En krönika om att fika

Post 158 of 164
En krönika om att fika
Författare Per Olsson. Texten skrevs i början på 2000-talet, som en uppgift i Skapande Svenska på universitetet.

Jag brukar aldrig gå och fika på ett kafé. Jag har aldrig riktigt fattat vitsen med det hela. Folk sitter ju bara där och… fikar. De snackar om just ingenting i flera timmar och sköljer ned snacket med… kaffe.

Vilket för övrigt måste vara världens mest överskattade dryck.

Men, för att parafrasera en av Bowies låtar: Tiden tar verkligen en cigarett här inne. Den lutar sig tillbaka lite nonchalant, och smackar på en inte så politiskt korrekt giftpinne, medan världen utanför accelererar. Detta är kanske kaféernas uppgift i den (post) moderna världen? De fungerar som små fristäder för människor som vill fly undan dagens amfetaminhöga klocka.

Men vad har jag här att göra? Jag har väldigt få schemalagda tider i mitt liv att ta hänsyn till, och använder knappt min klocka. Jag går upp när jag känner för det och lägger mig när jag blir trött… när det nu kan tänkas vara. Den rådande samhällstiden existerar knappt i mitt liv. Jag har alltså inget behov av att sakta ner den.

Och jag dricker inte kaffe.

Cocacolan som skulle fungera som sällskapssubstitut är slut. Redan. Jag lyfter huvudet och börjar registrera min omgivning. Det finns inte mycket att registrera. Inredningen är opersonlig, steril. I globaliseringens kölvatten ser allting likadant ut nuförtiden. Jag skulle lika gärna ha kunnat sitta i New York, eller Bangkok och sörplat på min Cola.

Det är kanske femton personer i lokalen utspridda i grupperingar på två till tre personer. De flesta är över 60 eller under 20. Det är helt enkelt den tiden på dagen. Jag spetsar öronen och fångar upp sorlet. Samtalen berör just ingenting. Vem sa vad till vem och när, vem hånglade med vem och när, och vem har dött och när. Jag hajar dock till (men ändå inte) när någon finnig tonårskille i svart Iron Maiden tröja säger till sin kompis, med indignation i rösten, att ”Man borde förvandla Irak till en parkeringsplats”.

Det är lustigt hur saker och ting fungerar. Tiden går fortare än någonsin. Ändå står den på något sätt stilla. För en evighet sedan, eller rättare sagt 13 år sedan, drömde finniga tonårspojkar i svarta Iron Maiden-tröjor om att USA: s och dess allierades högteknologiska bomber skulle förvandla civilisationens mecka, Mesopotamien, till en parkeringsplats (ironin i detta är så påtaglig att tonårspojkarna vid det runda bordet skulle kunna skära upp den och äta den till sina koppar kaffe.) Vad har hänt de senaste tretton åren egentligen? Ingenting verkar det som. USA är fortfarande självutnämnd världspolis, och Saddam är fortfarande samhällets fiende nummer ett. Och gammal brittisk hårdrock är fortfarande lika hippt bland femtonåringarna.

Jag reser mig för att gå hemåt. I dörren på väg ut stöter jag på en gammal klasskompis jag inte sett på minst tio år som säger ”Tjena! Det var längesen. Du har ju inte förändrat dig ett dugg!” ”Detsamma säger jag”, och så skrattar vi och beslutar oss för att sätta oss ner och prata om just ingenting över en kopp kaffe. Världens mest överskattade dryck.

En krönika om att fika
3 votes, 3.00 avg. rating (62% score)

,

Meny