Här sitter vi, ett gäng grabbar. Alla uppvuxna i ordnade hem, högskoleutbildade och med en ljus framtid framför oss. Trots detta sitter vi och planerar ett bankrån.
Banken i fråga är en av få banker kvar i Sverige som fortfarande hanterar stora mängder kontanter och genom en slump, ett krogragg för några helger sen då jag fick med mig en bankkvinna i säng. Hon berättade efter att hon förmodligen fått i sig alldeles för mycket alkohol att en stor mängd pengar, närmare 1 miljard, skulle flyttas från banken till riksbankens förvar.
Det kommer vara piket på plats som skyddar transporten som sker nattetid, men klassiska bankrån som det vi planerar har inte skett på över 10 år i Sverige så säkerheten kommer förmodligen att vara rätt avslappnad.
Jag heter Christoffer och mina kompanjoner är Fredrik, Jonas och Muhammed. Vi träffades och lärde känna varandra på civilingenjörsutbildningen vi precis avslutat efter 4 tuffa men roliga år.
Att vi beger oss in i det här med bankrån är egentligen bara ett dumt vad, för att visa att vi vågar och säkert på grund av osunt grupptryck.
Från början var alla utom jag som kläckte idén motvilligt till det hela men tanken på mängden pengar och vad vi kan göra med våra liv med dem har fått samtliga med på spåret och med ett stort engagemang dessutom.
Jonas som varit ute och rest överallt hela sitt liv har en stor mängd kontakter och har lyckats smuggla in några gamla ryska automatkarbiner med ammunition från Ukraina, via Tjeckien.
Vi har planerat rånet hela veckan och känner oss mycket självsäkra på att vi kommer lyckas. Mängden intagen öl under planeringarna har säkert gjort sitt för att höja självförtroendet hos samtliga.
Fredrik som är en riktigt duktig förare med flera år på racingbanan som tävlingsförare i folkrace är den naturliga flyktbilsföraren. Flyktbilen är en BMW 535i som vi lyckats stjäla kvällen innan. Den borde ha tillräckligt med kraft och fart att ta oss från platsen efter rånet.
Jag agerar ledare och leder rånet mot värdetransporten, Muhammed följer med mig och lastar över pengasäckarna i flyktbilen och Jonas håller utkik samt håller poliserna och värdetransportförarna i schack.
Imorgon kväll gäller det så vi bestämmer oss för att göra en tidig kväll så vi är utvilade till rånet.
Allvaret i det som ska hända påverkar samtliga i sällskapet och den vanliga lättsamma och skämtsamma stämningen är utbytt mot en betydligt stelare och tystare ikväll. Alla är nervösa och det med all rätt, men vi kommer klara av det här.
Vi gör kvällen och går och lägger oss för att sova. Jag kan inte komma till ro utan ligger och vrider mig en lång stund innan jag somnar. Vad jag kan höra av övriga så verkar de ha lika svårt att sova inatt.
Vi sover alla i min lägenhet så mina kamrater har luftmadrasser och sovsäckar medan jag sover i min säng.
Knarrande från luftmadrasserna låter öronbedövande ikväll men till slut tystnar det allt mer då samtliga till slut lyckas somna.
Jag vaknar sent på förmiddagen men känner mig inte utvilad. Ögonen känns grusiga och det bultar lätt i huvudet. Det blev bara några öl igår kväll så det är nog snarare dålig sömn som ligger bakom. Ligger och lyssnar ett tag men hör bara svaga snarkningar från vardagsrummet så mina vänner och blivande medbrottslingar verkar sova fortfarande.
Plockar upp telefonen och tittar på klockan, 11:39. Kikar in på Facebook en sväng för att se vad som hänt. Fredrik visas längst upp som inloggad så är tydligen inte bara jag som är vaken. Jag ligger och slötittar ett tag och klickar några likes på diverse inlägg från kompisar innan jag lägger ifrån mig telefonen och sätter mig upp. Sitter på sängkanten en lång stund och tittar runt i sovrummet innan blicken fastnar på klädhögen på golvet. Svarta militärkläder köpta på en överskottssida på nätet. Vi kommer ha lika kläder allihop. Stridsvästen med magasinfodral fyllda med AK47-magasin ligger också där på golvet. Att ammunitionen var så tung hade jag inte kunnat ana. Sex magasin i västen och ett i vapnet i var kanske lite väl att ta i då målet är att inte behöva skjuta alls, men nu är det som det är och vi kan inte lämna kvar något här. Efter rånet ska bilen med samtliga kläder och vapen eldas upp långt ute i skogen på en avverkningsväg för att undanröja alla spår efter oss. Min gamla Volvo 850 står redan på plats i skogen så vi kan åka därifrån med den med alla våra pengar.
Undrar hur länge man måste gömma dem innan de kan användas? Kanske kan växla in i andra valutor i växlingsautomater i utlandet. Hur vi ska bete oss med den biten inser jag nu att vi inte ens diskuterat eller ens tänkt på. Jaja, det löser sig på något vis.
Jag tar på mig morgonrocken och beger mig ut i köket för att sätta på kaffe. Borta i ena hörnet ligger Fredrik och pillar på sin telefon och mumlar ett gomorron när jag går förbi. Jag svarar med ett liknande mummel när jag kryssar förbi Jonas och Muhammed som fortfarande verkar sova gott.
Morgonen flyter på med kaffedrickande och frukost. Vi har bunkrat upp med tekakor som vi intar med ost och skinka och apelsinjuice till.
Ingen är särskilt pratglad idag utan ligger mest på varsin madrass och tittar på telefonerna. Stämningen är nervös och spänd så det känns som att man kan skära i luften med kniv. Trots flera försök från mig och Jonas att lätta upp stämningen dör det snabbt ut och återgår till spänd tystnad.
Samtliga kontrollerar sin utrustning och kläder att allt finns där men ingen tar på sig rånarkläderna än. Vi ska beställa pizza som vi äter innan vi beger oss iväg och är inte särskilt smart att ha rånarkläderna på när pizzabudet kommer. Ombyteskläder till samtliga ligger i min bil i skogen redo att byta om till efter rånet.
Dagen går långsamt framåt men till slut är det äntligen kväll.
När pizzorna kommer, fyra kebabpizzor och två 2-liters cola levereras börjar äntligen stämningen lättas upp. Nu pratas det och skojar nästan som vanligt igen även om ett visst tungt allvar ligger som ett vått täcke över oss.
Klockan slår över till 19:00 och sanningens ögonblick närmar sig. Alla byter om till rånarkläderna och hänger på sig stridsvästar. Rånarluvorna sitter upprullade på huvudet hos samtliga och vi lämnar under tystnad lägenheten och beger oss ner i garaget. På väg ner slås jag av hur dumt det var att byta om uppe i lägenheten. Tänk om vi hade mött någon på vägen till garaget. Nu gjorde vi som tur var inte det men tankarna far genom huvudet att tänk om vi förbisett något annat viktigt också? För sent att göra något åt det nu men tanken gnager i bakhuvudet.
Rånet
Efter en tyst färd i bilen sitter vi nu utanför banken. Värdetransportbilen kommer parkera på gatan utanför banken, alldeles nedanför handikapprampen. Det ger oss fri sikt mot trappan som leder upp till banken och bankentrén.
Så fort dörrarna öppnas och vagnarna med pengaväskor börjar köras ut kommer vi lämna bilen och röra oss fort med höjda vapen mot pengarna och förhoppningsvis överraska vakterna och poliserna så mycket att de inte hinner göra motstånd innan vi tvingar ner dem på marken. Borde lyckas.
Alla är nervösa. Det stampas i golvet, trummas på låren, suckar och visslingar och alla möjliga ljud och rörelser vi gör för att hantera nervositeten hörs från samtliga. Utom från Fredrik som sitter med ett nästan kusligt lugn vid ratten, som vilken dag som helst.
Ingen mer tid att fundera för nu öppnas dörrarna till banken. Pulsen stiger och jag kan nästan se mina egna hjärtslag genom kläder och väst. Händerna darrar och känner hur handflatorna börjar bli blöta av svett. Nu kör vi.
Alla drar ner rånarluvorna och samtliga utom Fredrik lämnar snabbt bilen och skyndar över vägen mot banken.
En av vakterna ser oss men innan han hinner reagera osäkrar jag automatkarbinen och skjuter en kort eldskur upp i luften innan vi alla tre börjar skrika åt dem att lägga sig på marken så kommer ingen bli skadad. Vi vill bara ha pengarna.
Det går till att börja med bra men efter att vi börjat komma upp i trappan, nästan framme vi pengarna kommer en svartklädd polis ut med vapnet höjt mot oss, ser ut som en MP5 kpist. Jag höjer instinktivt vapnet och skjuter en kort eldskur mot honom och jag ser hur han faller bakåt.
Sen brakar helvetet löst.
En till polis öppnar eld genom glasentrén mot oss så glaset splittras. Jag blundar och går ner på huk i skydd och hör hur både Muhammed och Jonas öppnar eld bredvid mig.
Efter några sekunder som kändes som minuter reser jag mig upp och fortsätter även jag framåt och skjuter in mot banken. Jag ser hur en till faller inne i banken och hur resten söker skydd.
Hur många är dom egentligen? Skulle ju bara vara en handfull.
Vi tar tag i så många pengasäckar vi kan och släpar dem efter oss mot bilen. Herregud vad tunga de är.
Svetten sprutar i pannan när vi rör oss bakåt mot bilen två i taget och den tredje skjuter upp mot banken för att hålla vakterna och poliserna borta. När magasinet är tomt laddar han om och börjar släpa säcken medan nästa tar över och täcker de andra två. Vi är ju rena kommando soldaterna. Adrenalinet pumpar och snart har vi alla tagit oss fram till bilen och lastat in säckarna.
Fredrik drar iväg med skrikande däck och lämnar två långa, svarta ränder i asfalten efter oss när han drar iväg.
Till att börja med är det ingen som följer efter oss men snart har vi en polisbil efter oss.
Jag och Jonas som sitter i baksätet kommer överens om att försöka skjuta sönder däcken och in i motorn för att få stopp på jakten.
Vi vänder oss båda bakåt och öppnar eld och det dröjer inte många eldskurar innan polisbilen stannar och vi ser hur de båda poliserna springer ur bilen och söker skydd i diket samtidigt som vi lämnar platsen i hög fart.
Vi blir inte jagade av några fler och när vi inser att vi förmodligen klarat oss utbryter ett jubel i bilen fullt med high fives innan vi märker att Muhammed sitter tyst. Vi tittar alla tre på honom och ser hur blodet väller fram ur hans bröst. Hans ögon är tomma och huden blek.
Vi försöker få kontakt med honom men andningen blir allt lättare innan den till slut upphör.
HELVETE, så här skulle det ju inte gå. Vad gör vi nu? Vi kommer överens om att köra ut bilen i skogen, lasta över pengarna och elda upp bilen som planerat. Vi lämnar Muhammed vid vägkanten i närheten, men nu måste vi komma på en alternativ flykt. Tanken var bara att vi skulle gömma pengarna och återgå till våra liv tills allt lugnat ner sig men med Muhammed död så lär det inte ta lång stund för polisen att lista ut vilka hans medbrottslingar har varit.
Fredrik föreslår att vi lämnar Muhammed i bilen när vi eldar upp den men varken jag eller Jonas är med på det. Man kan ju inte elda upp en av sina bästa vänner.
Nej, vi kommer till slut överens om att packa så mycket pengar som möjligt i resväskor och gömma resten. Sen åker vi till flygplatsen och tar första bästa flyg ner till Kanarieöarna eller något annat soligt ställe. Alla har nationella id-kort så vi behöver inte hämta några pass.
Så får det bli!
Flykten
Några timmar senare efter att vi dumpat och eldat upp bilen tillsammans med vapen och rånarkläder, lämnat Muhammed är vi slutligen på Arlanda flygplats.
Pengarna som vi inte fick plats med i de nyinköpta resväskorna la vi i dubbla sopsäckar och grävde ner ute i skogen. De borde klara sig där i flera månader innan vi behöver åka dit och hämta dem.
Samtidigt som vi alla är glada över att ha klarat oss och snart ska flyga till Las Palmas så hänger saknaden av vår vän tungt över oss.
Varför dröjer det så länge innan vi får borda? Bordningstiden var från 09:35 och nu är klockan snart 10. Vet polisen om att det är vi och håller kvar oss? Jag tittar mig försiktigt omkring men kan inte se något alarmerande. Nej det är nog inte oss förseningen beror på.
Jag tycker alla stirrar på oss. Förstår folk vad vi gjort? Nej, lägg av nu, nu måste jag sluta fantisera ihop saker. Det här kommer gå bra.
Jag hinner inte fundera mer innan bordningen äntligen påbörjas. Jag, Jonas och Fredrik ställer oss i kön och inom några minuter sitter vi äntligen på flyget. Vi lyckades få tre platser bredvid varandra, men det är lågsäsong så planet är inte mer än till två tredjedelar fyllt.
Lättnaden när planet börjar rulla ut mot startbanan övergår i stora leenden från samtliga när flygplanet drar iväg över startbanan och lättar, på väg mot Kanarieöarna.
Jag lutar mig tillbaka och innan flygplanet har kommit upp på höjd har jag somnat djupt efter nattens och morgonens adrenalinstinna äventyr.
Verkligheten kommer ikapp
Det var ganska lätt att hitta ett hotell med lediga rum den här tiden på året. Det är ett stort, lyxigt hotell med all inclusive. Fyra veckor här och sen får vi se var vi tar vägen. Vi måste följa nyheterna noga och uppdatera oss om vad som händer.
Reservplan blir att köpa en större speedboat och försvinna ut till havs, kanske ta oss till Marocco. De borde inte ha utlämningsavtal med Sverige? Vi får googla och kolla hur det är med den saken. Finns fler Afrikanska länder vi kan ta oss till i annat fall.
Nej inte oro sig nu. Jag lutar mig tillbaka i solstolen och sluter ögonen.
LIGG STILL
Vem var det som skrek?
LIGG STILL ERA SKITHÖGAR
Jag öppnar ögonen. Ovanför mig står tre poliser med kpistarna riktade mot mig. Den närmaste har tre kulhål i bröstet på den skottsäkra västen, han ser förbannad ut. Det var han jag sköt i bankentrén.
Jag känner smärtan i bröstet och tittar ner, blodet väller ur bröstet på mig och det känns som alla hålen brinner.
Jag tittar åt vänster och ser Muhammed ligga på rygg i stentrappan till banken med armarna utsträckta åt sidan och en stor blodpöl under sig. Blodet har slutat rinna ur hans bröst och han ligger helt stilla och hans tomma ögon tittar mot mig.
Jonas ligger i fosterställning vid foten av trappan och håller sig om magen, händerna hans är alldeles blodiga så han verkar ha blivit träffad i magen.
Den enda som verkar oskadad är Fredrik som ligger på mage med händerna hopsatta med handklovar bakom ryggen.
Det är nu som jag märker att jag inte har någon känsel i benen, eller någonstans nedanför bröstet.
Jag känner hur ögonen blir tyngre och jag försvinner bort i mörkret för att aldrig mer vakna. Här i min drömvärld där jag lever nu kan jag vara vem jag vill. Jag hör ibland mina föräldrar besöka mig på sjukhuset men jag kan inte vakna eller röra på mig. Jag har väl fått vad jag förtjänar.
Nej nu ska jag in i min fantasivärld igen.
Författare: Henrik Holmgren