Det var fredag, pappa kom in genom ytterdörren. Man brukade oftast veta hur pappa mådde genom sättet han gick in. Var han glad brukade han hojta till med ett ”Tjenare mina barn!!”, idag sa han inget alls. Jag gick fram till dörren och gastade till:
– Hej pappa! Med ett leende på läpparna i försök om att smitta honom med lite falsk glädje, jag lyckades inte.
Jag känner alltid hur en väldigt liten bit av mitt hjärta går i bitar när jag ser honom så där.
– Hej. Svarade han med en väldigt trött röst.
På sistone har jag märkt att han inte är så glad som han brukar. Jag och mina kusiner brukade alltid jämföra våra pappor med djuren från Djungelboken när vi var små. Min pappa brukade alltid jämföras med Baloo, eftersom han brukade skoja och leka med oss, kasta runt oss i luften och trycka sin fot i magen på oss som resulterade till höga garvningar som lämnade oss alldeles utmattade och sökande efter luft, ändå så sprang vi efter honom för att bli utmattade igen.
Pappa satte sig vid bordet, där märkte jag att något var fel, igen. Han satte sig inte där han brukade sitta när vi äter. Jag sa inget. När maten var uppäten tackade jag min mor för maten. Jag satt kvar eftersom jag väntade på att någon skulle säga något intressant, eller åtminstone berätta om sin dag. Mammas favoritserie började, så henne kunde man stryka. Strax där efter gick min bror. Jag kände lättnad, han kunde man också stryka. De som var kvar vid bordet som man kunde samtala med var pappa, min yngsta bror. Vi var totalt 5 barn i familjen. Tre systrar och två bröder. Jag väntade i ungefär 12 minuter innan jag tröttnade, jag gick ner till mitt rum och satte in laddaren till datorn och mobilen.
Ganska strax efter att jag fann mig till ro så hörde jag det, från övervåningen.
– SNÄLLA, DU GÖR MIG OROLIG! JAG ORKAR INTE MER! DU ÄR UTE HELA TIDEN, DU SKADAR MIG SÅ HÄR!
– VADÅ!? DET ÄR FREDAG! LÅT MIG VARA, JAG SKA UT!!
– MEN DU ÄR UTE VARJE DAG! DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DIG OM DET ÄR FREDAG ELLER INTE! DU ÄR INTE HEMMA NÅGON DAG! NÄR GÖR DU DINA LÄXOR, NÄR TRÄFFAR DU DIN FAMILJ!?
När jag hörde det sista så suckade jag lätt till, även om ingen hörde så sa jag det jag hade sagt i ungefär 2 år, dagligen.
– Ingen i familjen vill ens träffa honom, hoppas att han dör.
Jag hade länge tänkt mig hur dagen då han dog skulle se ut. Jag såg det framför mig som ett bildspel.
Det regnar, vi står vid kyrkan, mamma gråter, pappa är frustrerad och hotar att han ska döda personen som låg bakom hans död. Jag såg mina kusiner gråta och mina fastar samt farbröder. Jag visste dock inte hur mina syskon skulle reagera, jag visste inte om de visste hur döden fungerade. Att en person aldrig kommer tillbaka igen. Slutligen såg jag mig själv, jag grät inte av sorg. Jag grät för att alla andra började gråta. Jag hade endast en gång tidigare varit på en begravning, personligen hade jag inte ens sett barnet som tyvärr dog utan känd anledning. Men det var något som fick mig att känna riktig sorg. Att se alla personer som annars var så glada och alltid fick mig att skratta, grät. De grät varenda en, pojkar som flickor från 6 år grät, gubbar och gummor, mammor och pappor. Känslan, stenen i bröstet glömmer jag aldrig, det är därför jag är ganska säker på att jag skulle gråta på en så föraktad persons begravning.
Jag kvicknade till från mitt virtuella bildspel. Det slog ett hårt slag mot bröstet, då jag hörde:
– JAG SKA ANMÄLA DIG FÖR ATT DU SA ATT DU SKULLE DÖDA MIG OM JAG GICK UT!
Jag stormade ut ur mitt rum, jag var uppretad och alldeles rasande. Det dunkade hårdare och hårdare.
– Nu jävlar. När jag var halvvägs uppe för trapporna kunde jag inte hålla mig längre. Hjärtat dunkade hårdare och snabbare nu. Jag kollade hastigt omkring efter små barnen men ingen var till syn.
– DIN JÄVLA PARASIT! LYSSNA NOGA DIN ÅSNA! VAKTA DIN ÄCKLIGA TUNGA! OM DU SÄGER ETT TILL ORD KOMMER JAG DÖDA DIG!
– HÅLL KÄFTEN VEM ÄR DU ATT SÄGA SÅ!? DITT JÄVLA FETTO!
– JAG ÄR DEN SOM FATTAR NÅGOT I DET HÄR HUSET! MAMMA OCH PAPPA TYCKER SYND OM DIG, MEN JAG SER DIG FÖR DET DU ÄR! DU ÄR ENVIS, ELAK, EGOISTISK, FJANTIG OCH DUM. DU ÄR ETT FUCKING SVART FÅR. Han tänkte precis öppna munnen för att skrika håll käften som vanligt, men pappa stoppade honom. Jag var klar här, jag sa det jag ville och tittade honom rätt i ögonen med lätt röda ögon.
– Dö. Där efter gick jag ner till mitt rum och började skriva på en novell, som brukade lugna ner mig.