Hur kan döden vara så sexig

Post 7 of 208
Hur kan döden vara så sexig

sexiga döden 02Micke hade sagt åt mig att komma över till honom på fredagskvällen. Det skulle bli något stort evenemang vid idrottsstadion lite senare som vi skulle kolla på. Vad jag visste skulle det väl inte spelas någon match då. Men jag kanske hade jag missat något. Det lät ju i alla fall intressant. Kanske skulle det bli sportuppvisning av något slag – det skulle nog bli kul.
Jag kom hem till Micke vid femtiden. Mina gamla kompisar Tompa och Charlie hade redan kommit dit. Vi drack öl, åt chips – Micke grillade några korvar. Vi snackade bilar, brudar och fotboll. Stämningen var gemytlig.

Halv åtta skulle vi sedan vara på idrottsstadion. Micke hade skaffat biljetter. Jag undrade vad det egentligen var som skulle hända där. Det var väl ingen match som skulle spelas nu. Elitserien var ju redan avgjord. Men grabbarna svarade mig att det nu var en riktigt maffig föreställning som var mycket bättre än allt annat. ”Nu djävlar kommer blodet att flyta” sa Charlie med ett flin, samtidigt som hon slog sin högernäve i handflatan.

Då anade jag att det skulle bli en sportuppvisning av ett speciellt slag. Jag hade läst i tidningen att de listade de lag och individuella idrottare som var riktiga rivaler och som verkligen hatade varann. Och det gällde både inom ishockey, fotboll och en massa andra idrotter. Antagligen skulle man låta dessa lag och enskilda idrottare drabba samman och tävla mot varann. Det skulle då bli riktiga hatmatcher vilket skulle vara spännande och kul.
Så småningom kom vi till idrottsstadion. Vi kom dit ca en kvart innan evenemanget skulle börja. Vi hade en kasse med öl och lite tilltugg med oss. Som vanligt på detta ställe så verkade publiken mest bestå av grabbar i min egen ålder eller något yngre. Och som vanligt var publiken stökig och skränig. Men det var precis som det skulle vara. Det sjöngs och skrålades – stämningen var hög. Det låg en förväntan i luften.

Och jag var väldigt nyfiken vad som egentligen skulle hända. Skulle det bli nån sportuppvisning som jag först trodde. Eller kanske något annat som cirkusföreställning? Eller kanske nåt musikaliskt uppträdande såsom en rockkonsert. Vad det än skulle bli så skulle det sitta riktigt fint. Efter ett tag så frågade jag grabbarna igen vad som skulle komma. Det blev tyst en stund och grabbarna flinade, det var speciellt Micke som hade ett hemlighetsfullt leende. Men efter ett tag sa Tompa att det skulle bli avrättningar.

Avrättningar?! Grabbarna brukade ju komma med en del grova skämt emellanåt. Innerst inne var jag naturligtvis motståndare till dödsstraff. Men jag låtsades vara med i skämtet och hängde med i jargongen. Vi skojade lite galghumoristiskt om alla jäkla busar som borde hamna i galgen. Och sen räknade vi gemensamt upp en massa osympatiska människor vi tyckte lika gärna kunde dö.
När jag tittade ner på arenan så såg jag att galgar, rep, yxor och diverse tortyrredskap kom fram. Men jag trodde fortfarande inte att det skulle bli några avrättningar. Det skulle naturligtvis bli något annat uppträdande – kanske en trolleriföreställning av typ den itusågade damen el dyl.

Men det var då jag såg mannen som släpades in. Och när jag såg skräcken i mannens ögon förstod jag att det inte var något skämt från grabbarnas sida. ”Men ska det verkligen bli avrättningar”, frågade jag och jag märkte att min röst lät ynklig. ”Ja, självklart – vi sa ju det”, svarade grabbarna med en mun och fortsatte att det var en ny drajv från regeringen att en gång för alla sätta stopp för brottsligheten. Nu skulle det statueras exempel.

Jag protesterade förstås. Jag tyckte dödsstraff stred mot all humanitet. Jag kunde fortfarande inte riktigt tro att det skulle bli offentliga avrättningar. Offentliga avrättningar – precis som på medeltiden! Jag sa i alla fall min åsikt om hur illa jag tyckte om grymma straff i allmänhet och dödsstraffet i synnerhet.

Men grabbarna argumenterade emot. Tompa berättade hur trött han var på alla snattare i sin butik. Micke hade haft inbrott i sitt hem. Och Charlies syster hade blivit misshandlad och rånad. Så samfällt från grabbarna kom åsikten att äntligen skulle det göras något radikalt mot brottsligheten och busarna skulle få vad dom förtjänade. I kväll skulle det bli kul – ikväll skulle det bli fest! Det var vad dom tyckte.

Jag tittade på mannen på arenan och såg ångesten i hans ansikte. Jag kände naturligtvis en stor olust. En tjänsteman läste upp brottets art. Mannen hade tydligen under lång tid, helt omotiverat sparkat på en massa personer ute på stan. Slutdomen var att mannen skulle få benet avsågat. Mannen skrek fruktansvärt medan blodet från benet sprutade. Jag tyckte synd om fruktansvärt mannen som antagligen led av en svår psykisk sjukdom. Jag sa till mina kompisar att detta var totalt avskyvärt. Men dom svarade att detta bara var förspelet. Först var det bara lite stympningar och andra kroppsstraff, som lite uppvärmning, innan dom riktiga avrättningarna skulle komma. Den sparkande mannen skulle ändå få behålla livet om än utan sitt högra ben. ”Men nu var det slutsparkat för hans del”, sa Charlie med ett hånflin.

En annan man som hade blivit påkommen med en massa barnpornografi i sin dator, fick sina ögon utstuckna. Han fick behålla livet, men då helt blind. ”Ha, ha, nu var det sluttittat för den djävla pedofilen”, skrattade Micke. ”Synd att dom inte skar pitten av honom också, när dom ändå höll på”, flikade Charlie in.
Sen kom själva avrättningarna. En efter en släpptes ett antal bakbundna fångar in. Tjänstemannen läste upp brottets art och slutdomen. Publiken skränade – glåporden haglade. Det var ju fullkomligt vidrigt, hemskt, fruktansvärt!

Först var det ett antal smågangsters som hamnade galgen. Vid varje hängning jublade publiken. Hur i helvete kunde publiken verka så förtjust?! Jag tyckte det var avskyvärt och jag började rent fysiskt må illa. Jag ville sticka, men jag satt kvar på min plats som förstenad. Jag höll händerna för ögonen för jag vågade knappt titta.
Jag satt så ett tag. Men efter hand så tog nyfikenheten över och jag började titta lite försiktigt. Jag hade aldrig sett en människa dö förut. Jag måste motvilligt erkänna att jag tyckte det var intressant. Visst var det otäckt, men ändå var det ändå inte så hemskt att se människor dö. Jag kunde inte låta bli att titta extra noga för att se hur en människas dödskamp gick till. En del tycktes dö direkt när dom hängdes, medan andra sprattlade i galgen ett bra tag.

Efter ett tag släpades en man in som jag tyckte mig känna igen. Men kunde det vara samma person? Jo, ta mig fan det var han! Det var ju min gamla skolrektor som nu skulle dingla i galgen. En riktigt magsur pedant till gubbe som tog alla tillfällen i akt att sätta dit oss elever. Även om jag inte direkt önskade livet ur honom, så var han ändå mycket osympatisk. Jag tänkte på vilken hycklare min gamle rektor varit. Han som hållit moralens fana så högt hade tydligen själv gjort sig skyldig till både förskingring, flera bedrägerier och mutbrott.

Lite senare kände jag igen en annan av bödlarnas offer. En kvinna med långt ljust hår som skulle hängas. Men det var ju Anna! Vackra, sexiga Anna – tjejen som jag hade uppvaktat i min ungdom. Men hon behandlade mig väldigt nonchalant för att inte säga arrogant och hånfullt. För det visade sig att hon var en riktig diva. Hon utnyttjade mina heta känslor. Jag tänkte på alla pengar hon lånat av mig, som hon naturligtvis inte betalat tillbaka. Och vad fick jag egentligen för allt jag gjorde för henne? Inte ett djävla dugg! Visserligen var det ganska länge sen och jag hade haft en del andra tjejer sen dess. Och nu hade hon åkt fast för bedrägeri. Jo, det kunde man väl tänka sig att hon skulle ägna sig ett sånt. Även om jag naturligtvis fortfarande var motståndare till dödsstraff så måste jag erkänna att jag kände en viss tillfredsställelse när jag såg den snorkiga Anna dingla i galgen.

Jag tog några klunkar till av ölet. Det var speciellt ett tjeckiskt öl som jag tyckte vara väldigt gott. Det skulle jag nog köpa flera gånger. Illamåendet hade gått över och jag började känna mig behagligt småfull. Visserligen var jag fortfarande motståndare till dessa barbariska straff. Men vad fan kunde jag göra? Och något straff måste ju brottslingarna ha. Och jag måste motvilligt erkänna att dessa hängningar ändå var lite kul.
Några ytterligare fångar hängdes. Visst var det hemskt med dödsstraff. Men det kunde ändå i vissa fall vara befogat för det tycktes ju ändå finnas en hel del notoriska brottslingar och efter att ha dinglat i galgen så kunde dom ju i alla fall inte fortsätta att göra skada.

Efter ett tag kom dom lite mer grövre brottslingarna in. Det var mördare och riktiga gangsters från den organiserade brottsligheten. Nu blev straffen lite grymmare. Nu räckte det inte med att bara avliva brottslingen utan nu var det en mer plågsam död som gällde. Entusiasmen och jublet steg hos publiken. Förut hängdes ju bara folk och dom dog relativt snabbt. Men nu blev det en mer utdragen dödskamp medan blodet sprutade. Jag fick återigen svårt att titta och mitt illamående återkom. Under ett tag var jag nära att kräkas. Men efter ett tag så vande jag mig och jag började titta igen om än lite försiktigt.

Så småningom släpades en man in som tydligen hade ett digert brottsregister. Han tillhörde visst maffian och förutom att han hade ägnat sig åt hot och utpressning så hade han tagit livet av tre personer. Visst var det hemskt att se honom plågas – men det var ju i alla fall bra att han blev eliminerad.
Jag drack lite mer öl och åt lite chips. Jag kände mig alltmer avslappnad. Det var faktiskt skönt att jag var den som satt i publiken och själv slapp bli utsatt för dessa straff. Visst tyckte jag fortfarande att det var fruktansvärt att höra dom hjärtskärande skriken från fångarna. Men det var ändå intressant att bevittna detta skådespel. Och inte bara intressant utan efter ett tag började det bli lite småkul faktiskt.

Avrättningarna blev grymmare och grymmare och genomfördes med de mest utstuderade sadistiska metoder. Det var män, kvinnor, äldre och yngre som råkade ut för bödlarnas tortyrredskap. Skränandet och jublandet hos publiken steg med plågade skriken från offren.
Sen släpades den riktigt stora maffiabossen in. Förutom att hans brottsregister tydligen kunde fylla ett helt bibliotek, så var han också en notorisk seriemördare. En del av sina offer hade han också plågat ihjäl. Å jo, jag hade läst om honom i tidningen. En riktigt arrogant jävel som hade levt gott på andra människors lidande. Nu var han inte så kaxig längre, för nu fick han minsann smaka sin egen medicin.

Jag öppnade en ny ölburk. Flera andra grova brottslingar släpades in. Det var ju ändå inte så läskigt att se människor plågas och dö. Många avskyvärda banditer fick ju ändå det straff dom förtjänade. Och jag måste erkänna att det var riktigt gott att se. Fan, det var ju ändå inte så dumt med dessa avrättningar. Grabbarna hade nog rätt ändå. Och nu kunde jag inte låta bli att motvilligt smittas av publikens entusiasm. Detta var ju riktigt helkul faktiskt! Handen på hjärtat så var det faktiskt roligare än den bästa fotbollsmatch. Hela evenemanget var ju som ett grandiost skådespel eller varför inte en riktig splatterfilm. Fan, vilken maffig föreställning!

Avrättningarna fortsatte och jag tittade intresserat och fascinerat på. Men efter ett tag började det bli en aning tjatigt – för det tycktes vara samma metoder som användes hela tiden. Under medeltiden blev ju brottslingar stoppade i spiktunnor och brändes ibland levande. Det skulle vara skoj att bevittna något sådant. För nu tycktes samma sak upprepas hela tiden – det började bli ganska långtråkigt. Kunde inte bödlarna variera sig lite?
Jag undrade hur länge evenemanget skulle hålla på. Bödlarna hade väl redan tagit livet av nära hundra personer. Det verkade som dom skulle ta livet av ytterligare hundra eller kanske flera hundra. Jag sträckte lite på mig eftersom jag suttit i samma ställning hela tiden och blivit stel i kroppen.

Det började dugga. Det blev lite kyligt. Några fällde upp sina paraplyer. Några ur publiken började också gå hem. En kall vindpust kom och jag tog på mig jackan.

Mina kompisar som ställt sig närmare arenan verkade lika entusiastiska som i början av avrättningarna. Dom vinkade åt mig och ville att jag skulle komma ner. Men när jag närmade mig så kom en kraftig stråle med blod från en kvinna som halshöggs. Jag hoppade undan för ville för allt i världen inte ha blodfläckar på jackan – dom är ju så svåra att få bort. Jag återgick till min gamla plats för där kunde man i alla fall slippa blodstänk.

Jag funderade på om jag skulle stanna tills hela evenemanget var slut. Det skulle ju vara kul att göra sällskap med polarna på hemvägen. Men jag började bli trött och lite frusen och tyckte att det skulle vara skönt att komma hem.
Nåja, jag kunde väl stanna tio minuter till – sen måste jag bara sticka. Jag fortsatte att kolla lite på de brutala avrättningarna Men nu ägnade jag dom bara ett förstrött intresse.

Jag tänkte mer på bilen som jag lämnat in för reparation. Bilen tycktes inte riktigt funka när man la in treans växel. Sen var det också nåt fel på avgassystemet. Det gällde att få den genom besiktningen, men det kunde nog bli kostsamt.

Bödlarna jobbade på – skriken i dödsångest fortsatte.
Jag funderade vidare. Nästa vecka skulle jag ha ungarna. Då måste bilen vara färdig. Då måste jag storhandla och lillgrabben ska ju skjutsas till fotbollsträningen. Ja visst ja – dottern fyller ju år snart. Jag får nog ordna ett kalas åt henne och sen måste jag tänka ut några fina presenter.
Bödlarna jobbade på – skriken i dödsångest fortsatte.

Hmm… om man skulle besöka byggvaruhuset nästa helg? Dom har ju billiga grejer. Det är ju en del saker i badrummet som jag måste fixa till. Sen kanske man också skulle passa på att byta träpaneler i sovrummet. Så småningom måste jag nog också lägga ett nytt golv i köket, fast det får väl vänta lite.
Bödlarna jobbade på – skriken i dödsångest fortsatte.

Jag började bli hungrig. Det var väl dags att sticka. Jag hade bara ätit några grillkorvar som jag fick hemma hos Micke och sen lite öl och chips här på stadion, så nån riktig middag blev det ju inte. Så därför kanske man skulle uppsöka något matställe på hemvägen? Varför inte prova den där nya restaurangen som var specialiserade på nötkött? För det skulle inte vara så dumt att sätta tänderna i en riktigt blodig biff.

Författare: Toive Karlsson

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

,

Meny