Granens jul

Snön gnistrade och det knarrade då fotstegen närmade sig där på skogsstigen. Och småpratet; rösterna som stannade till och utbrast: ”Vilken fin liten gran!”

Runtomkring fanns äldre träd, och detta mindre exemplar ville också bli högre, bre ut sig och se ännu mer, ännu längre bort. Vaja och knaka, precis som de stora, när stormarna svepte förbi. 

”Snart är jag där uppe, precis som alla andra här bredvid mig”, konstaterade granen.

Vinter efter vinter försvann och kom tillbaka igen. Då dagarna var som mörkast brummade motorsågarna när de körde in djupa jack i trädstammar. Och så knakade det till när träd efter träd föll ned, lades på vagnar och kördes bort längs skogsstigen.

”Vad handlade det där om?” 

Granen skakade till så snöflingorna yrde upp och landade på genarna igen. En domherre promenerade längs med en av de grenarna och lyste röd mot den frostiga omgivningen.

”Vet du vad som händer med träden som åker iväg?”, frågade granen.

Domherren betraktade markens stubbar, spåren från skor och fordon. 

”Jag ska ta reda på det.”

Och så flög den i väg. Nästa dag landade domherren på en av granens kraftigare grenar.

”Nu har jag kikat runt inne i staden. Träden ställs på torg och människor går runt dem. Pekar på trädet de vill ha. Betalar. Trädet lindas sedan in i en påse och åker iväg.”

”Vad vill människorna med allt detta?”, undrade granen, ”Det verkar som att det är något viktigt.”

”Det händer samma tid, varje år”, svarade domherren.

Så kom dagen. Motorsågen fällde granen, som landade med en duns på marken och släpades iväg. Omtöcknad och snurrig försvann allt för den. 

Glada röster fick granen att vakna upp där den nu stod tätt tillsammans med andra träd, mitt inne i staden. Höga hus bildade en cirkel runt torget. Granen var fascinerad av allt den såg.

”Här är det! Trädet vi letat efter.”

”Perfekt till vardagsrummet.” 

Granen lindades in och fästes på en bils tackräcke. Bilen körde längs med villor som stod på rad och parkerade tillslut på en garageuppfart. Granen bars in i det största rummet, lyftes upp och skruvar stramades åt längst ned på dess stam när den placerades i julgransfoten. Efter det kom vattnet.

”Visste inte att jag var så törstig!”, skrattade granen. 

Runtomkring fanns en lång soffa, bord, fåtöljer och en kamin som sprakade till. Ena väggen dominerades av en svart, blank skärm.

Människorna kom tillbaka. Öppnade kartonger som de ställt på golvet. På granens grenar hängdes röda kulor, ledlampor fästes och glitter virvlades runt. En stege hämtades och en stjärna av metall klämdes fast i granens topp. Efter det staplades högar med nya kartonger − klädda i vackra papper och färgglada snören − runtomkring granen. När allt var klart ställde sig människorna några steg bort och betraktade granen. De log och gick nöjda ut ur rummet. Dörren stängdes igen. Granen jublade inombords. Det var alltså det här alla andra bortforslade träd varit med om.

”Tänk om domherren kunde se hur tjusig jag blivit!”

Det blev nästa kväll och granen var förväntansfull.

”Vad ska hända?” 

Den darrade till i sina grenar när dörren slängdes upp och barnen rusade in. Efter kom de vuxna med lugna steg. Alla tog tag i varandras händer och började springdansa och sjunga runt granen.

”Granen står så grön och grann i stugan.” 

”De sjunger om mig!” Granen sträckte på sig, ”Hoppas domherren tittar in genom fönstret nu och hör det här.”

En person i röda kläder, med vitt skägg och svart skärp runt midjan, vaggade fram mot granen. Satte sig ned i en fåtölj, och julklapparna plockades fram under granen och delades ut. 

Barnen ropade och skrattade. De vuxna småpratade med varandra, uppmanade barnen att prova kläderna de fått. Det var de mjuka och tråkiga paketen. Inget barn lyssnade på vuxenröstena. Det fanns roligare saker i de hårda paketen. De vuxna log.

Utanför salen landade domherren på en fönsterbräda och kikade in. Den hade följt med på granens resa. På betryggande avstånd från människorna, men nyfiken på vad som skulle hända. Nu nickade den åt granen där inne. Knackade med sin näbb på rutan, men granen märkte ingenting för alla rop, stamp och skratt där inne.

Timmarna blev sena. Granen såg fram emot följande dag; att fortfarande få vara klädd med allt detta ljus och glitter.

”Kanske får jag höra den där sången igen. Den som handlar om mig.”

Dagarna gick. Tills en morgon då två personer kom in i rummet. Granen sken upp.

”Nu börjar något nytt!” 

Personerna klädde av granen och stoppade ned allt i samma kartonger som sist, tog sedan med sig trädet ut till grovsoporna och ställde det i en mörk vrå.

”Vad gör jag här?”

Granen väntade. Ibland klev det in någon och ställde ifrån sig brädor och färgburkar.

Trädet stod där − hoppfull, men tyst − varje gång det hände.

”Kanske ska jag stå här ända fram till våren. Men det börjar bli ensamt.”

En mus sprang fram, nosade på granen och kilade upp på en av grenarna.

”Var kommer du ifrån?”, frågade musen nyfiket. 

”Skogen, där fåglarna sjunger”, svarade granen, ”Men här inne är det tyst och mörkt.” 

”Jag ska hämta mina vänner.” Musen sprang ner från granen och genom ett hål i väggen.

Efter en stund kilade flera möss fram till granen. Granen berättade för dem om sin julafton.

”Har du varit inne i köket?”, frågade en av mössen, ”Där finns en rund, gul ost som är jättegod!”

”Dummer!”, svarade en annan mus, ”En gran kan väl inte kika in i ett kylskåp. Dessutom kan den där osten endast prata tyska.” 

Alla skrattade och mössen tackade för sig innan de sprang tillbaka, in genom sitt hål i väggen. 

Granen suckade.

Tidigt en morgon öppnades grovsoprummets dörr och några personer började bära ut brädor och kartonger. Dörren lämnades öppen och granen märkte att det blivit ljust, och kände de ljumma vindarna som blåste in. Till sist släpades även det barriga trädet ut ur soprummet. 

”Äntligen!”, tänkte granen på sin väg genom gården och ner mot ett öppet fält. 

Några grenar lossnade längs vägen och granen såg att de blivit bruna. Minnen från skogen dök upp. Och den där julaftonen. 

”Undrar var domherren håller hus?”, tänkte granen då den kastades upp på högen som vuxit till en stor majbrasa. 

Kvällen kom. Barn och vuxna samlades kring traven av bråte som tändes på. Det började knastra och värmen spred sig. En bit därifrån satt domherren. Från sin trädgren hörde fågeln hur granen gav ifrån sig en suck när eldflammorna tagit sig högst upp. Domherren betraktade de skrattande barnen som sprang runt brasan och kastade in kvistar, medan vintern fortsatte att tina bort.

Författare: Carina Persson