En tulpans dagbok

Post 176 of 183

Måndag

En blommas liv är grymt. Många kaktusar jag känner brukar klaga på hur varmt och torrt de har det. Vissa, av den mer gnälliga sortens pelargonior, brukar klaga på Sydamerikas fuktighet. En del rosor har säkert fog för sin klagosång när de påpekar att torkas till döds och spikas upp på någon smaklös människas vägg inte är det roligaste en blomma kan ha. Men, de skulle bara veta hur en holländsk tulpan känner sig i en svensk vargavinter. Och de skulle bara veta hur en holländsk tulpan känner sig om han lindas in i tidningspapper, trycks ner i en väska, tillsammans med tunga böcker och vassa pennor och sedan glöms bort inuti denna väska tills tulpanens nye ägare upptäcker detta med ett ljudligt stön. Varefter han rycker upp den stackars tulpanen ur tidningspappret och stoppar honom i ett tyskt ölglas som ställs på ett iskallt och dragigt fönsterbräde bredvid en döende begonia. Inte ens den törstigaste av kaktusar skulle avundas en holländsk tulpan i denna hemska situation.

Tisdag

Begonian Frans har berättat att vår ägare är av den sämre sorten ägare. De få växter som han har behandlas som simpla maskrosor. Ibland kan det ta flera veckor innan man får vatten, och ibland får man det i överflöd. Det är dragigt och kallt här inne, så till den milda grad att Frans misstänker att delar av byggnaden saknar väggar. Jag är böjd att hålla med. Men det värsta av allt är bristen på ljus. Inte just i köksfönstret som vi befinner oss i, men om man lyssnar riktigt noggrant kan man höra jämrandet från ljustörstiga växter i de närliggande rummen. ”Det finns inget ljus, bara brist på mörker” sa en gång en berömd holländsk filosoftulpan, berättar Frans. Det är till föga tröst måste jag ju säga. Jag fruktar det värsta. Tänk om jag gör nåt fel och blir förflyttad till ”dödsgrottan”, som Frans kallar den dunkla oändligheten på andra sidan köket. Men, jag är inte rädd. Jag ska klara detta. Jag är fortfarande rak i stjälken.

Dödskalle och blommor

Onsdag

Dagen började med att ägaren av någon oförklarlig anledning återigen vattnade Frans. När glaset med vatten var nästan tömt slutade han dock och tittade med ett fånigt uttryck på Frans. Förmodligen gick det upp för honom att han redan givit honom vatten denna vecka. Enfaldiga människa. Jag och Frans är överens om det här stället är ändstationen för allt levande. Det är hit blommor kommer för att dö.

Jag har kommit fram till förklaringen till mitt grymma öde. Jag har dålig karma. I ett tidigare liv måste jag ha plockat bladen av en och annan vitsippa och dansat på rosor. Men jag är konstigt nog fortfarande klar i knoppen, fin i färgen och rak i stjälken. Detta är högst besynnerligt. Det måste vara något i detta rum som stimulerar fotosyntesen. Jag ska undersöka saken närmare i morgon.

Torsdag

Rak i stjälkenÅh … vilken omtumlande dag! Jag har mött blomman i mitt liv! Jag insåg ju igår att det måste vara något som får mig att blomstra trots att jag befinner mig i helvetet. Och i morse när jag vaknade såg jag henne i all hennes blomstrande prakt. Hon hänger som trädgårdarna i Babylon, upphöjd och majestätisk på andra sidan rummet. Jag ropar på henne, frågar vad hon heter och hur hon mår, men hon svarar inte. Min Bella Flora spelar svårflörtad. Det gillar jag.

Fredag

Åh, förälskelsen får mig att blomma. Det är ett underbart liv! Men fortfarande har Bella Flora inte svarat på mina frågor. Frans har sagt till mig att under hela hans levnadstid har hon inte en enda gång ens tittat åt honom. Jag är inte förvånad. Vilken växt av sådan prakt skulle vilja ha en simpel Begonia till älskare? Men jag vet att hon en vacker dag kommer besvara min kärlek. Och idag la jag märke till hur hon ibland förföriskt svänger på sina långa vackra blad, som för att säga åt mig att hon noterat min existens. Hennes erotiska katt- och råtta spel får mig verkligen att blomma, jag har aldrig varit så rak i stjälken.

Tulpankvinna

Lördag

Var det inte en blinkning jag såg? Vickade hon inte lite förföriskt på stjälken? Jo, jag är säker på det. Hon vill ligga med mig. Så är det bara. Men fortfarande ger hon ingen verbal respons på mina närmanden, hon kanske hör dåligt. Om jag ändå bara kunde komma lite närmare. Mitt olyckliga hjärta får min stjälk att svaja betänkligt, och mina blad att torka. Jag är så olycklig att jag inte ens orkar dricka det nya vattnet ägaren hällde i ölglaset.

Söndag

Jag har mått ännu sämre idag. Slutet är nära känner jag. Jag är inte alls den blomma jag en gång var. Och till min fasa har ägaren börjat kasta ogillande blickar åt mitt håll. Han kanske tycker jag börjar bli en belastning för hans inredning. Bah! Inte ens en stor hög koskit på golvet skulle kunna belasta denna förfärliga inredning. Det enda som håller mig vid liv är min kärlek till Bella Flora… ack om hon ändå kunde svara på mina romantiska tillrop. Nu har till och med denna gudsförgätna håla tagit ut sin rätt på stackars Frans. Han ser så sloken ut att han inte ens orkar ta sig upp ur krukan på morgonen.

Måndag

Det är inte lätt att le när man ligger i botten på kökssoporna, så mycket kan jag ju säga. Dagen började med att jag vaknade med en fruktansvärd knoppvärk och en sprängande smärta i nedre delen av stjälken. Ägaren tolkade detta som att jag var död och beslutade att kasta mig i soporna. Men jag misströstade inte. Jag visste att på vägen till sopkorgen befann sig min älskade blomma Flora Bella. Äntligen skulle jag komma henne tillräckligt nära för att kunna prata med henne, få känna hennes doft, och förklara min kärlek. Men det visade sig att hon var en trojansk häst… en charlatan, en…plastblomma!

Nu ligger jag här i botten av kökssoporna och väntar på att döden ska komma och befria mig från min skam. Det enda jag kan höra är Frans jämrande efter mer vatten, mindre vatten, mer ljus och mindre ljus. En blommas liv är grymt.

En tulpans dagbok
3 votes, 3.33 avg. rating (67% score)

, ,

1 kommentar.

Jennyjuni 21, 2013 at 11:20 f mReply

haha Fyndigt!

Meny