ÖNSKEKARUSELLEN

Frida och Rudolf

Lekplatsen var öde och tom. Inga barn syntes till trots att vårsolens strålar lyste över platsen. Det var en skön dag i maj och egentligen borde det har varit fullt med barn som lekte och stojade där. Men den här dagen lekte barnen på annat håll.

En liten bit därifrån kom en flicka gående helt ensam. Det var Lotta. Lotta hade axellångt ljust hår. Hon hade en gul kappa med svarta knappar. Hon hade ett par gamla nötta tygskor på fötterna. Lotta var åtta år och gick i andra klass och nu var hon på väg hem från skolan. Den här dagen var ingen bra dag för henne. Lotta gick med nedböjt huvud. Den röda ryggsäcken hängandes på ryggen. Hon tittade ned i asfalten och stegen var långsamma och tunga. Lotta snyftade lite lätt och hon kände sig både ensam och ledsen. En av kompisarna på skolan hade sagt några dumma saker till Lotta och det hade gjort henne väldigt ledsen.

Medan hon gick där stannade hon plötsligt till och såg att det låg en boll på trottoaren framför henne. Trots att Lotta egentligen inte hade lust med något roligt den här dagen, så tog hon ändå upp bollen och kastade den in mot lekplatsen.

Då fick hon syn på karusellen. Lotta kände för en sekund att det var länge sedan hon hade åkt karusell. Hon släppte tvärt alla jobbiga tankar och den tunga känslan som hon haft inom sig medan hon var på väg hem från skolan. Karusellen lockade på henne, ja det var som att den ropade att Lotta skulle komma dit. Den fick Lotta att känna en underlig dragningskraft till den. Lotta började känna en känsla av att vilja åka på den. Hon gick sakta fram emot den och tog försiktigt på karusellen. Lotta började försiktigt att snurra på den. Plötsligt var Lotta inte längre ledsen. Karusellen hade fått henne att bli glad igen. Så märkligt.

Hon snurrade allt snabbare på den och försökte springa ikapp och medan den snurrade så skyndade Lotta sig att hoppa på och åka så länge den var i rörelse. Det var så roligt. Det här var precis vad hon behövde, det kände hon. Kompisen som varit dum mot Lotta den dagen struntade hon i för ett tag och passade på att åka och ha roligt med karusellen i stället.

Det kom en tant gående med en hund. Hon stannade och pratade med Lotta en stund och Lotta tyckte att tanten verkade snäll och hunden var jättegullig, en brun liten lurvig hund med runda bruna ögon.

Tanten sa att hon hette Frida och hennes hund hette Rudolf. Frida och Rudolf stannade länge tillsammans med Lotta. I alla fall tyckte Lotta det, eftersom hon känt sig så ensam den där jobbiga dagen på väg hem.

Det var något särskilt med Frida och Rudolf tyckte Lotta. Allt det tråkiga som hon känt förut var som bortblåst. Både karusellen, Frida och Rudolf gjorde att Lotta kände sig glad igen. Det var en märklig känsla tyckte Lotta och hon ville så gärna att den känslan skulle fortsätta att vara kvar.

Frida sa att hon brukade gå förbi lekparken med Rudolf nästan varje dag. Så om Lotta ville kunde de stanna till där fler gånger om hon var där och lekte. Så klart ville Lotta gärna det. Men innan Frida och Rudolf gick vidare så lovade Frida att hon skulle putta på Lotta så hon fick åka karusell på riktigt en gång. Hon sa också att Lotta skulle få sitt livs åktur. Wow, så häftigt tänkte Lotta och blev överlycklig. Det visade sig att Frida i sin ungdom varit duktig på att springa och hon hade vunnit flera tävlingar. Nu skulle det alltså gå undan, sitt livs åktur.

Hon tog sats och puttade på Lotta medan hon sprang runt karusellen flera varv. Oj vad snabbt det gick. Frida var riktigt duktig på att springa, fastän hon var en tant. Men hon hade ju talat om för Lotta att hon varit en hejare på att springa tidigare. Fortare och fortare sprang Frida och snabbare och snabbare åkte karusellen runt varv efter varv.

Klas i Glaslandet

Tiden försvann liksom. Det hade också Frida och Rudolf gjort. När Lotta trodde att karusellen stannat så vågade hon till slut titta upp och det var då hon märkte att hon inte befann sig på lekplatsen längre. Men vart var hon? Hon började förundrat att se sig omkring.
Till hennes stora förvåning upptäckte hon att allt var gjort av glas. Lotta tänkte att hon nog måste drömma. Det kunde inte vara sant. Något sånt här ställe finns väl inte, tänkte Lotta. Hon blundade och kliade sig i ögonen och nöp sig i armen och öppnade försiktigt ögonen igen. Hon såg fortfarande det hon såg. Hur kunde det vara möjligt?

Samtidigt som Lotta blev lite rädd så upplevde hon ändå att allt var så gnistrande vackert. Allt var gjort i glas. Det var som en hel stad. Lotta kom just att tänka på att glas kan lätt gå sönder. Hon tittade ner och såg att marken också var gjort av glas. Lotta höll andan. Tänk om det skulle gå sönder och spricka. Hon var ju ändå en åttaårig flicka, så nog kunde väl marken spricka om den var gjord av glas.

Just då kom en pojke gående emot henne. Han såg ut att vara i hennes egen ålder. Pojken verkade inte ett dugg bekymrad över att han gick på glas. Han hälsade glatt på Lotta och sa att han hette Klas. Lotta tyckte det var lite roligt, det rimmade ju på glas. Hon sa inget till pojken, men hon smålog lite för sig själv. Hon berättade vad hon hette och passade på att fråga Klas vad det var för plats hon kommit till. Klas berättade att Lotta kommit till Glaslandet. Klas berättade att man kommer bara dit om man har åkt önskekarusellen.
Tankarna snurrade inne i Lottas huvud. Var karusellen hon åkte på lekplatsen en önskekarusell? Hon förstod ingenting. Klas själv hade kommit till Glaslandet när han varit ledsen en gång och efter det hade han blivit kvar där, berättade han. Han sa att här var alla snälla och här trivdes alla. Klas tyckte att det var roligt att Lotta också hade hittat hit. Han ville gärna att Lotta skulle stanna så kunde de leka tillsammans.

Lotta kände sig både glad, överraskad och förundrad över alltsammans. Men hon kunde fortfarande inte släppa tankarna på karusellen, Frida och Rudolf, och nu Glaslandet. Hur kom hon hit med hjälp av en helt vanlig karusell? Eller var det en helt vanlig karusell? Vad hade Frida och Rudolf med det här att göra? Eller var de ens inblandad?

Lotta visste inte vad hon skulle tro om något längre. Men en sak visste hon att hon såg det hon såg och att Klas verkade vara en snäll person. Nu när hon ändå var här kunde hon ju lika gärna stanna och leka lite med Klas. Klas blev förstås jätteglad att hon ville stanna en stund. Han ville genast börja visa Lotta runt i Glaslandet.

Skor av glas

Men Klas sa att innan han kunde börja visa Lotta måste hon få ett par nya skor att ha på sig. Nya skor, tänkte Lotta. Nu blev det ännu mer märkligt. Såg inte Klas att hon redan hade skor på fötterna? Han tog plötsligt fram ett par nya skor, som att han hade de med sig och att han visste att Lotta skulle komma. Lotta tog snällt på sig de nya skorna. De var förstås gjorda av glas, vad annars. Hon log medan hon tittade på sina nya skor av glas. Lotta kände sig plötsligt som Askungen. Klas småskrattade lite åt Lotta som verkligen såg förvånad ut över allt som hände, men ändå väldigt nöjd ut.
Klas tog Lotta i handen och de började glida fram på glasgatorna i Glaslandet. Det gick så himla lätt att åka fram där på gatorna. Vilken drömvärld det här var tänkte Lotta. Ett land gjort av glas. Gator gjorda av glas. Skor gjorda av glas. Kanske även Klas var gjort av glas, tänkte Lotta och skrattade lite för sig själv. Fast när hon tittade på Klas lite i smyg såg Lotta att han såg helt vanlig och normal ut. Han var nog ingen glaspojke. Men inom sig ville Lotta ändå kalla honom för Glas-Klas. Men det skulle inte Klas få veta.

Känslan av att skenande glida fram på gator av glas med ett par nya skor av glas var underbar. Lotta stormtrivdes. Plötsligt stannade Klas till men Lotta fortsatte eftersom hon inte visste hur man stannade med de nya skorna. Klas skrattade hjärtligt och åkte fram till Lotta för att hjälpa henne upp. Lotta hade inte fått in den rätta knycken än att kunna stanna.

Klas försökte lära henne och vips efter några försök så kunde Lotta stanna lika bra som Klas. Hon kände sig nästan som en isprinsessa. Klas sa att Lotta hade lärt sig att stanna snabbt och han tyckte att hon var duktig och som gjord för att åka på glas. Det gjorde Lotta stolt över sig själv.

Plötsligt kom Lotta ihåg att hon lovat sin mamma att vara hemma till klockan fyra. Hon fick genast lite bråttom och talade om för Klas att hon måste återvända hem för att hennes mamma väntade på henne. Men hur skulle hon ta sig tillbaka? Klas talade om för Lotta att hon inte skulle vara orolig. Han skulle visa henne hur hon skulle ta sig tillbaka från Glaslandet och hem igen.

Men så vart Klas med ens lite tyst och tittade på Lotta. Lotta frågade vad det var och varför han blev så tyst. Han sa att han skulle berätta för henne hur hon kom tillbaka hem, på ett villkor, om hon lovade att komma tillbaka igen. Det ville ju så klart Lotta göra och sa till Klas att hon självklart ville det och att han inte behövde fundera på det.

Klas tog tag i Lottas hand igen och de åkte längs vägen och kom fram till platsen där hon först kommit in i Glaslandet. Eftersom Lotta varit så överrumplad över allt när hon kommit till landet som var gjort av glas, hade hon inte sett att det fanns en lekplats även i Glaslandet. Det fanns också en karusell där. Ja, naturligtvis var allt gjort av glas.

Klas följde Lotta fram till glaskarusellen. Lotta tog av sig sina glasskor och satte på sig sina egna gamla nötta tygskor. Hon gav glasskorna till Klas. Lotta satte sig på karusellen och vinkade adjö till Klas. De bestämde att så snart som Lotta kunde skulle de ses igen, i Glaslandet. Klas verkade en smula besviken över att hans nya kompis skulle åka ifrån honom. Men han sa att han såg fram emot att Lotta skulle komma tillbaka. Klas drog i en spak alldeles intill karusellen, så klart gjort av glas, och så började karusellen ta fart och snurra med en väldig fart.

Förvandlingen

Lotta hann se en hastig skymt av sin nya vän när hon i nästa sekund befann sig i den gamla lekparken därhemma. Vilket trolleri och vilken magisk dag. En dag hon aldrig skulle glömma. Hon hoppades att hon redan nästa dag skulle träffa Frida och Rudolf igen och berätta om vad hon varit med om. Skulle de tro henne? Hon längtade i alla fall tillbaka till hennes nya vän Klas och till Glaslandet.

Till middagen den dagen tyckte Lottas mamma att Lotta verkade så glad på ett märkligt sätt. Hon frågade Lotta om skoldagen varit bra. Lotta svarade inte riktigt på den frågan, men sa bara att hon hade stannat till i lekparken på vägen hem och där var det en snäll tant med en gullig hund som hade stannat och puttat på henne när hon åkte karusell. Lottas mamma tyckte det var snällt av tanten. Hon frågade Lotta vad tanten hette. Lotta svarade att hon hette Frida och hunden hette Rudolf. Hon berättade också att tanten och hunden brukade promenera där nästan varje dag.

Lotta var inte längre nervös för att gå till skolan för hon visste att hon hade några vänner som brydde sig om henne och som inte var dumma mot henne. Klas, Frida och Rudolf var hennes riktiga och fina vänner. De tänkte på henne och uppskattade Lotta och det var Lottas styrka att hon visste att de fanns där för henne. Lotta kände från och med nu att hon skulle klara alla tuffa dagar så mycket lättare hädanefter.

I skolan kunde hennes klasskompisar se att Lotta var förändrad. Hon verkade plötsligt så stark och glad på något konstigt sätt. Lotta hade tidigare varit en rädd och ängslig flicka och som nog många gånger hade utnyttjats av vissa kompisar. Men nu var hon minsann en annan tjej. Lotta såg på en del av kompisarna att de undrade vad som hade hänt henne.

Men aldrig i livet att Lotta skulle avslöja sin hemlighet. Hemligheten var hennes skatt och skatten skulle förbli hennes.

Hemligheten

Redan nästa dag efter skolan gick Lotta förbi lekparken. Till hennes stora glädje såg hon Frida och Rudolf komma gående emot henne. Lotta kände hur ivrig hon blev och ville naturligtvis få berätta om hennes speciella upplevelse igår. Hon ville berätta om karusellen och vad som hade hänt när Frida hade puttat på Lotta. Hon ville berätta för Frida om Glaslandet och om Klas.
Hon sprang genast fram till Frida och Rudolf. Hon var just på väg att öppna munnen och tala om allt det märkliga som hade inträffat igår. Men Frida log bara hemlighetsfullt och det var som att Frida redan visste. Frida sa bara att det får bli vår lilla hemlighet. Lotta hann knappt ställa frågan till Frida om hon kände till Klas och Glaslandet, förrän hon nickade och satte fingret för sin mun så att ingen runt omkring skulle höra vad de talade om. Då förstod Lotta att Frida och Rudolf också var en del i hemligheten. Kanske hade även de varit på besök i Glaslandet. De hade kanske också åkt med glasskorna på gatorna av glas. Lotta kom att tänka på något roligt. Tänk om Rudolf också hade haft glasskor på tassarna. Hon skrattade inom sig vid blotta tanken.

För att det inte skulle bli för misstänkt för andra som passerade förbi så stannade Lotta en stund vid lekplatsen och lekte som vanligt. Frida och Rudolf höll Lotta sällskap. Ingen av de avslöjade något om deras hemlighet. Efter en stund såg Frida lite finurlig ut och frågade om Lotta hade lust att åka karusell. Självklart svarade Lotta ja på den frågan.

Hon satte sig till rätta på karusellen och Frida började putta på med Rudolf tätt springande bakom. Men det Lotta inte hann se, var att Frida och Rudolf i samma sekund som karusellen förtrollades och var på väg in i Glaslandet, hoppade på karusellen och följde med.
Du må tro att Lotta blev glatt överraskad när hon fick syn på Frida och Rudolf där i Glaslandet. Lotta flög om halsen på Frida av glädje och ville genast ivrigt visa de hur det såg ut där. Frida berättade då för Lotta att hon varit där många gånger. Hon och Rudolf brukar hjälpa ensamma och ledsna barn som inte har några kompisar att leka med att få komma till Glaslandet.

Frida sa att hon är bärare av en speciell förmåga att få ensamma och ledsna barn glada igen. Lotta förstod precis vad Frida hade menat. Allt som Frida hade sagt stämde på pricken.
Frida vinkade plötsligt till någon som kom gående emot de. Det var Klas. Lotta insåg att Frida redan verkade känna Klas. Rudolf blev så till sig när han fick syn på Klas så han hoppade upp på honom och slickade honom i ansiktet. Klas blev lika glad han när han fick syn på de.

Det här var bara så fantastiskt tänkte Lotta. Tänk vad hennes liv hade blivit förvandlat på bara några dagar. Från att ha haft en tråkig tillvaro där hennes så kallade kompisar inte visade sig vara schysst alls, utan sa och gjorde dumma saker mot henne, till det här.
En sagolik drömvärld där Lotta var omtyckt och en riktig sagoprinsessa i en overklig värld av glas. Tänk vad hennes klasskompisar hade varit avundsjuka om det visste vad Lotta fick vara med om.

Glas-sjön

Klas plockade fram glasskorna till Lotta och Frida verkade på något konstigt vis redan ha ett par egna glasskor med sig som hon satte på sig. Till Lottas stora förtjusning och glädje så satte Frida även på Rudolf glasliknande skor till hans fyra tassar. Lotta brast ut i skratt och Rudolf han bara viftade på sin bruna lurviga svans. Allt var bara så komiskt. Rudolf skuttade och drattade omkring som Bambi på hal is, fastän han bara var en hund. Men vilka hundar har egentligen glasskor på tassarna?

Frida var en stjärna på att åka på glasgatorna. Lotta beundrade henne över hur otroligt skicklig hon var. Ja, själv tyckte nog Lotta också att hon hade blivit ganska bra på att åka. Hon hade ju trots allt åkt bara en gång förut.

De kom så småningom fram till en sjö. Det var fullt med glasåkande människor där som gjorde den ena konsten efter den andra. Lotta häpnade över hur många människor som verkade bo i Glaslandet. Alla hejade så glatt och välkomnande mot Lotta. De verkade redan veta vem hon var. Lotta blev först lite brydd och misstänksam över det, men släppte tanken på det nästan på en gång, eftersom det här var landet där alla verkade glada och lyckliga. Varför skulle hon då vara orolig över att de tycktes känna till henne redan.

De åkte en lång stund på Glassjön och gjorde både piruetter och Frida tränade Lotta i att kunna hoppa samtidigt som hon gjorde piruetterna. Lotta tänkte för en stund på om Glassjön kunde gå sönder, men valde att strunta i den tanken och funderade inte mer på det. Under glasytan simmade glasfiskar av alla olika färger. Den ena färggladare än den andra. Det var en magisk sagovärld.
Klas berättade att han ville få bjuda alla på mat. Så han tog täten och åkte längs den stora glasgatan och visade de fram till ett mysigt och vackert ställe där man kunde sitta och ha den allra finaste utsikten som fanns i Glaslandet, mot Glasberget. Det var den mest fantastiska vyn som Lotta hade skådat.

Glasberget lyste upp hela landskapet och runt omkring fanns gröna ängar med blommor i alla färger. Blommorna var förstås gjorda av gnistrande glas. På ängarna nedanför Glasberget sprang och skuttade både små får och getter. De lyste som klaraste glas. Klas sa att de hade glasull. Det var därför de lyste.

Glasriket

Det var den godaste mat Lotta någonsin hade ätit och det var den vackraste utsikten hon hade någonsin sett någonstans. Allt var så ljust och klart där i Glaslandet. Det här var bara för bra för att vara sant, tänkte Lotta. Men det var sant, det visste hon, så sant som att hon hette Lotta. Det gjorde henne lugn inom sig.
Medan Lotta var upptagen med att tänka på allt som var så fantastiskt här i Glaslandet, såg hon att Klas och Frida bytte en märklig blick med varandra. De log och nickade och tog Lotta i varsin hand och berättade att de skulle ta henne till ett väldigt speciellt ställe. Fanns det alltså fler speciella ställen här i Glaslandet? Vid det här laget kunde inte Lotta bli förvånad över någonting.

Tillsammans åkte de hand i hand över glasgatorna i Glaslandet. Lotta tyckte att det tog lite längre tid än vanligt att komma fram till den där nya speciella platsen som Klas och Frida skulle ta henne till. Det kändes som en evighet. Kors och tvärs över glasgatorna gled de runt. Efter den här långa turen skulle Lotta bli proffs och hamna på elitnivå i glasåkning. Hon kände sig riktigt stolt över hur duktig hon blivit på att åka och hann inte riktigt med att Klas och Frida var på väg att stanna. Men som tur var hade hon två glasåkarproffs på var sida om henne, som tog tag i Lotta och fick stopp på henne.
De stod alla framför en enorm och mäktig port. Den var så hög och så maffig och det gick definitivt inte att se över den på något sätt. Porten var gjord av frostat tjockt glas och man kunde inte se igenom den. Men man kunde se att det fanns ett sken som trängde igenom det tjocka frostade glaset. Dörrhandtaget var otroligt vackert och innanför porten fanns alltså det där speciella som Klas och Frida ville visa Lotta. De hade varit lite fnissigt hemlighetsfulla. Det gjorde Lotta både nyfiken och även lite otålig.

Vad var det för ett ställe tänkte Lotta? Hon förstod att det måste vara en rik person som bor här. Men vad skulle de göra där? Hade de blivit ditbjudna? Plötsligt hördes något på andra sidan om porten. Lotta höll andan. Skulle porten öppnas och av vem? Nu höll Lotta på att spricka av nyfikenhet. Hon kikade lite på Klas och Frida som båda för tillfället verkade helt coola och lugna. Hur kunde de vara så lugna när de stod inför en sån här pampig port och när dörren var så nära att öppnas?

Önska

Det måste vara högsta chefen i staden som bor här, tänkte Lotta. Han hette säkert Herr Glas. Lotta log inom sig samtidigt som nyfikenheten höll på att fullkomligt ta över hela henne. Kanske hade Klas och Frida velat ta Lotta till chefen för att få hans godkännande att hon verkligen fick vara i Glaslandet. Nu gällde det att skärpa till sig tänkte hon och sträckte lite extra på sig och försökte se så ordentlig ut som möjligt. Nu fick hon verkligen inte göra bort sig. Det vibrerade av spänning, det gick nästan att ta på den. Snart skulle Herr Glas öppna den stora porten.

Plötsligt såg Lotta hur det vackra dörrhandtaget trycktes nedåt och dörren öppnades sakta. Lotta trodde att hon höll på att svimma av nervositet, men som tur var så förstod både Klas och Frida hur det stod till med henne så de stöttade upp Lotta så att hon inte skulle ramla omkull. Lotta var verkligen tacksam för att de gjorde det. Tänk så pinsamt om hon ramlat framför fötterna på Herr Glas. Hon ville ju inte göra bort sig precis.
Dörren var nästan helt öppen och på andra sidan stod det inte någon hög chef eller mäktig man som Lotta hade förväntat sig. Det stod en helt vanlig flicka som såg ut att vara i hennes egen ålder. Flickan hade en ljusgrön klänning på sig och ett par skimrande skor, av glas förstås. Hon hade guldigt hår och två långa tjocka flätor som gick ända ned till midjan.

Men inte kunde väl den där flickan bo där helt ensam. Det verkade helt orimligt tänkte Lotta. Kanske var Herr Glas hennes pappa. Flickan såg mycket glad ut. Hon kramade om Klas och Frida och hälsade glatt på Rudolf och Lotta förstod nästan direkt att de redan kände varandra.

Sedan vände hon sig till Lotta och sa ”Hej Lotta, vad roligt att du äntligen är här.” Så flickan verkade veta att Lotta skulle komma. Det blev bara konstigare och konstigare. Vem var flickan med de långa guldiga flätorna och hur kunde hon veta vem Lotta var? Hur kunde hon dessutom veta att jag skulle komma, tänkte Lotta? För att inte göra bort sig tackade Lotta artigt för att hon fick komma och besöka henne.

Flickan log brett mot Lotta och sa att hon länge hade väntat på den här dagen. Hon berättade att hon hette Önska. Lotta tyckte att det var ett litet konstigt namn. Hon hade aldrig hört någon som hette så förut, men för att inte göra bort sig sa hon förstås ingenting.
Önska bjöd in allihop och när Lotta kom innanför den enorma porten tappade hon nästan hakan av förvåning. Hon höll nästan andan och gapade av förvåning och såg sig förundrad omkring. Lotta glömde för ett ögonblick bort att både Klas, Frida, Rudolf och Önska stod bredvid henne.

Hon kunde se en sal som var så hög och enormt stor. Taket inne i salen gnistrade av glaskristaller i olika färger. Lotta blev förblindad och kunde nästan inte titta mot taket. Men det var det vackraste tak som Lotta hade skådat. Fönsterna var stora och ovala. Rutorna glimrade av små glaskristaller. Det var som om regnbågens alla färger fanns där.

Där inne fanns också ett vackert snidat träbord. Kanterna omkring bordet var av guld och bordskivan av blänkande glas. Runt omkring bordet stod fyra fåtöljer. Fåtöljerna var gjorda av samma trä som bordet, men lustigt nog hade de ingen sits av glas. De var av guld.
Allt var så genomtänkt och så fantastiskt vackert tänkte Lotta. Men hon kunde inte glömma att hon fortfarande funderade på hur Önska kunde bo här helt ensam. Hon hann inte tänka mer på det nu, antagligen skulle hon få veta det någon gång, tänkte Lotta.
På väggarna hängde tavlor där motiven var från Glaslandet. Tavlorna hade tjocka ramar av guld, ja det måste det ha varit för de lyste som renaste guld. Några av tavlorna blev hon verkligen extra förvånad över att se.

Där hängde en tavla med Klas och en med Frida och till och med hunden Rudolf fanns med på en av tavlorna. Lotta stod som förstummad för ett ögonblick och tankarna snurrade runt inne Lottas huvud.

Tavlans hemlighet

Önska kom och tog henne i handen och ville visa något. Lotta följde med. De gled iväg på sina glasskor och kom fram till en annan del inne i den stora salen. Där fanns ett skynke och där bakom fanns det något, det kunde Lotta klart och tydligt se. Lotta kände att pulsen steg inom henne och hon ville så hemskt gärna veta vad som fanns där bakom skynket. Hon kunde knappt bärga sig längre.
Plötsligt såg Klas och Frida så där hemlighetsfulla ut igen. Lotta hade nästan glömt bort att de också var där, för allt fantastiskt, vackert och märkligt hon såg. Men hon var förstås glad över att de var där och att de var hennes bästa vänner. Önska vände sig om mot Lotta och log och frågade henne om hon ville se vad som fanns bakom skynket. Du förstår säkert vad Lotta svarade.
Önska svarade att Lotta själv skulle få ta bort skynket och titta vad som fanns där. Så spännande och vad snäll Önska var. Lotta kunde knappt tro sina ögon. Det var en tavla med en flicka som påminde otroligt mycket om henne själv. Flickan på tavlan hade en ljusgul klänning och ljust hår. Gul var faktiskt Lottas favoritfärg och själv hade hon också ljust hår.

Flickan på tavlan hade stora långa lockar i sitt hår. Det var jättefint tyckte Lotta. Hon hade alltid önskat sig att ha långt hår med stora lockar. Lotta själv hade rakt hår ned till axlarna. Lottas mamma hade inte så mycket pengar och det hade aldrig riktigt blivit av att Lotta fått någon egen locktång, trots att hon önskat sig en egen. Lotta bodde ensam med sin mamma eftersom Lottas pappa blev sjuk och gick bort för några år sedan. Skorna som flickan på tavlan hade på sig, ja de var förstås av finaste glas.
Lotta kunde inte slita blicken ifrån flickan på tavlan. Hon var så fin tyckte Lotta. På något underligt sätt kunde Lotta känna att hon nästan kände flickan på tavlan. Hon vände sig till Önska och frågade försiktigt vem flickan var. Önska log mot Lotta och sa bara att flickan var någon som skulle komma och bli den nya glasprinsessan i Glaslandet.

Önska sa också att det var en helt vanlig flicka som önskat sig bort från den vanliga världen och nu hade hon blivit utsedd till ”Glasrikets” nya prinssessa. Wow, tänkte Lotta, Glasriket. Var det i Glasriket hon befann sig? Önska måste alltså vara en prinsessa som bodde där. Det blev bara ännu häftigare ju mer Lotta tänkte på alltsammans.

Önska ville att Lotta skulle följa med henne till en plats som varken Klas eller Frida fick följa med till. Spänd av nyfikenhet åkte de tillsammans in till ett rum. Önska tryckte på glasknapp utanför dörren och dörren åkte genast upp. De gled båda två snyggt in på sina glasskor genom dörren som stängdes bakom de. Utanför väntade förstås Klas, Frida och Rudolf, som givetvis visste vad Lotta skulle göra där inne. Den enda som var ovetande var förstås Lotta.
Innanför den hemliga dörren fick Lotta sitt livs överraskning. Önska berättade att det var Lotta som var den nya glasprinsessan som skulle ta plats i Glasriket. Lotta tappade balansen i sina glasskor och höll nästan på att ramla baklänges. Var Lotta flickan på tavlan? Hur kunde det komma sig? Hade karusellen där hemma hört Lottas tankar och förstått hennes önskningar och känslor? Var det alltså en riktig önskekarusell? Klas hade alltså haft rätt när han sa att det var en önskekarusell.

Överraskningen

Önska tog fram en ljusgul klänning som hon gav till Lotta och bad henne att sätta på sig den. Lotta tog på sig klänningen och kände att hon aldrig förut varit så fin. Hon höll tydligen på att förvandlas till Askungen, det var ett som var säkert. Drömde, nej det gjorde hon inte. Önska tog fram en locktång och började locka Lottas ljusa hår, till stora ljusa lockar. Det kändes till och med som att håret blivit längre, tyckte Lotta och hon kände sig så lycklig.
Önska visade Lotta fram till den stora glasspegeln. Ja, det var flickan på tavlan som Lotta såg framför sig. Flickan var Lotta själv. Förundrad såg hon på sig själv och drömmen som nu hade blivit verklighet. Plötsligt mitt i den underbara känslan och lyckan som Lotta upplevde kom hon ihåg sin mamma där hemma. Önska såg på Lotta att något hände och frågade Lotta varför hon plötsligt såg ledsen och orolig ut.

Lotta berättade att hon plötsligt kom att tänka på sin mamma. Vad skulle hon säga när inte Lotta var hemma? Skulle mamma ringa polisen och efterlysa Lotta? Tänk om hennes mamma skulle tro att Lotta blivit bortförd av någon. Mamma skulle alldeles säkert ringa skolan och undra vart Lotta var och berätta att hon inte kommit hem. Lotta tänkte att mamma skulle vara ute och leta efter Lotta. Kanske skulle till och med hennes klasskompisar undra var Lotta var. Nu kunde ju heller inte mamma leta efter någon Frida om hon hade sett till hennes dotter. Frida var ju inblandad i det här och Frida var ju där Lotta befann sig.

Önska förstod Lotta och sa att Lotta inte skulle oroa sig och att allt skulle ordna sig. Men hur skulle det ordna sig? Mamma visste ju ingenting om önskekarusellen. Vem skulle ens visa den eller berätta det för henne? Men Önska verkade ha lösningar på allt.
Lotta fick följa med till ytterligare ett rum i det stora slottet, för det var ju ett slott. Prinsessor bor ju i slott, tänkte Lotta. Där väntade något som gjorde Lotta helt förstummad. Där på en stol gjord av glas satt Lottas mamma! Frida hade nämligen utan att Lotta hunnit se, varit tillbaka till den vanliga världen och hämtat Lottas mamma till Glaslandet och till Glasriket. Lottas mamma hade också fått glasskor på sina fötter. Lotta åkte genast fram till sin mamma och kramade henne. De var förstås glada att se varandra. Önska, Klas, Frida och Rudolf förstås lämnade Lotta och hennes mamma ensamma en stund eftersom de förstod att de hade mycket att prata om.
Lotta och hennes mamma hade suttit och pratat en lång stund och Lotta hade berättat om allt hon varit med om när hon varit här i Glaslandet, när det knackade på dörren. Det var Önska som kom för att berätta att middagen skulle serveras. Önska gav Lottas mamma nya fina kläder att sätta på sig. Mamma fick en vacker blommig dress. Lotta tyckte att hennes mamma blev lika fin som en drottning. Tänk att Lotta och hennes mamma befann sig i en magisk sagovärld full av glas, guld, färger och blommor.

Önska berättade för Lottas mamma att hon skulle få jobba här i Glasriket och sköta om den vackra trädgården. Mamma skulle få den lön hon önskade. Lottas mamma hade gröna fingrar och var otroligt duktig på blommor och växter. Tyvärr hade hon inte kunnat nyttja det så mycket den sista tiden eftersom Lotta och hennes mamma hade varit tvungna att flytta till en liten lägenhet när Lottas pappa hade gått bort.

Det nya livet

Till Lottas stora glädje hade mamma tackat ja till erbjudandet. Tänk att de skulle få bo i ett slott gjort av glas och Lotta var en riktig prinsessa och hennes mamma en riktig trädgårdsmästare i slottet. Allt var så otroligt och så perfekt.

Lotta minns den där dagen på väg hem från skolan när hon hade varit så ledsen över de där kompisarna som sagt dumma och elaka saker till Lotta och då hade hon hade önskat sig bort till en bättre värld med snälla och fina människor. Tänk nu var drömmen sann och Lottas önskan hade slagit in och allt tack vare drömkarusellen.

Författare: Christina Bohman