Häxjakt

Från kullen gick den lilla stugan att se, knappt hundra meter bort. Boningen för den gamla damen som sålde örter inne i byn. Ett enkelt bygge i murket trä med halmtak. Ur två små gluggar till fönster syntes ett svagt, rödaktigt sken. Den enda vägen in i huset var via en låg port, även denna angripen av röta. Ytan runt om huset var rensad från skog. Små odlingslotter gick att urskilja på den klarlagda marken i det svaga gryningsljuset.

Männen borrade ner sina facklor i jorden. I mörkret började de långsamt närma sig det lilla huset med vapnen dragna. En obehaglig kyla kröp sig sakta på. Ett dämpat skri hördes inifrån men tystnade tvärt. Mumlandes bönner och med svetten rinnande innanför rustningen gjorde sig stridens och jaktens skräck åter påmind för alla de ärrade krigarna. Sammanbitna smög de sig upp runt den lilla porten. Med en våldsam spark for dörren upp och de åtta riddarna stormade in.

Stugans inre var alldagligt och icke anmärkningsvärt, utöver kroppen av en liten pojke, kanske fem år gammal samt en än påtagligare kyla. I husets bortre ände var kroppen utlagd på en slaktbänk invid en kokyta och buken var våldsamt söndertrasad. Överraskad spann den gamla damen runt. Ansiktet förvreds omedelbart vid åsynen av det kalla, blänkande, stålet i de rustade männens händer. Äcklat tog hon till orda och stapplade mot männen.

”Vilka är ni?! Era onda ting… Vilka är ni att stoppa en gammal tant från att äta?”

Med varje steg hon tog växte hennes gestalt. På bara sekunder såg hon inte längre ut som en lite oförarglig tant. Ryggen hade böjts onaturligt framåt. Hon var nu längre, större, med långt stripigt hår och rörelserna var ryckigare. Händerna hade blivit enorma med långa kloliknande naglar och rösten förvreds till något isande, hånfullt och hädiskt. Den främste av riddarna brösta upp sig mot monstret och svarade auktoritärt med hög, tydlig och självsäker röst.

”Häxa! Din sadistiska hunger är vid sin ända. Det här kommer enbart sluta med din död.”

Så fort orden lämnat riddarens mun flög monstret mot honom vrålandes och han slogs till golvet. En våldsam strid tog vid. Snabbt var riddaren på fötterna igen och lyckades ducka undan ett slag som omedelbart besvarades med en serie hugg från krigarn. Ett av dem träffade svärdet slet sönder den onaturliga varelsens kött. Vidundret vrålade, skrek och grät av smärta och vrede. Ett djupt sår över häxans bringa blödde kraftigt. Ursinnigt spottade hon fram gutturala läten vilka frammanade en blixt av ockultmagi som smälte ansikte på en av riddarna, de övriga rusade åter till anfall. Hon utdelade ett slag med sin arm som klöv en man vid midjan. Ett gurglande skrik hördes samtidigt som hans inälvor flöt ut över golvet och mannen dog. En ny attack måttades och ett svärd mötte upp hennes brutala slag. En kaskad av svart blod for genom luften när armen gick vidundret förlorat.

Riddarna tog tillfället i akt, vrålandes till reträtt och sprang ut ur huset. Två av dem barrikaderade dörren med sina svärd medan övriga överlevare hämtade sina lämnade facklor. 

När stugan något senare stod i lågor hördes isande klagoskrik inifrån det rökiga infernot. Med bistra miner observerade riddarna hur huset förvandlades till en pyrande ruin i gryningsljuset. Sedan, under tystnad, lämnade de platsen.

Författare: Tobias J