägga två inuti. Jag tittar mot himlen och det känns som att det redan är eftermiddag. Jag ser en stor tusenfoting på träden, det ser ut som om det sover, försiktigt och snabbt går jag runt bakom träden. Den vaknar inte, och jag får tur.Jag tittar mot himlen igen för att försäkra mig om att det är mycket senare än jag tittar på den senaste tiden. Jag tittar på korgen som liksom ett skår där jag gjorde, det försvinner en kokosnöt. Jag kanske inte gjorde den tillräckligt stark.

När jag tänker på är jag ska tillbringa natten. Det känns som att jag trampar på något och tittar ner och ser ett stort kläder som passar en vuxen man. Storleken ser ut som en XXL och jag knyter runt midjan.En grotta dök upp, det är ingen som bor där och är tomt. Grotta verkar inte vara så djup och är inte högre än mig. Jag tänker mycket, men till sist bestämmer jag mig för att övernatta här. Jag tycker att min mamma måste vara väldigt orolig för mig. Jag vågar inte tänka mer på detta och tårarna rann i ögonen.

Jag la kläderna över mig och somnade snabbt direkt när jag hade blundat sina ögon. Jag är trött och är förvirrad, mitt huvud har ont och jag saknar min säng och mina föräldrar. Det verkar ha regnat hela natten. Nu sker det en stor, rund sol rakt in i mina ögon. Jag tror att jag skulle ge mig av för att hitta en väg ut, jag börjar gå och falla nästan. Vissa insekter flyger runt i luften.Mellan några träd ser jag ett blått hus, det hörs inget ljud, jag tror att den är tomt. Färgen på huset är borta av många bitar. Jag undrar om det faktiskt är tomt. Men hur är det då?

Stilla ön

Det finns en mycket vacker växt bredvid huset. Det kommer lite svagt ljus från husets fönster.  Jag knackar nervöst och väntar för att se om någon är där. Dörren öppnas sakta och det är en kvinna. Framför mig står en kvinna som inte ser ung ut. Kvinnans hud är mycket vit. Hon har en stor, lockig bulle på huvudet och bär en lång röd klänning med blommor och mönster.

Hon stirrar på mig med båda ögonen, som att jag gjort något fel innan. Hon säger ingenting och går ur vägen för att släppa in mig. Jag tycker det är bättre än att vara med vilda djur i djungeln, så jag går in utan att tänka för mycket. Huset är inte stort och allt är av trä. Det lägger många böcker på golvet. Något verkar laga mat på spisen och ger ett sjud. Jag rör oroligt vid mina händer. Jag märker saker som en pistol i hörnet som lutar åt sidan. Kvinnan tittar på mig.

-Vill du äta mat? Fråga om hon med sitt ansikte blir blekare. 

-Ja, absolut, svarar jag. 

-Okej, men du borde äta innan du kommer, säger hon med ett hotfullt ljud.

En lång tid redan har jag inte har åt något varmt. Jag är orolig, men jag säger inget. Det är smutsigt i rummet. Jag tittar mig omkring och ser en inte alltför smutsig säng i hörnet bakom skrivbordet. Bredvid sängen ligger köket som har många naturliga frukter och ligger ovanför spisen. Kvinnan kommer räcka med en varm soppa till mig. Det är nästan potatissoppa med tomater och det är svarta grejer som flöt ovanpå soppan. Det ser riktigt skumt ut. Lyckligtvis smakar soppan gott.

Jag märker att hon tittar på mina fötter då och då. Så jag känner att jag genererar och sätter fötterna djup under bordet. Snart dricker jag klart soppan, tar upp skålen och går till köket för att diska den. 

-Du får absolut inte gå upp till andra våningen, om du går upp dit vet du vad som kommer att hända med dig, säger hon med dämpar och hotfull röst.

Jag bara: Jo, kvinnan, jag tror så här: det är en dålig sak! Som om mitt problem med att vara en total loser i hela världen, varför jag är här? Nu måste jag genomlida den ytterligare förödmjukelsen att vara den observera mig och ordar mig vart jag inte ska gå dit? Fast jag sa det bara inne i huvudet, så det är ingen mer än jag som hörde.

-Okej, jag kommer bara att vara här, kan jag veta var jag är nu? frågar jag.

-En ö i Stilla havet, tittar kvinnan rakt in i mina ögon och svarar. 

Väntar va? Menar hon att jag inte är någonstans i staden och bredvid havet? I en ö? Hör jag fel eller är det sant? Jag undra mycket och jag fattar lite att hon säger på riktigt. 

-Kan du ta med dig några jordgubbar till huset? frågar kvinnan. 

-Var? Fråga jag tillbaka. 

-Du kommer in i min trädgård, men du får lova mig att inte ta något annat, och inte ta eller äta mina äpplen, svara hon och ger mig en burk. 

-Okej, jag lovar dig, svarar jag tveksam. Jag plockar tretton jordgubbar tyst och lugnt, sedan lägger de i en korg och lägger dem i matbordet. Jo, jag får energi, men det är inte tillräckligt för mig, för att jag behöver sova ändå och det är ganska sent. Solen smälter ner i himlen. 

-Är det okej om jag stannar här över natten? frågar jag kvinna

-Ja, men du får sova i den hängda sängen bredvid gardinen, säger hon och pekar på sängen som inte är en säng för mig. 

Jag säger ingenting och erkänner i mitt sinne att hon kallar en säng inte alls var en säng. Jag tänker kalla den för kojan, men helt för mig själv.Kvinnan går uppför trappan. Jag kan inte sova direkt, för det är min första gång att sova hos någon annan som jag inte känner. Jag rullar min kropp från sida till sida. Kojan är så liten att jag inte kan sova gott. Vad händer det? Jag hör ljud, fötter som slår i golvet, något dunkande ljud eller lådor som glider över golvet. Jag undrar vad kvinnan gör, skämtar hon eller genomför hon framför ett experiment? Det fattar jag inte, men för att inte störa eller göra henne arg, säger jag ingenting, ljusen från våningen två, strålar på trappan som det är jul. Men jag fattar inte helst, en bit med frågor har blivit svarat, men mer frågor jag funderar på och funderar på. Alla nya frågor poppar en och en ut nästa min hjärna för varje sekund. Jag tänker… 

Nu är det dags att sova, tänker jag. Men jag sover ändå.

Kkomma bort

Jag vaknar av att jag kände något på framsidan av min hals. Jag öppnar mina ögon och ser något jätteovanligt, något som aldrig har hänt mig tidigare. Vad är det som händer? Jag kan inte tro det!!

En kniv är nästan tryckt på min strupe. Jag vågar inte fråga vad som händer. Aldrig har jag varit så rädd som nu. Jag kissar nästan på mig, kändes det som. Jag tittar snabbt mot dörren några gånger och funderar på vad jag skulle göra härnäst. Jag kan inte låta kvinnan fånga min blick. Ett av hennes ben lägger på sängen och ett på golvet, vilket gör att om jag springer så ska det ta ett tag för henne att komma ikapp mig och resa sig. Hon stirrar på mig och tar kniven närmare mig. Kvinnans tänder biter i läppen.

-Vet du inte ens vad som händer dig? frågar kvinnan.

-N…nej, svarar jag med darrande röst.

-Gå åt helvetet och dö! Skriker kvinnan.

Mitt hjärta fortsätter att slå snabbt och hårt hela tiden. Mitt hjärta hoppade nästan ur mitt bröst. Jag kände hur hon andades och jag gav kvinnan en snabb spark i benet. Sedan springer jag hastigt till dörren, men inte att öppna dörren. Kvinnan är mycket arg och kommer efter honom. Jag ser nyckeln på stolen bredvid henne, jag tar upp den och sätter in den och vänder den sedan åt sidan. Hennes ansikte är kallt och ser blodlöst ut.  

Jag springer ut ur hennes trädgård så fort jag kan. Vilken väg ska jag gå? Jag har ju ingen koll av detta jo. Jag visste bara att jag är tvungen att fly från den här plasten, det är första gången jag springer så fort. Mina skor ska nästan gå sönder. 

Jag vände mig om och ser hur hon följer efter mig. Jag ser ett stort träd och jag går bakom det och gömmer mig. Kvinnan ser sig omkring och går sedan runt i skogen. Jag springer och fortsätter och tills jag stannar lite. Det är två vägar som kan gå åt olika håll till olika platser. En av de vägen är en rymlig och stor platt väg och den andra vägen är skogsstig. Jag tänkte nästan inte på det och valde den stora rymliga vägen. Jag ville inte stöta på fler vilda djur. Jag har redan mycket dåligt saker. Kanske kan jag träffa någon? Även om chansen är liten.

Jag tar av mig ena skon och kastar denna på skogsstigens början, för att göra kvinna misstänka att hon tror att jag sprang in i skogen. Det enda jag vet är att jag har sprungit länge. Hunden på mina fötter är sönder. Mina fötter och marken är täckta av blod. Jag är riktigt trött så jag hittar en stor sten att sätta mig på. Jag drar ner ett stort blad och tar upp den. Sedan knyter jag fast den vid foten och det verkar bättre nu. Jag behöver en paus.

Vänta

Hur ska jag fortsätta leva så här i den här ön? Ingen kommer att hjälpa mig… Det finns också en fara för mördare som följer mig hela tiden…Ska jag bli så stressad med vilda djur och kan inte leva ett liv roligt eller bättre på något sätt? Nej, jag fattar inte…Ett normalt liv är att man går till skolan varje dag.

Något slår mig plötsligt och jag börjar samla stenar och sprider dem på stranden. Jag vet inte hur många stenar jag plockade upp, men jag vet att detta är mitt hopp. Jag ska använda otaliga stenar för att stava ordet SOS, det kanske ska finnas en. Kanske kan se en helikopter flyga över himlen? Hur stor som helst.

Inte långt efter att jag flyttat känner jag att min mun är torr. Jag hittar en bäck med inte mycket vatten, men tillräckligt för att jag ska dricka. Jag äter bananer när jag är hungrig och jag är mycket glad, min mage är inte särskilt stor.Jag använder en träpinne för att räkna dagarna. Nu har fyra hela dagar gått. Jag har inte träffat någon på ön. Som tur är har jag inte träffat kvinnan igen. Jag har samlat ihop stenarna och bildat ordet SOS. Kanske någon kommer att se det? Plötsligt känner jag en konstig lukt på natten. Det elakt mycket till min huvudvärk. Jag är nyfiken och följer lukten för att hitta och se Rafflesia. För ett år hade jag läst om det i en bok. Rafflesia äter död växt och smådjur. Därför har Rafflesia mycket dålig lukt. Lukten av växten är ganska stark som ofta stör mig, så jag bara vänder mig nära havet.På nätterna sover jag bredvid sanden, nära havet och i ett platt gräs, där en ny grotta som finns bakom några träd. Som ett fängelse utan gränser. Jag ska nu börja mitt nya liv på den här ön som ligger i Stilla havet, vilket är en enorm förändring för mig. Men inte någon jag kommer att träffa ens så får jag ingen utväg för att göra helt tillbaka?

-Jag vill vända på tid och rum för mig själv… mumlar jag för mig själv.Natten kommer igen, det är ganska tråkigt att vara här helt ensam och måste få mat och vatten själv. Jag försöker sova, solnedgång och havsbrisen gör mig väldigt bekväm.

Plötsligt ser jag något på himlen som kommer närmare och närmare…vänta…

Författare: Yuxin