Aldrig hemma

Det här blir det sista jag skriver i denna dagbok. Det som står på sidorna i denna bok hjälper mig endast med att hålla mig kvar i vad som hänt, i min mardröm. Nu vill jag bara glömma.Låt detta sista inlägg bli en sammanfattning för den som hittar detta.

För tre år sen befann jag mig i ett av kemilabben på Chalmers. Mina händer höll på med dagens uppgift, destillering av eteriska oljor från lavendel, men i mitt huvud rullade bara scenerna från actionrullen jag såg dagen innan. Den nyaste marvelfilmen hade handlat om
en man som fått kraften att teleportera sig till vart han ville. Huvudpersonen tänkte på lekplatsen som den lekt på som barn. Erinrade sig ljuden och dofterna och så när han
öppnade ögonen var han där. Avunden hade satt sina klor i mig och när jag gick ut från biografen planerade jag allt som jag hade kunnat åstadkommit med denna kraft. Ingen mer
pendling till skolan, inga fler missade föreläsningar på grund av spårvagnskrångel. När man är för rund under fötterna för att ta sig hem behövs inte längre en Uber, tänk bara på den
mjuka sängen så är du där. Till och med olägliga toabesök blir ett problem att glömma, aldrig mer behöver man knipa igen när toaletten inte finns i närheten. Vad skulle man behöva göra
för att få denna superkraft?

Detta frågade jag mig själv i labbet, på vagnen hem, och när jag låg i sängen och drömde mig bort. Det måste finnas ett sätt. Att kunna styra sina celler till att lösas upp från där man
står och samla sig igen på en annan plats. Jag frågade fysikeleverna om hur man skulle gå tillväga men de bara skrattade rakt i mitt ansiktet. Jag bestämde mig för att deras pessimism
och kommentarer om ”fysisk omöjlighet” inte skulle stoppa mig. Åh vad jag önskar att jag haft en svagare vilja då.

Jag hittade tillslut andra personer som delade min önskan om teleportationskraft på ett forum om alternativ vetenskap. Där diskuterades flera olika teorier om hur man skulle kunna
uppnå personlig teleportation, ”tele force” som de kallade det. Efter många timmar på forumet spenderade på att konsumera allt som skrivits och själv tagit del av hetsiga diskussioner angående potentiella användningsområden så hade jag bestämt mig. Jag
skulle göra vad ingen annan på forumet, ingen annan i världen hade lyckats göra: Ge mig själv kraften att teleportera.

Den teori som var populärast på forumet hade fått namnet ”energy overload”. Den gick ut på att den teloporterande personen bär en energiladdad modul som på ett knapptryck kan rikta
en stark elektromagnetisk kraftstråle utåt mot det håll man vill till. Det skulle kunna gå att programmera en algoritm som beräknar vilken riktning och styrka kraftstrålen ska ha utifrån
ens startposition och målposition. Det skulle krävas en enorm mängd energi för att utföra ”hoppen” och det hade varit svårt att ladda modulen efter varje hopp, men det är där den här teorin blir så briljant. I den elektromagnetiska våg som skapas kan energin fraktas med till målpositionen genom att vända sig in i sig själv. På det sättet behöver modulen endast laddas en enda gång och sen aldrig igen. Jobbet med att designa själva modulen var i princip redan gjord för mig. Användare på forumet hade skapat en 3d modell i ett modelleringsprogram i form av en bröstplåt som spänns fast. Jag 3d printade designen med hjälp av de skrivarna som fanns på Chalmers, och lödde ihop de kretsar som krävdes. Den starka elektromagneten tog jag från en diskmaskin som jag hittade längs en väg i ettindustriområde.

Nu återstod det endast att ladda maskinen. Det skulle krävas en stark elektrisk källa som kunde skapa en laddning väldigt snabbt för att inte påfresta de elektriska komponenterna
under för lång tid. Blixtsnabb. Det var svårt att inte jämföra mig med Dr. Frankenstein, men det jag skulle skapa var inte ett nytt liv får någon annan. Jag skulle uppnå ett nytt liv för mig
själv. För dem som någonsin ifråga ställt historien om Frankensteins monster och huruvida det han gjorde var fel, så kan jag själv intyga att alla varningar om att experimentera utan att
tänka på konsekvenserna är rättfärdigade.

När SMHI utlovat storm så gick jag ut till Ramberget. Jag hade byggt en åskledare som jag
kopplade till bröstplåtens batterier. Från utsiktsplatsen så kunde jag se de ödesdigra blixtarna närma sig. Smäll efter smäll där väntan mellan ljussken och knallar blev allt kortare.

I den väntan började jag tveka. Jag var osäker på om batterierna skulle kunna laddas eller om de istället skulle explodera våldsamt. Osäker på om min maskinen skulle funka. Jag blev till och med osäker på om hela iden var ett misstag. Då slog blixten ner i ledaren och det sprakade till i batterierna. Den gröna lysdioden på batteripacket tändes, och med det försvann alla mina tvivel.

När batterierna hade svalnat så kopplade jag in dem i bröstplåten. Elektromagneten började surra och LCD-displayen som används för att visa de koordinater man matat in lös upp. Jag
hade tänkt vänta tills jag kommit hem för att testa maskinen men i stundens upphetsning kändes väntan allt för lång. Jag spände fast maskinen direkt mot huden, under tröjan. Den var tunn nog för att inte märkas av om tröjan inte var allt för tajt. LCD-displayen tillsammans med knappsatsen tog jag av så att det blev som en fjärrkontroll, jag hade kopplat den med bluetooth till maskinen. Med en knapp kunde jag spara min nuvarande position i maskinens minne så att jag när som helst kunde hoppa till en plats jag tidigare befunnit mig på. Det gick även att manuellt lägga in koordinater för en plats jag inte befunnit mig på tidigare med maskinen. Jag slog in de exakta koordinaterna för vardagsrummet i min lägenhet hemma i Kålltorp. Det tog bara någon millisekund för algoritmen att räkna ut korrekt riktning och styrka för elektromagneten och när lysdioden som signalerar att maskinen är redo att utföra teleportationen lös upp så kunde jag höra det lågfrekventa surrandet från magneten bli högljuddare, som för att signalera att den var beredd. Jag slöt mina ögon och tummade på knappen som aktiverar hoppet. Jag tänkte att om detta funkar så kommer min värld för alltid att vara förändrad.

Jag tryckte på knappen medan jag höll mina ögon slutna. Jag vågade inte titta eftersom jag var rädd för att det jag skulle få se var min hud som vändes ut och in. Jag kände marken lämna mina fötter och ett enormt tryck attackerade mina trumhinnor. Allt blev stekande
varmt, sen bitande kallt, och så tillbaka till extremt varmt. Sen blev temperaturen behaglig.

Jag stod nu igen på stadigt underlag. Regndropparna som splättrat mot mig uppehöll att falla på mig, och vindens tjut hördes nu inte lika högt. När jag öppnade ögonen så stod jag blick mot blick med Einstein. Han rycker ut tungan mot mig och för ett ögonblick kände jag hur min mage vände sig upp och ner, innan jag insåg att det faktiskt är min lägenhet jag står i och framför mig är min Einstein-affisch. Ett rus av lycka strömmade genom mig och jag kunde inte hålla mig ifrån att extatiskt slå ut med mina armar. Det funkade. Jag hade tämjt teleportationens krafter.

Följande månader bestod utav konstant experimentation med teleportationens möjligheter och restriktioner. Restriktionerna visade sig vara obefintliga. På ett enda hopp kunde jag
färdas till andra sidan av världen. På en eftermiddag kunde jag besöka pyramiderna, gå runt i Louvren, vandra runt i Disneyland efter stängning och uppleva utsikten från Fujis topp.
Trots att jag kunde besöka alla världens kända platser så var dessa utflykter ovanliga. Det jag mest frekvent använde min kraft för var helt vardagliga syften: Till och från skolan. Till kylen när jag blev törstig. Till Ica när kylen var tom. Alla dessa lata hopp blev min nya
vardag. Jag såg till att hoppa till punkter där det borde vara folktomt eftersom jag inte ville att någon skulle få nys på min uppfinning. Om omvärlden fick reda på vad jag hade skapat så hade jag inga tvivel om att de hade försökt ta det ifrån mig. Detta var något bara för mig själv, inte ens min familj eller flickvän fick veta om det.

Efter ett tag blev teleportationen en vana så som allt annat. För varje hopp som jag gjorde blev upplevelsen mer och mer bekväm. Vanligt resande blev outhärdligt eftersom tristessen med att sitta och vänta hade blivit så främmande för mig. Jag drog mig från att åka med på utflykter med vänner, eller fejkade att jag var tvungen att åka lite senare och möta upp dem där så att jag slapp sitta i en bil eller i ett plan.

Såhär höll jag på i cirka ett och ett halvt år. Världen började bli mer och mer främmande för mig när jag fick svårt att relatera till så många av mina vänners problem som enkelt kunde
lösas med teleportation. Sen så kom dagen då jag tillslut insåg att det faktiskt inte bara var jag själv som hade förändrats.

Det var efter att jag gjort mitt dagliga hopp till toaletten i min lägenhet. Det var mycket mer bekvämt att använda den än toaletterna på skolan. När jag ställt mig upp och börjat knäppa
byxorna la jag märke till en kakelplatta på golvet som stack ut från mängden. Den var blekare än de andra plattorna, som om blekmedel skvätt över och fläckat den. Hur hade jag aldrig lagt märke till den innan? Jag började fundera på om det är denna känsla folk får när de upplever Mandela-effekten, för det kändes som att jag borde ha märkt den plattan under de tre år jag bott i den lägenheten. Tankarna om plattan försvann när jag började fundera vidare på Mandela-effekten och när jag sen hoppat tillbaka till skolan hade plattan lämnat mitt medvetna helt och hållet. Efter den händelsen började fler saker sticka ut för mig. Hus som på en dag bytt färg, affärer som bytt namn och till och med beteendet hos mina vänner
förändrades. Varje gång kom Mandela-effekten upp i tankarna igen, varje gång slog den till hårdare. En dag kom den att slå till i mitt sinne som ett urspårat tåg. Den dagen hade jag vaknat sent en lördag och hoppat till pizzerian för att köpa en bakfyllekebab. Medan jag väntade på att maten skulle bli klar bestämde jag mig för att ringa min pappa, men när jag bläddrade igenom mina kontakter i mobilen så kunde jag inte hitta hans nummer. Jag ringde istället mamma för att se hur hon hade det. När jag frågade henne efter pappas nummer så blev hon tyst en stund, och frågade sedan varför jag skulle ha det. Jag förklarade att det försvunnit ur min telefon. Hon verkade fortfarande inte förstå och frågade vad jag höll på
med.

”Vadå, jag vill bara ha pappas nummer, tänkte kolla läget med honom” sa jag.
”Du är inte rolig, varför håller du på?” svarade hon, nu irriterat.
”Det är ju du som håller på, är det här något försök till ett skämt?” svarade jag.

”Nej, varför skulle jag någonsin skämta om det?” sa hon utan antydan till humor i rösten.
”Men kan jag få numret då?”
”Hur har du tänkt ringa till en död person?”

Jag blev då tyst, fick en konstig, isande, känsla i kroppen.

”Men sluta skämta nu, kan jag få numret eller?” svarade jag, irriterat men också osäkert.

”Du kan ringa mig när du bestämt dig för att skärpa dig” svarade hon sårat, och lade sedan på.
Jag stod där i pizzerian, helt lamslagen. När jag vågade röra mig igen så sökte jag upp pappas profil på facebook. ”Avlidit 2018” stod det på hans sida. Jag trodde inte mina ögon.
Jag glömde kebaben och rusade ut ur pizzerian och hoppade till mina föräldrars hus. När jag stormade in genom ytterdörren ropade jag på mamma, men ut ur köket kom min pappa. Han såg ut som han alltid gjort, men med en förvånad blick i ögonen. När mamma kom ner för trappan kunde jag tillslut pusta ut och sprang fram för att krama pappa, men han backade undan och frågade stött mig vad jag höll på med.

”Jag trodde att du var död pappa” sa jag.
”Nej, jag är inte död, men jag är fan inte din pappa” svarade han, kall och främmande i rösten. ”Jag vet inte vad du tänkt göra här men om du inte lämnar nu direkt så kommer jag att ringa polisen”.

Det började ringa i mina öron och jag kände mig svimfärdig. Jag sprang ut från huset och hoppade till min lägenhet. Huvudet snurrade och allt kändes upp och ner. Mandela-effekten
gjorde sig påmind igen och jag började söka igenom internet efter allt som fanns om ämnet.
Jag hittade exempel på folk som svär på att tv-serier bytt namn och att afrikas kust såg annorlunda ut förut. En länk förde mig tillbaka till det forum där jag först läst på om teleportation och där var det många som ville förklara Mandela-effekten med hjälp av parallella universum. Att känna av Mandela-effekten betydde alltså att man på något sätt krockat med ett universum som på många sätt liknade ens egna, förutom i vissa små detaljer. Då slog det till i mig som en järngjutspanna. När jag teleporterade flyttades jag inte runt i mitt egna universum, utan hoppade över den dimensionella gränsen till andra. Jag har aldrig sett mig själv i ett annat universum så det måste ha betytt att i alla universum jag hoppat till har den dimensionen jag precis hoppat därifrån. Visste de om denna hemska effekt? Jag ska inte ljuga, jag blev först uppspelt över tanken att jag kunde hoppa mellan universum. Men sen kom insikten att jag inte alls förstod hur detta var möjligt, och det betydde att jag inte hade någon aning om hur jag skulle kunna styra vilket universum jag
hoppar till. Jag kände mig vilsen, och allra främst ensam. I alla andra dimensioner än min egna är alla främlingar. jag känner inte dem och de känner egentligen inte mig. Tänk om för varje hopp jag gjort, har jag hoppat längre bort från mitt hem och min familj. Jag kände mig som fast på en öde ö, utan något hopp om att kunna avfyra en nödraket som någon skulle kunna se. Forumet för alternativ vetenskap pratade mycket om parallella universum, men ingen verkade ha en säker teori för hur det gick att styra.

Tanken att stanna kvar i det universum jag hamnat i kändes outhärdlig. Att gå ut från lägenheten skulle ha inneburit att utsätta sig för oförutsägbara faror. Bara tanken att titta ut
ur fönstret var alldeles för läskig. På något sätt var jag tvungen att hitta hem. På något sätt behövde jag hitta tillbaka till mitt liv, där mina föräldrar faktiskt är mina och där min flickvän som jag älskade så mycket faktiskt var den som älskade mig.

Tillslut, efter vad som kändes som timmar, så kunde jag ställa mig upp från min datorstol. Den enda lösningen jag kunde komma på var att fortsätta hoppa tills dess att jag kom tillbaka hem. Jag testade att hoppa tillbaka till tidigare platser som jag kunde få fram från maskinens historikfunktion, men det hade inte den effekt som jag hade hoppats på. Jag kom fortfarande bara till slumpartade universum. Jag började istället med att göra hopp till mina föräldrars hus, där jag snabbt skulle kunna märka om jag kommit rätt. De flesta gångerna kunde jag tidigt märka när det inte stämde rätt till. Jag stötte på alla sorters variationer. Ibland var det små förändringar i husets olika rum som bara kunde märkas av utav någon som växt upp där, och ibland fanns inte huset där alls. Något som jag aldrig kommer att kunna glömma är gången då jag hoppade till deras infart och huset brann. Inifrån kunde jag höra skrik. Jag hoppade instinktivt vidare, så jag kan aldrig veta om det faktiskt var min egna dimension, men isåfall ville jag ändå inte befinna mig i den. Jag hoppade vidare i månader och ibland verkade allt stämma överens med det jag kände igen. Då kunde det gå någon vecka tills dess att jag hittade en anomalitet, och det blev dags att börja hoppa igen. I takt med att månaderna gick så började jag tvivla mer och mer på att jag skulle hitta hem, och även ifrågasätta min möjlighet att ens komma ihåg hur mitt hem var. Har min kompis Alex alltid haft gröna ögon, eller är det här inte min Alex? Osäkerheten angående om jag verkligen var hemma blev alldeles för påtaglig för att ignorera och jag tvingades alltid att hoppa vidare. Ett nytt ryck i den enarmade banditen i hopp om att det var denna gång jag fick jackpot.

Nu är det nog. I för lång tid har jag levt en nomads liv. Jag har bestämt mig för att hitta ett universum som är tillräckligt bra, förstöra maskinen och försöka glömma allt som hänt. Det
kommer såklart vara omöjligt att glömma, varje gång en skillnad visar sig kommer jag bli olyckligt påmind. Livet kommer för alltid vara förändrat, och jag kommer ha ersatt en version av mig själv som kanske var en bättre version. Ingen kommer någonsin att förstå eller ens tro mig, men jag kan inte fortsätta leva om jag inte kan finna mig i den främmande värld jag hamnar i.

Så till dig som läser detta, gör inte samma misstag som jag gjorde. Maskinen är förstörd och jag har sett till att inga spår finns kvar av den. Var nöjd med det du har, för du är åtminstone
hemma.

Författare: Erik Vinterlund