Fan för dig/ Mitt sista brev till dig
Nu sitter jag här ensam i min ensamma lilla träbåt, eller ja, jag och min bror. Nu på senare säger vi ju endast nått när vi faktiskt hittar fisk, men det har varit ont om de redan få orden på den senaste tiden. Vi håller oss gärna ifrån varandra efter allt som hänt.
Ifall jag ska berätta min historia måste vi titta tillbaka lite, lite längre bak än vad som egentligen brukade vara bekvämt, men vafan spelar det för roll nu. Nu när vi ändå är på kanten och vinglar. Nu när vi ändå inte har annat än livet och flaskan kvar att förlora. Du tänker inte ta dem ifrån mig också? Inte göra det något mer bekvämt för dig på min bekostand? Du som ändå tagit allt annat från mig.
Vi kan ju börja med att jag inte föddes här på Azorerna, som jag idag lever på. Jag växte upp på en ö som du inte ens kan namnet på, inte ens visste fanns, inte vet har funnits. Varför skulle du? Den är ändå utanför din radar. Denna ö var inte rikligt bebodd, varken av pengar eller folk. Men det var vår by, vårt hem, vår värld. Det var.
Jag växte upp utan större tillgångar till käk, kläder eller hygien, men vi var lyckliga för vi hade varandra. Varandra. Som barn brukade vi springa runt i gamla trasor med kända fotbollspelares namn på ryggen och hoppa runt bland båtarna. Ibland kom det en man klädd i ljusa och rena kläder som vi barn inte fick snacka med. Vi stod bara i bakrunden och lyssnade medan de äldre talade med mannen, men vi förstod inte mycket. Det enda vi visste var att när mannen hade varit där fick vi oss några trevliga måltider med vad vi nu i efterhand inser var rött kött. Då visste vi endast att det var nytt och gott. Med det nya köttet kom också ett lass skräp som lämnades en bit ifrån byn. Vi barn tyckte det var skoj att klättra och fynda bland skräpet, tills min kompis en dag fick stora utslag efter att ha lekt bland de färgglada vätskorna. Då fick vi inte längre gå dit. Min kompis blev sig aldrig lik igen.
Åren gick och till slut var jag den som snackade med mannen i de rena kläderna. För att kunna försörja min familj behövde vi fortsätta, det var inte mycket mer vi kunde göra. Fisket, som lett oss vägen tidigare, höll på att försvinna bort med de nya fisketrålarna som utlänningarna tog med sig. Vi visste att det inte skulle hålla, platsen höll på att ta slut och fler barn blev sjuka. Men det tog inte lång tid innan vi insåg att vattnet börjat stiga och husen höll på att drukna. Det var då vi hade sett mannen med de rena kläderna för sista gången.
Med vattnet kom de färgglada vätskorna närmare oss och snart låg nästan hela byn i ruiner. Det var endast min och två andra familjer som klarat sig. Vi visste att vi inte kunde klara oss där länge till, och vi förstod att det inte var nån på sin väg för att rädda oss, så vi hoppade på de gamla oanvända fiskebåtarna och gav oss iväg. Tyvärr så var de inte i bästa behåll, så när vi äntligen tagit oss över det 7 dagar långa sjöbenet till fastland var vi inte lika många kvar. Mor och far, må de vila i frid.
Där var fortfarande för nära våra minnen så vi började arbeta ihop pengar för att kunna ta oss någon annanstans. Jag och brorsan försökte göra vårt bästa på främmande segelbåtar, men vi hittade inga bättre jobb, då trålarna plockade upp allt mer plast istället för fisk.
Den som räddade oss var syrran, men vi såg på henne att pengarna hon tog med sig inte var rena. Redan första dagen såg vi på henne att nått var fel. Det gick allt snabbare nedför. En dag kom hon inte tillbaka, och trots att vi letade, fann vi henne aldrig. Med alla pengarna hon hade samlat ihop och småskrap som vi andra lyckats skaffa kunde de resterande sätta sig på en båt som tog oss hit till Azorerna. Relativt likt vårt tidigare liv, men tillräckligt annorlunda för att inte präglas av gamla minnesbilder. Vi gav dock varandra sådana av att se gamla ansikten, så vi splittrade på oss. Jag och min nu enda kvarvarande bror skaffade oss denna båt på pengar vi skrapat ihop från olika ställen här på öarna.
Nu sitter jag här ensamt, en båtlängd ifrån min bror, och skriver detta brev till dig. Du som har orsakat all denna smärta i mitt liv, du som smutsat ner. Du.
Författare: Alvin