En hastig bild fladdrar förbi genom fönstret och bara ett ögonblick kan bli till århundraden, evigheter och sekunder. Ett hjärta kan slå så hårt, någonting knytas inombords, en vrede – en ilska mot världen och en brinnande bultande smärta.
Genom fönstret kan jag se någon ligga på rygg, nedanför höjden vid Ersta. Genom diset går det att skymta något mossgrönt, det är allt jag behöver se. Ett ben är vridet åt fel håll, han ligger på rygg och två poliser står böjda över honom. Ansiktet går inte att urskilja.
Det behövs inte, jag vet ändå.
Söders höjder låg försänkt i ett dunkelt morgondis den där dagen. Det enda ljudet som uppfyllde luften var trafikens sömniga brus innan det riktigt kommit igång. Klapprandet av stressade klackar mot stengolv. Den där rösten som plötsligt talade till mig där jag stod i den råa morgonen var minst sagt ovälkommen, liksom ett främmande inslag, och det tog ett tag för mig att reagera. Folk brukade inte prata med varandra på busshållplatsen, inte halv sju på morgonen. Om det inte gällde busstidtabellen eller hur mycket klockan var.
-Morsning, sa rösten på utpräglad Stockholmska, och jag sneglade över min luddiga vita halsduk för att de vem det var som pratade till mig. Det var en uteliggare, kunde man se efter bara ett hastigt ögonkast, han stod liksom lite utanför båset men ändå i skydd under taket.
-Hej, hälsade jag tillbaka och nickade. Blicken gled hastigt vidare. Jag började irritera mig över bussen som inte kom i tid och att jag inte hunnit köpa morgonkaffet på SevenEleven. Så sa han något igen, och jag vände mig frustrerat om.
-De e en vacker värld, sa han till mig, de e en vacker värld vi lever i.
Jag stirrade på honom för någon sekund, lade märke till saker hos honom som jag inte sett förut. Han bar en mosssgrön kofta, nopprig och tufsig av fukt, skorna som ut att vara alldeles för stora. Tunna tygskor. Och i handen bar han en stor bukett med nejlikor. Nejlikor, for tankarna genom mitt huvud. Vem går runt med nejlikor i handen en dag som den här? Kan man ens få tag på sådana den här årstiden?
Han log mot mig och sträckte fram buketten så att jag skulle få lukta.
-En bukett till dej.
-Tack, sa jag förbryllat, det räcker nog med en blomma.
Jag stack ned handen i fickan och fick upp den skrynkliga tjugolapp som egentligen var avsedd för kaffet. Jag fick väl klara mig utan kaffe idag, tänkte jag, eller också kunde jag använda kaffemaskinen på jobbet. Jag tog emot nejlikan som han sträckte fram mot mig och gav honom tjugolappen. Han strålade mot mig, log ett varmt, uppriktigt leende som blottade en rad sneda tänder. Som om jag vore den finaste människan i världen som gav honom den där gamla tjugan. Som om jag just gjort världens godaste handling.
-Ha en fin dag, hörru, sa han till mig, och jag svarade;
-Detsamma.
Gick mot bussen som just saktade in med gnisslande bromsar och när jag vände mig om vinkade han glatt åt mig. Intuitivt höjde jag också handen till en hälsning, satte mig på bussen med nejlikan i mitt knä och stirrade ut genom fönstret på dimgråa Stockholm.
Känslan av skam ville inte lämna mig, den försiktigt svidande, krypande känslan någonstans djupt ned i mitt medvetande. När jag klev av bussen och skyndade över gatan, rusade genom ridåer av regn, tappade jag nejlikan och den singlade iväg någonstans bakom mig. En bråkdels sekund tvekade jag, övervägde att plocka upp den, men lät den istället ligga och rusade vidare genom regnet.
Tyst natt och mörkret smög sig på utanför som ett fuktigt mörkt täcke. Jag satt inne i värmen vid köksbordet i min lilla lägenhet och bläddrade i en bok. Tankfullt sög jag på baksidan av blyertspennan och röde med andra handen om med skeden i mitt te. Boken jag läste hette någonting i stil med ”Hitta meningen med livet” och jag hade tillbringat de senaste kvällarna med den.
Mannen från busshållplatsen dök upp på nytt för mitt inre, och orden ville inte lämna mig; ”Vilken vacker värld vi lever i”. jag tänkte på hur mörkt och kallt Slussen måste vara just nu och undrade vad han gjorde nu, om han vandrade runt där utmed de mörka vattnen, huttrandes i kylan, eller om han hade någonstans att gå. Boken som handlade om meningen med livet talade om för mig att meningen var själva sökandet, att det inte var svaren som var det viktiga eftersom det inte fanns några, utan sin väg att försöka hitta dem.
Utan att riktigt veta varför slog jag igen boken och sköt den bestämt ifrån mig. Bilden av uteliggaren kunde inte lämna mig. Hans ord ringde fortfarande i mina öron, ”De é en vacker värld vi lever i”… En vacker värld.
Nästa morgon stod han där igen, och morgonen därpå. Gång på gång möttes jag av hans leende med skeva tänder.
Det var som om han plötsligt var en del av busshållplatsen och han började mer och mer utgöra en del av mitt liv. Han skulle stå där, precis utanför busskuren – alltid på samma plats, och jag skulle köpa en nejlika och vi skulle prata lite innan bussen kom. Pengarna som alltid brukade gå åt morgonkaffet gick istället till nejlikorna, de små vackra vita blommorna som jag egentligen inte ville ha men ändå inte kunde vara utan. En nejlika i min hand när jag satt på bussen. Nejlika i min hand.
-Har du någonstans att sova inatt? Frågade jag honom en gång och han ryckte på axlarna och gjorde en otydlig rörelse med handen som om han ville vifta bort min fråga.
-Ja sover väl lite här å där.
-Finns det inget härbärge?
-De e varmt nu, svarade han, de går bra å sova ute. Ja går bara dit när de e riktigt kallt, vettu..
-Får du mat där också? Frågade jag.
-Ibland får man ju käk asså, men ja går oftast inte dit.
-Varför inte?
Han tänkte efter en stund,
-De e inte mitt liv ja har problem me, sa han sedan, de e sättet ja blir sedd på.. De som alla tänker, ja vet ju att du också gjorde det näru såg mej först, å när du ser såna som mej, va. Kolla, där e nån å se ner på, liksom. En loser. Ja vet att ja inte e vacker. Ja e ingen ängel heller.
Han log mot mig, blottade sina sneda tänder som för mig hade blivit något av hans signum.
-Problemet e inte min tillvaro, de e känslan av att ja inte e en del av allt det där. Ja e bara nån som man kan se förbi. De e vi som är utanför, fortsatte han och spottade snus över axeln, vi tillhör inte. Fattar du? Världen vill inte veta av oss.
Jag såg på honom för ett ögonblick och undrade om han besvarat min fråga eller svarat på något helt annat. Det spelade förresten ingen roll.
Medan jag såg på honom gled ett brett leende över hans ansikte, glatt men ändå sorgset. Nejlikorna i hans hand slokade lite och jag bestämde mig för att köpa två stycken idag. Men när jag bad om två gav han mig tre, sa att jag fick den tredje på köpet.
-Dagens erbjudande, sa han, bara för stammisar.
Ett högt pysande läte när bussdörrarna öppnades och jag tvekade som hastigast, motstod en impuls att sätta mig ned med den här mannen. Stanna upp för en stund och prata med honom..
Det här kändes så mycket viktigare än allt annat.
Men jag viftade bort tanken, bestämde mig för att jäkta vidare.
-Ja vet att du vill gå å att du har bråttom, sa han. Ja kommer tänka på dej å le.
Skeva tänder och varm blick under smutsigt hår.
Jag vinkade och gick mot bussen. Genom fönstret kunde jag se hans smala rygg i smutsgrön kofta vandra därifrån.
Av en ren impuls fick jag in på SevenEleven på väg till jobbet nästa morgon och bad om att få några wienerbröd. Nybakta, alldeles varma. Doften av dem, och värmen genom påsen jag höll i min hand. Jag tänkte att jag kunde ge dem till honom, vid busshållplatsen, och på vägen dit funderade jag över vad han skulle säga till mig idag. Ibland sa han bara god morgon, ibland någonting om vädret, eller om den senaste fotbollsmatchen. Bajen var det som gällde, sa han. Brukade leta efter tidningar som folk glömt kvar på bänkarna i busskurerna, en gång frågade han mig vad jag tyckte om den nya målvakten. Jag hade ingen koll men lyssnade gärna på hans långa utläggningar om matchen. Jag förstod aldrig riktigt hur han kunde veta alla detaljer om matcherna, kanske gick han förbi någon krog där matcher visades eller också kände han personer som visste. Eller kanske hittade han bara på alltsammans.
För mig spelade det ingen roll. Jag hade börjat se fram emot våra möten. Så flyktiga och slumpvisa, som små, små pusselbitar i ett stort pussel. Motivet kunde man inte se förrän alla bitar var på plats.
Blicken sökte över busshållplatsen när jag kom dit, men till min besvikelse var han inte där. Jag fick ha wienerbröden för mig själv och det kändes tomt och konstigt att inta hålla nejlikan i min hand. Hans skugga fanns liksom där, precis på den fläcken han brukade stå. Men han var borta.
På bussen hem samma kväll uppbröt tumult.
Någon ligger vid sidan av vägen, det skär till i mig – skär som en vass knivspets och strupen blir torr.
Inga ambulanser syns till, inga syrener bryter trafikens ihållande dån, inga människor springer runt panikslagna. Då är det alltså för sent.
Som bedövad reser jag mig upp och kliver av när dörrarna öppnas med ett högljutt pysande, kastar mig ut genom luft likt fuktig is. Med hastiga steg tar jag mig över gatan. Ser mig om över axeln på en bil som tutar mot mig. Möts av den ilskna förarens ansikte som tyckts vilja säga att jag ska se mig för och inte springa framför rödljus.
Rödljuset blinkade varnande, i takt med mitt bultande hjärta, när jag närmade mig olycksplatsen.
Jag stannar några meter därifrån. Det har börjat regna nu. Ett stilla, ihållande smatter som trummar mot marken, slår mot mitt ansikte och strilar ned för mina kinder. Muren är hög, alldeles för hög. Ingen kan överleva ett sådant fall. Ingen.
Det skär i mig. Den mossgröna koftan, nopprig och luddig av väta och damm, lyser som neon i allt det mörka gråa.
Jag vågar inte gå närmare. förblir stående någonstans på trottoaren, om någon stannar till skulle de säkert tro att jag bara står och beundrar valaffischerna.
Framför mig på marken ligger en nejlika. De andra måste ha blåst bort, krossats under bilar eller drunknar i regnet. Jag stirrar förbi kroppen, mot valaffischerna som tronar där ovanför på muren. Politikernas ansikten ler mot mig under stora, svarta bokstäver med budskap som ”Ett mänskligare Sverige” och ”Tillsammans”.
Jag böjer mig ned och plockar upp nejlikan. Våt och grå av smuts.
Varje liten pusselbit, en för en, faller de på plats.
En bråkdels sekund tvekar jag, sedan kramar jag blomman i min hand och rusar vidare genom regnet.
[highlight color=”orange”]Insänd av Agnes Scott[/highlight]