Jag glömmer dig aldrig

Post 85 of 170
Jag glömmer dig aldrig

Lina stod framför det gamla rustika fönstret och såg ut över stenplattorna som slingrade sig ned till den utslitna bryggan vid sjön. Magnolian under fönstret spred sin doft och vandrade in till hennes rum och kittlade hennes näsa. Även om hon hade stått och stirrat på samma utsikt många gånger sedan barnsben blev hon alltid lika förstummad över trädgårdens medryckande elegans och skönhet.

Trädgården hade varit hennes mammas passion under hela Linas uppväxt och nu på senare år syntes det verkligen då mammans gröna fingrar sannerligen hade skapat ett mästerverk. Gräsmattan var full med stenplattor som alla lagts med eftertanke och aldrig hade ett uns av ogräs mellan sig, buskar och träd tornades upp runt plattorna och dessa klipptes med jämna mellanrum för att behålla en vacker yta. Sedan var det förstås alla vackra blommor som harmonierade varandra med både färg och doft och skapade det sagolika helhetsintrycket. Det hade inte funnits en tvekan över att Lina ville vara här just denna dag. Men en tryckande känsla dök upp i magen där hon stod vid fönstret och lyssnade på alla röster som pratade i munnen på varandra medan klirrande champagneglas florerade runt.
Hon gick och satte sig på sängen, slängde sig bakåt med en duns och slöt ögonen.

Rösterna dog snart ut och Lina kände hans hand på hennes brännande lår och det svala vattnet som omslöt deras varma solkyssta ben. Hennes tår rörde vattnet för en sekund och skapade små ringar som blev större och större innan de till slut försvann.

Någon knackade plötsligt på dörren och med ett ryck slog Lina upp ögonen och flög upp generat som om någon hade kommit på henne. När hon insåg att dörren fortfarande var stängd andades hon ut en aning.

– Behöver du någon hjälp raring?
Den välkända rösten hördes genom den vita trädörren och Lina ruskade tyst på huvudet.
– Lina? Är du okej? Vill du att jag ska komma in?
Handtaget rörde sig och hon insåg att det dumt nog inte hjälpte att bara skaka på huvudet.
– Nej mamma, jag klarar mig.
Hon höll andan i väntan på sin mammas svar, men det ekade tomt på den andra sidan dörren i vad som kändes som en evighet.
– Om du säger så. Du ropar väl om det är någonting?

Lina suckade av lättnad och satte sig på sängen igen.
Hjärtat bultade och hon började få svårt att andas, med en stor kraftansträngning sträckte hon sig efter vattenglaset som stod på det lilla nattduksbordet och svalde en stor klunk. Då vattnet nådde hennes mun såg hon hans mun, leendet med de perfekta vita tänderna som bländade i solen och de långa spinkiga fingrarna som kittlade henne överallt och hennes skratt som ekade över sjön.

Någon ropade till utanför och glas klingade mot varandra, Lina öppnade ögonen och iakttog sig själv i spegeln. Det ljusbruna håret var vackert uppsatt med flätor och små blommor som var plockade från trädgården men ansiktet såg blekt och matt ut även efter tonvis med rouge och läppstift. Vattenglaset lämnade svaga spår efter en röd mun och hon ställde ifrån sig det med darriga fingrar.

Lina skakade på huvudet och ställde sig upp, detta kunde inte fortsätta. Bestämt satte hon sig vid skrivbordet och försökte bättra på rouget och läpparna. Men med en blick i spegeln insåg hon att det var lönlöst. Hon drog i påsarna under ögonen och begravde ansiktet i händerna.
Du är vacker som du är.

Hans ord ekade i hennes inre och Lina såg framför sig hur han tog bort hennes händer som instinktivt gömde hennes sårbarhet och log varmt emot henne.
Lina skrattade till och lade sina händer i knäna. En stark doft av magnolia attackerade plötsligt hennes ansikte och hon nyste. När hon gick för att stänga fönstret stod han utanför fönstret och vinkade. Hans gyllenbruna hår lyste i månskenet och snart försvann han bort i mörkret. Hon bankade huvudet mot fönstrets dåliga karm och bet sig hårt i läppen.
Sluta.
Lina upprepade ordet högt för sig själv i hopp om att det skulle besannas.

Nedanför fönstret såg hon nu hur skaran av människor sakta växte och en bit bort i skuggan stod hennes med kavajen i sin famn då solen gassade. Strax därpå dök hennes mamma upp vid hans sida och gav honom en fjäderlätt kyss på kinden. Lina smålog när hon betraktade sina föräldrar och deras brinnande kärlek för varandra efter så många år tillsammans. Allt hon önskade var att hon skulle få uppleva samma sak, och idag kunde den önskan mycket väl bli sann. Men den obehagliga känslan låg fortfarande och ruvade i magen och vägrade försvinna.

Hennes mamma fick syn på henne och vinkade ivrigt med ett stort leende. Lina stålsatte sig och vinkade försiktigt tillbaka. Hon ville inte att de skulle se, att de skulle märka. Snabbt gömde hon sig för fönstret och sina föräldrars blickar, i några minuter så vankande Lina oroligt av och till i rummet och försiktigt knackade det på dörren.
– Lina?
Det var hennes mamma igen och Lina undslapp en suck.
– Du skulle väl berätta om någonting är fel? Prata med mig raring!
Hon svarade inte i hopp om att hennes mamma skulle fatta vinken.
– Lina? Öppna dörren är du snäll.
Hon suckade åter igen och tog ett djupt andetag. Kanske kunde det hjälpa att släppa in sin mamma. Att avskärma sig från allt och alla fungerade uppenbart inte. När hon låste upp klickade dörren snart till och hennes mamma uppenbarade sig i dörren.
– Men lille vän, vad blek du ser ut!
Hennes mamma strök henne på kinden och såg bekymrad ut.
– Här, sätt dig ett slag. Vill du ha någonting, lite vatten eller en smörgås?
– Nej mamma, det är bra.
Hon log mot sin mamma i ett försök till att se övertygande ut men hennes mamma såg fortfarande ängslig ut.
– Du vet att du inte kan ljuga för din gamla mamma, jag ser ju att någonting är fel.
När Lina inte svarade suckade hennes mamma.
– Du vet att det är normalt att få kalla fötter.
– Är det?
Hon såg hoppfullt på sin mamma.
– Ja det är klart. Det är ett stort beslut som du ska leva med resten av ditt liv. Jag var också nervös och tvivlade. Men det finns inget att vara rädd för kära du. Lita på mig.
Lina nickade och hennes mamma lade hennes hand i sina.
– Snart är det dags, så sätt lite fart nu.
Hon pussade Lina glatt på pannan och lämnade henne själv i det ekande tomma rummet.

Helt plötsligt satt han där bredvid henne på sängen, hans hand strök hennes hår bakåt och lyfte upp hennes haka. Varsamt förde han hennes ansikte närmare sitt och Lina såg de blåa ögonen som tindrade i det dunkla ljuset. När deras läppar möttes fylldes hon utav värme och hela rummet började snurra.
Hon öppnade förskräckt ögonen och förde sina fingrar till sina läppar som brände.
Varför kunde hon inte sluta?
Efter alla dessa år kändes det fortfarande så verkligt, som att de faktiskt satt i hennes rum, eller när de satt nere vid bryggan den där varma sommarkvällen, känslan att hon kunde ta över hela världen om hon så ville. Allt kom tillbaka till henne, men varför nu? Idag av alla dagar.

Lina kände för att gråta, tårarna envisades att komma fram bakom hennes ögonlock men hon vägrade. Mascaran skulle börja rinna och timtals av sminkning vore då förgäves.

Ögonen vandrade till den vänstra handen som vilade på hennes lår, den smala ringen som smyckade hennes finger hade ett otroligt vackert mönster i guld och inga tvivel hade funnits den dagen för snart ett år sedan då hon fått den, och även alla dagar sedan dess hade inga tvivel funnits. Tills idag.

Sakta började hon ångra sig över att ha bestämt sig för en sådan plats som var fylld med så många minnen, både härliga och smärtsamma. Kanske hade ett mer traditionell ställe varit bättre. Men när hon hade föreställt sig denna dag hade hon alltid stått där hon står. I sitt tonårsrum med ett stort leende på läpparna. Allt Lina ville känna var lycka och det gjorde hon också. Hon var lycklig, det visste hon, men samtidigt så vägrade klumpen i magen upphöra.

Hon skruvade på ringen och sneglade på den vita klänningen som hängde utanpå garderoben. Med bestämda steg gick hon fram till den och strök handen längs kjolen.

Försiktigt tog hon ned den fluffiga klänningen som såg ut som en bakelse från galgen och klev i den, i spegeln betraktade hon sig själv en lång stund. Det första hon märkte var hur lik sin mamma hon var från fotot på sina föräldrar som stod nere på spishällen i vardagsrummet, den insikten fick henne att le. När hon rörde sig prasslade hela kjolen och hon skrattade till, många trodde nog att hon skulle velat ha en mer modern klänning. Men det var något speciellt med att ha sin mammas, det kändes som att den smittade av sig lite tur.
Men tankarna vandrade snart iväg till en annan tid, då den vita klänningen var mycket kortare och hennes fötter pryddes av ett par utnötta tygskor som borrade ned sig i gruset.
– Du är så vacker. Låt ingen säga något annat.
Rösten var mjuk och han strök hennes kind där de stod utanför skolbyggnaden alldeles
ensamma.
Hon hade börjat gråta och han torkade bort dem med varsamhet.
– Jag kommer aldrig glömma dig.
De orden, de sista orden.
Han hade kysst henne lätt och hon mindes allt. Värmen som strålade från hans kropp till hennes och hur hon aldrig ville släppa taget.

Det strömmade nu tillbaka till Lina och det kändes som om luften gick ur henne och hon föll till golvet. Klänningen formade sig runt henne och hon förstod inte vad som hände. Hon ville inte minnas allt detta. Hans ord och den maskulina ryggtavlan som var det sista hon såg av honom spelades upp i hennes huvud och det kändes som om hjärtat krossades i tusen bitar åter igen. Men hon hejdade sina tårar, idag skulle hon bara gråta av glädje. Det var ju så många år sedan nu, Vad var meningen med att återuppleva det?

Men Lina kunde inte låta bli att fundera på vad han gjorde och om han var lycklig. Tänkte han någonsin på henne?
Hon skakade irriterat på huvudet, vad gjorde det för skillnad egentligen? Om han skulle stå vid hennes dörr i detta nu, skulle det betyda att hon inte gick ned för trapporna i sin vackra klänning för att möta sin far? Skulle hon då inte gå till mannen som väntade på henne med alla deras vänner och familj?
Det var en fråga som förmodligen aldrig skulle få något svar, Linas verklighet var att hon älskade någon nu och var älskad tillbaka. Han som älskade henne av hela sitt hjärta stod ute i hennes föräldrars trädgård och sanningen var att den unga mannen hade vuxit upp för länge sedan och hade hon mött honom nu skulle hon förmodligen inte ens känna igen honom. Sanningen var att det bara var minnen, harmlösa minnen från ett förflutet som inte betydde något.

Djupt försjunken i sina tankar hörde hon först inte hur någon knackade på dörren.
– Gumman lilla. Nu är det inte långt kvar.
Det var åter hennes mamma och Lina harklade sig innan hon öppnade munnen.
– Okej mamma, jag kommer strax.
Med darriga ben reste hon sig upp och snyggade till klänningen och frisyren.

Vid skrivbordet låg det skrynkliga pappret och brände hennes ögon, pappret som hade satt igång det hela, alla känslor och minnen hon begravt inom sig så länge. När hon några timmar tidigare hade letat efter något gammalt att bära i traditionens ära så hade hon hittat det av misstag. Lina vecklade upp det ännu en gång och granskade den smått fula skrivstilen och fylldes sakta med värme. Vetskapen om att ingen någonsin skulle kunna ta detta ifrån henne var tröstande, hon visste att hon hade haft turen att få uppleva en eldig och sann kärlek en gång i tiden och den kärlek hon kände nu för den mannen som stod i trädgården och väntade var en lugnare och tryggare men ändå lika sann kärlek. Lina insåg hur lyckligt lottad hon faktiskt var och lade sakta tillbaks brevet i den låda där hon funnit den. När hon stängde lådan kände hon en viss lättnad.

Klockan på väggen visade att tiden var kommen och konstigt nog kände hon ingen rädsla längre. Innan hon gick ut genom dörren vände hon sig om och såg sig omkring i rummet. Med ett djupt andetag viskade hon.
– Jag glömmer dig aldrig.
Sedan stängde hon dörren och gick med dröjande steg nedför trapporna för att möta sin framtid. Väl där nere stod hennes pappa. Lina såg att han fick tårar i ögonen och hennes hjärta började fladdra okontrollerat när det gick upp för henne att det var dags. Hennes pappa gav henne en lång kram och hon drog in hans välkända doft. Kramen lugnade ner henne en aning.
– Är du redo?
Han såg på henne och Lina log efter ett djupt andetag.
– Jag har aldrig varit mer redo.
Hennes pappa nickade förnöjt och kysste henne på pannan.
– Då så, då kör vi.

Musiken började spela utanför och hon blev genast väldigt nervös. När de gick ut möttes de av ett hav av välkända ansikten men när Lina tittade rakt fram mötte hon blicken till mannen som väntat tålmodigt på henne hela dagen. Hans leende fick henne genast att lugna ned sig och klumpen i magen och alla tvivel som hon någonsin haft försvann då som i ett vingslag.

Författare: Sandra Nordkvist

Jag glömmer dig aldrig
3 votes, 3.67 avg. rating (72% score)

Meny