Kategorier
Noveller

Ingen annan som oss

 När vi låg tillsammans där i sängen så höll du mig djup i din famn, viskade en tyst kärlek som ingen annan förstod. Du strök mina långa lockar bakom öronen mina och sa till mig: “Allt du vill ha, det kommer vi att skapa”. Jag trodde på dina ord, på dina tårar och dina önskningar. Du var mer än en kvinna, mer än lovord, mer än kärleken. Du var hoppet och tron. Det var ingen som ville att det vi gjorde skulle vara sant, men de kunde inte förneka det som redan var. Vi var så stolta över varandra när vi såg miljon beloppen på banken. Vi var speciella och det kunde ingen ta ifrån oss. Våra föräldrar låg så bakom allt, de skyllde allt på vår ungdom och trodde att vi inte skulle bli någonting. Jag skrattade gott åt deras ord för vi var allt. 

Jag mötte dig för första gången i en strippklubb 1974. Det låg rök i olika lager och musiken trummade svagt i mina öron. Jag var desperat efter något nytt. Jag hade inte tagit mig ut ur mitt eget rum på nästan ett halvår. Fängslad av datorer och siffror så jag hade inte upplevt ett riktigt liv innan. Jag följde som en slav vad alla andra sa åt mig att göra. Styrd som en docka. Den gröna texten svepte förbi mina ögon dag in och ut, det var fylld med dataprogrammering, speciellt var jag förtjust i Python och Javascript. De språken var som min bibel och jag fixade varenda fel som jag såg i koderna. Du svepte förbi alla gifta män med en slags viktighet. De männen visste inte vad de förlorade. Du hade precis kommit till staden och jag hade aldrig tagit mig ur den. Kanske det var ett slags berusning, men det kändes så äkta när du sa att du älskade mig den andra dagen. Hur stigmatiseringen följde efter dig så, de tänkte att du bara var ännu en hora på droger. Men jag visste sanningen när du fortsatte att dansa igenom de svarta gardinerna. Min pappa sa vad han tyckte om vårt förhållande. Ord för ord, det är ingenting som jag längre vill komma ihåg. Han visste ingenting, han var den gamla generationen och vi var den nya, den som skulle fixa alla de gamla felen i systemet. Vi var precis som ingen annan i denna värld. Ingen trodde på oss när vi sa att vi skulle ändra på världen. På mitten av 70-talet så hade Tech industrin inte ännu blomstrat i Sverige. Vi kollade mot Silicon Valley och visste precis vad vi skulle göra. Vi ville bli som dem, vi skulle skapa kaos i världen och i kaoset skulle vi göra allting bättre. Skapa ett nytt system, där vi hade riktig frihet och jämlikhet utan några giriga svin som skulle sno från oss. Vi var den nya generationen. Vi gjorde det, vi skapade success, du var min nya drottning i detta nya kungarike, där vi hade makten att göra vad vi ville. Vi hade skapat ett bolag här i Sverige, någonting helt nytt och vi var nästan som superhjältar. Superhjältar som visste hur man sålde oanvändbart skräp, hur man skapade kaos och speciellt hur man tjänar in dröser av pengar Vi sålde allt. Telefoner, ramkort, programmeringskoder till värdelösa webbplatser. Med varenda sekund vi skakade hand så trillade ännu en till nolla ner på bankkortet mitt. Mest av allt sålde vi oss själva, sålde varje del av våra tårar och blod för att räknas som en elite. Du sa att du älskade mig igen, denna gång visste jag att det var sant. För vad var jag gjord av? Ingenting mer än pengar och förlorat tro. Vem älskar en människa när du kan älska en idé? Vem bryr sig om vem man kliver över när man skapar hopp? För vi var som ingen annan, vi hade skapat en helt ny värld. Våra föräldrar förstod inte att vi var helt nya. Trots att du var en strippa så såg jag dig aldrig att dansa igen. 

När vi hade mer pengar än någon behövde så köpte jag en egen strippklubb, jag ville se dig dansa, bara för mig. Bara en gång, bad jag dig på mina knän. Du vägrade, sa allting som var fel med mig. Skrek rakt ut och sprang ut i regnet. Du lämnade mig i värmen av vårt hus på Östermalm. Men det var inget hem längre. Jag ville inte tro på vad du hade gjort, att någon som du hade svikit mig. Folk sa att de redan från början speglat vår framtid som ond. Vi var inte onda, vi ville att folk skulle ha det bättre. Det är väl ingen ond sak? Priset vi hade betalat, våra själar, vårt kött och vårt blod menade att tillslut hade vi blivit som de andra. I slutändan så ger man tillslut in när man har kämpat länge nog utan en vinst. Och visst var det inte så dåligt? Det mest vackra i denna värld du kunde vara är att du var normal. Var allting vi gjorde i förgäves? Vi kom aldrig något längre fram än när vi började. Vi blev som de andra.

Författare: Tuva Nilsson

4.50 avg. rating (85% score) - 4 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *