Tidsby

Post 2 of 164

Festen började tidigt på morgonen när den första solen tittade fram över bergstopparna i öst. På ett stort fält samlades byns invånare bland tält och långbord. Några enstaka träd kastade sina välbehövliga skuggor på människorna som annars slogs ned av den heta solens intensiva blick. Några barn sprang barfota i gräset och jagade varandra; skrattandes och euforiska av frihetskänslan som omständigheterna framkallade. Några äldre män och kvinnor hade samlats med en salig blandning av musikinstrument som ljöd glatt och manade till dans.

Över rött hav under röd himmel. Isberg, genomskinliga som glas, sticker upp ur havet och hänger ner från himlen. Solens sista strålar bryts i isens kalla glas och kastas överallt och målar hela världen röd. Du är med mig i båten och vi är på väg mot en hamn. Jag står i fören och blickar ut över havet. Du sitter ned med trötta ögon som har sett för mycket redan. Ögon som speglar det du har lagt på hög inom dig och som nu letar sig ut. Du anstränger ett leende utan att dina ögon lyser upp.

Vi når vårt mål. Vi går i hamn. Jag står på bryggan och håller repet. Du är kvar i båten. Båten driver sakta iväg ut mot det röda ishavet igen och du står vänd mot mig. Du säger farväl och jag vet att det smärtar dig att lämna mig här men att det här är det avslut som världen kräver av dig.

Den gula solen sänkte sig ned över havet i väst och festligheterna pågick inte lika intensivt längre. Barnen lekte inte längre; de satt stilla under en ek och samtalade lugnt med varandra. Musiken ljöd än men melodin och stämningen var ändrad till en som passade kvällen och lugnet. En ung kvinna tog sin älskade i hand och med leende ögon ledde honom bort mot bokskogen. Den glada berusning som denna festens dag erbjudit byborna hade nu ändrats till en lågmäld tid för sinnesnärvaro och kontemplation.

Ingen kunde längre minnas byns historia. Ingen som hade varit med när den första elden som sedan blev till hus skapades. Ingen som var med vid den tiden fanns längre i livet. Existensen för invånarna i byn var tidlös. Det var allmänt känt att den lilla byn mellan havet och bergen hade funnits lika länge som människosläktet självt men ingen kunde redogöra för vad för tidigare liv som levts. Inga skrifter fanns bevarade. Kanske fanns inga skrifter skrivna. Här var tillvaron oändlig. Den upprätthölls av solens värme, havets salta vindar, bergens naturliga skyddsmurar, och den eviga kärlek och vänskap som alltid sprungit i blodet på byns invånare och som var ämnad återföda sig själv varje vår då dagarna var varma och kvällarna var kyliga och tält och långbord utsmyckade fälten.

Tidsby
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny