Instängd ett berg av kristall

Post 7 of 170

Författare:  Cecilia Ridderborg

En rysning for genom mig, när jag såg ut på den blåsiga snöstormen utanför den varma lägenheten. Jag suckade men visste att jag måste ut. Jag klädde på mig ordentliga kläder och räknade pengarna för sista gången.
Dom skulle gå till en vacker, och underbart formad kristall. Jag hade sparat länge för just en variant. Den bad efter att få bli i mina händer kände jag på mig, jag måste ha den. Och snart skulle kristall butiken flytta sig långt härifrån. Dom hade inte råd med stället här längre. Vilket jag tyckte va synd. jag hade alltid gillat kristaller och andra stenar. Det här kunde va sista chansen att kunna köpa, någon kristall alls.

Så när jag va klar med ytterkläderna så öppnade jag dörren, redo för att ta mig ut i stormen. Tack och lov var affären nära så jag stapplade mig dit efter att ha halkat omkring och nästan sett suddigt efter vägen dit.
Efter några långa minuter tog jag mig in pustande i affären, nästan lika kall som en isbit, och förmodligen lika röd som en tomat. Yes, butiksägaren får i alla fall något roligt att kolla på en kort stund en så dålig dag som denna.
Jag tittade upp mot ägaren och såg en himla söt kille i kassan. Om jag inte va väldigt röd redan, så var jag det definitivt nu!

Men hon som brukade va här då? Vart var hon?
”Behöver du hjälp med något?” Undrade killen som måste ha varit omkring min egen ålder och jag nickade, jag bad honom sedan att visa mig kristallen som föreställde ett vackert slott.
Han log och visade en gest med sin hand vart den låg. Höger om honom.
Jag tog stegen dit och såg den nästan genast. En stund stod jag bara där och stirrade på alla konturerna. Alla sprickor i den och alla vitdimmiga hålen inuti kristallen.

”Visst är den underbart vacker?” Sa butiksägaren bakom mig plötsligt. Jag ryckte till och vände mig till honom. Han stod där bredvid mig, jag hade inte hört honom komma. Hans bruna korta hår glänste i ljuset från lampan på taket. Hans solbrända ansikte visade att han nyligen kommit tillbaka till Sverige från ett varmare land. Han var medellång och smal.

”Jo det är den. Otroligt, men hon som brukar vara här och jobba vart är hon?” Undrade jag och killen tittade sorgset ner på golvet.

”Hon… Är försvunnen, man vet inte vart än, spårlöst, hon sågs senast vid sitt hus, utanför byn. Jag hade hört något om att hon då, som är min mamma egentligen, hade fått med sig en sån där kristall, och det sägs att dom är magiska. Men jag vet inte va jag ska tro om det hela egentligen. Men jag vill verkligen att dom hittar min mamma snart. jag har fått jobba under tiden.” Förklarade killen.

”Åh, jag är ledsen, hoppas hon hittas snart och att inget allvarligt har hänt.” Svarade jag och såg hur kristallen blinkade till, Hmm magiskt? intressant! Kände jag och såg ner på priset. Tusan också den hade gått upp i pris. Suck, jag lär spara lite till.

”Mitt namn är Jack, angenämt, tänkte du köpa kristallen?” Undrade han med ett vackert leende.
”Åh, jag heter Linn… Jag, jag har inte pengarna, jag sparade, men den har ju gått upp i pris nu.” Sa jag och han såg ner på den.

”Jo, det har den, men ta den för dom pengarna du har. För att kunna flytta affären sen och inte gå i konkurs istället. Så behöver vi nog få mer sålt. Så du får lite rabatt.” Svarade han, och jag tackade honom hjärtligt.
Han la in den noga i en förpackning utan att röra sina fingrar vid den, han plastade även in den väl.
Jag köpte den sedan och lämnade strax affären, tom hänt på pengar, men hade en vacker speciell kristall med mig.

Det hade för tillfället slutat storma så förbaskat och jag öppnade förpackningen en bit utanför butiken för att kolla närmare på kristallen. Vilket jag inte skulle ha gjort, för då hände nå väldigt märkligt. Jag föll ner på snön och blev alldeles yr, allt omkring mig suddades ut och blev sedan alldeles svart. När jag vaknade sedan var inget sig likt längre.

Jag letade och letade. Jag blev förskräckt eftersom jag inte kunde hitta ut! Jag såg mig omkring och försökte tänka ut i lugn och ro var jag befann mig och hur jag hade kommit hit, vilket egentligen borde vara omöjligt!
För kanske en timme sedan var jag i en liten affär som det fanns väldigt sällsynta stenar i. Dom var vackra och värda mer än vanliga. Till exempel diamanter, guld, silver, kristall, brons och med mera.

Jag blev väldigt förtjust i några små kristaller som satt ihop. Det liknade ett litet kristallslott. Den kändes på något vis väldigt speciell, jag ville jätte gärna ha den. Så jag köpte den fast den kostade nästan mer än de jag hade råd för. Jag fick den i en liten påse och jag lämnade affären. När jag var ute i snön igen, en bit ifrån den ensamma affären tog jag fram kristallen åter igen och betraktade den intressant. Den var väldigt vacker. Jag älskade den nästan. Men helt plötsligt så kändes jag hur något hände. Jag såg att kristallslottet började växa sig större. Allt växte och särskilt den. Efter en stund förstod jag att det var jag som förminskades. Jag såg hur världen omkring mig blev större och större. Jag var nog till och med mindre än en liten mus till sist. Jag såg mig omkring när jag var så liten, det ända jag kunde se var stora snödrivor som tidigare var ganska små. Jag blev väldigt rädd och undrade om jag skulle försvinna bort i snön här bredvid kristallen. Jag frös och tittade upp mot molnen långt, långt däruppe. Jag svimmade till och låg kvar i snön bara en liten stund.

Lite senare när jag vaknade såg jag hur allt hade förändrats. Jag satte mig upp på ett hårt golv av glas. Det var kallt och stilla omkring mig.

Det var så jag kom ihåg allt. En Magisk Kristall, precis som den söta killen sa, jag försökte minnas mer men kom inte på allt.

Jag var glad över att jag fortfarande hade vinterjacka och täckbyxor på mig.
Allt omkring mig såg ut att vara gjort av glas. Något väldigt vackert glas. På vissa ställen såg jag några sprickor men det var inuti det tjocka glaset. Långt utanför glaset var det bara vitt va jag kunde se. Jag reste mig upp och frös väldigt mycket. Jag funderade på vart jag befann mig och hur jag hade kommit hit. Ganska nyligen hade jag blivit förminskad i snön bredvid kristallen som jag köpte. Plötsligt förstod jag det och blev väldigt rädd.
Det var inte glas jag var instängd i. Inte nån sorts glas alls, utan det var kristallen. Jag hade kommit in i kristallslottet som jag nyss köpte. Hur gick det till? Jag var ju bredvid den när jag hade blivit förminskad. Gick jag omkring avsvimmad därefter och kom in hit eller?

Jag blev väldigt förvirrad och ville genast komma ut härifrån. Jag trodde att eftersom jag hade kommit in hit på något vis så lär jag ju också kunna komma ut.
Så jag började leta mig ut men det hjälpte inte ett dugg. Kristallslottet som nu hade blivit så stort hade också faktiskt ändrats till en svår labyrint. Vart jag än gick så gick jag fel, så jag blev verkligen förvirrad, jag måste ha gått omkring avsvimmad länge, fast det kändes som några minuter högst. Fast kan nån egentligen gå omkring avsvimmad?

Jag kunde inte koppla ihop mina tankar och skakade på huvudet. Ja det var i alla fall en sak som gjorde kristallen magisk. Kanske var det även den magiska formeln som gjorde mig så fäst vid den?
Ja det är ungefär det som har hänt, i alla fall. Jag letar fortfarande. Det är en väldigt slingrig labyrint, och jag fick gå om en massa vägar, ibland leta mig efter hål att ta mig igenom till och med. Troligen hade kristallen fått min storlek och jag den, förmodligen hade vi kanske byttstorlek med varann? Vad läskigt! Jag hade förminskats och den hade växt till sig min storlek minst. Troligen hade den nog blivit mycket större än så.

Jag frös väldigt mycket, nu, skakade om hela kroppen. Jag kunde inte värma mig i något annat än mina egna tjocka vinterkläder. Jag hade inge bränsle förutom mina kläder och heller inget att tända bränslen med. Det kändes som om det var minst -20 grader härinne. Alltså kallare än därute i snödrivorna. Jag skakade medan jag försökte leta vidare och hålla mig lugn. Men naturligtvis blev det ju bara värre eftersom jag inte hittade ut. Jag längtade hem, men vad skulle jag göra? Det lilla kristallslottet hade växt till sig och blivit till ett berg av kristall. Där var jag instängd i en stor svår labyrint. Det såg likadant ut vart jag än gick. Jag såg ibland spår av sprickor inuti kristallväggen som var så hård att man naturligtvis inte kunde slå sönder den. Golvet såg likadant ut men var halkigt och inte alls rakt.

Jag slirade till och slog till benet på en vass stalagmit som fanns på golvet. Jag stönade till och höll hårt om benet. Jag kavlade upp täckbyxorna och såg att såret redan syntes under jeansen. Jeansen hade blivit blodröda uppe vid knäet en liten del och det gjorde så ont.
Men jag hade inte tid att tänka på det eller göra något åt det. Så jag reste mig upp och försökte stappla mig vidare. Men det var svårt. Jag letade långsamt vidare, utan en krycka som jag skulle kunna behöva och höll mig intill väggen.

Efter några minuter till kanske så var jag redo att ge upp. Jag satte mig sorgset ner och sträckte ut det skadade benet. Jag stönade till igen och tog av mig både täckbyxorna och jeansen. Jag letade fram en kniv i väskan som jag nästan alltid hade med mig eftersom det kan finnas elaka typer i den här byn. Jag hittade kniven och skar bort en stor bit av jeansen. Sedan knöt jag om biten hårt på såret och tog på mig täckbyxorna igen. Jag hade tur som hade så tjocka kläder på mig, annars skulle det ha blivit bra mycket värre med benet. Jeansen la jag i väskan tillsammans med kniven igen. Sedan satt jag kvar där ett tag och vilade.

Jag tänkte på alla mina kompisar, på den söta killen i butiken, mina föräldrar, och andra i skolan, som lärarna, mina mobbare och allt annat jag hade utanför det här kristallberget. Skulle jag få se dom något mer? Det verkade inte så, i såna fall hade jag förlorat allt! Allt som nånsin hade betytt något. Mina ögon fylldes med tårar. Jag var fast härinne. Instängd i ett stort berg av kristall! Hur jag kom in skulle alltid vara en gåta för mig. Kanske också för forskarna som hittar mig härinne. Om jag nånsin blir upphittad igen vill säga. Då jag har blivit till ett skelett! 100 år framåt eller så, så hittar forskarna ett liv som har funnits i det här kristallslottet och dött här. Tänk vilket fynd för dom.

Fast… Nej jag tänkte inte dö här och bli något stort fynd om hundra år som forskarna skulle fortsätta söka efter. Jag ska hitta ut!
Jag hade bestämt mig för de och försökte resa mig upp. Men jag halkade genast ner på golvet igen och fick mer smärta i såret. Jag tog mig upp åter igen, försiktigare den här gången. Jag kom upp och började stappla tappert vidare med väskan på axeln.

Jag letade ett tag till och kände sedan hur en liten vindil blåste bort till mitt röda hår och lät det flyga innan det landade på min rygg igen. Jag tänkte till lite och kom på eftersom vinden hade kommit in hit måste det finnas ett hål ut från kristallen.
Mitt hjärta började dunka på nytt och jag såg mig noga omkring. Jag betraktade varenda lilla vrå och försökte komma ihåg vart vinden kom ifrån.
Plötsligt kände jag en ny svag vind och kände att den kom framför mig, rakt framåt, jag såg på alla vägarna framför till nya delar av labyrinten och chansade på en.

Jag tittade framåt och fick leta ett tag innan jag såg ett hål liten bit ovanför mig några meter framför mig. Jag blev glad men funderade på hur jag skulle kunna klättra upp dit? Det såg inte precis så enkelt ut. Det fanns ett sätt. Men det skulle vara svårt för dom flesta. På golvet fanns det några stalagmiter som stack ut, som på andra ställen i den här långa labyrinten. Vassa och långa. På taket fanns det också såna fast då kallades dom för stalaktiter. Jag gick försiktigt dit och såg att jag var tillräckligt lång för att kunna nå en sån där stalaktit om jag stod på en stalagmit. Så jag försökte så försiktigt så möjligt klättra upp på en stalamit och kom upp men halka till då och då. Men sån tur var höll jag mig kvar hela tiden. Men gud det kändes nästan som, som att klamra sig fast på is, så det var verkligen kämpigt och kallt. Jag tog tag i en härva på stalaktiten ovanför mig och började gunga mig framåt bort till det lilla hålet, där jag kände att vinden kom ifrån. Jag fick ut benen från hålet precis som jag hade tänkt mig och tog tag i hålets kant med ena handen. När jag trodde jag hade ett tillräckligt hårt tag så släppte jag stalaktiten med andra handen och fick tag i hålet med den med. Jag bände mig uppåt, och lutade ut huvudet från hålet. Jag tittade ut med båda händerna hårt hållna om hålets kant.

Jag såg vitt golv nedanför kristallslottet och förstod att kristallen, på nåt vis hade kommit in i mitt rum. Jag släppte hålet och åkte rusch kana ner till golvet. Naturligtvis gjorde jag illa mig igen, fast på vänstra foten och inte lika hårt.
Jag suckade och såg mig omkring samtidigt som jag såg hur allt förminskades omkring mig. Men efter ett tag förstod jag att det var jag som växte. Jag växte till min vanliga storlek och såg att kristallen hade förminskats och var i den lilla storleken igen. Jag såg förvånat ner på den där den stod på golvet. Jag tog försiktigt upp den och la ner den fort i byrålådan innan den skulle förminska mig igen. Jag drog igen den och satte mig på sängen.

Kände att jag var väldigt trött. Jag kände att benet gjorde fortfarande ont och tog av mig täckbyxorna. Jag frös och var nog kallare än Snön därute, kändes det som i alla fall…
Jag såg sedan att såret jag fick i kristallslottet var kvar. Alltså hade allt det här hänt på riktigt. Jag tänkte igenom allt men förstod att min förminskning och kristallslottets växande skulle för alltid vara en gåta för mig och kanske för även andra, förmodligen. Hur hade det gått till egentligen?
Jag bestämde mig för att lägga mig ner på sängen och sova på saken. Få se om jag kom fram till nåt vettigt därefter.

Den dröm jag sedan hade förklarade för mig att det där var bara en liten del av en svår utmaning som jag måste fortsätta göra, för att hitta resten av alla som fastnat i den magiska kristallens slott. Jag hade klarat mig ut och därför blev jag den utvalda att hitta alla dom drabbade kvar i kristallens kraft…

Slut!

Instängd ett berg av kristall
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny