Tiden är passerad och jag försöker slänga ner så mycket som möjligt, men båten går.
Rummet är inte stort och jag känner inte igen mig. Men väskor ligger i olika nivåer med kläder, öppna så jag kan se in i dem. jag plockar lite här lite där helt irrationellt. Min inre klocka som alltid har koll på tiden säger att nu är det snart för sent men jag slutar inte. Rummet har en säng till höger med en garderob utan dörr, vid fotändan. Där på en hylla ligger en bag med kläder jag sliter ur. Till höger om den ligger en öppen resväska med kläder jag känner igen, dessa sliter jag med mig. Var jag stoppar allt har jag ingen aning om.
Ut ur rummet för att se båtens akter lämna den upplyfta terminalen som känns sväva i luften. Känslan av att det är försent förstärks och paniken får kött på benen.
Hon har svikit mig åter. Hennes val av att delta i vad det nu är för tillställning med alla mina hatobjekt som endast kommer leda henne till säng får min värld att bli helt i kaos.
I ett rum någonstans finner jag stående på alla fyra ett hål i golvet som jag med nåd och näppe kan kika ner i, pulsen stiger och den välbekanta känslan, som jag mesta delen av mitt vuxna liv levt i, av att finna en skatt som kommer lyfta mig ur min misär kickar igång mitt belöningssystem i hjärnan.
Vi är i hennes domän, hennes värld, där jag endast är en besökare. Hur mycket hon än intalar mig om att det inte är så. Så varje råtthål av drömmar skapar en vision det andra, det bättre, där jag styr mitt öde själv, på mina premisser.
Ut ur huset och leta från utsidan efter den där hemliga entrén som skall leda in till min väg ur fångenskapen, mitt köttsliga arv. Så hittar vi den, och en vägg glider undan för oss.
Vi går in, in i rum där det hänger klenoder i systematiskt upphängda ordningar. Med beskrivningar av varje klenod, och med avspärrningar så man inte kan nudda dem. runt mig cirkulerar en vakt från någon bevakningsfirma och betraktar mig suspekt och jag känner mig som en tjuv. Detta har hänt så många gånger tidigare. Det är så svårt att förklara varför jag så ivrigt drömmer om denna frigörelse och vad den symboliserar. Jag vill tro att det handlar om min totala frigörelse från arvets ok, som består av dålig självkänsla och ett arv av total pissiga ekonomiska förutsättningar, då jag lider total brist av att kunna handskas med pengar. Och som jag självömkansmässigt gråtit över, min brist på tur. Jag vill ha lite stolpe in. Folk som inte varit med mig eller i alla fall följt mitt liv tycker säkert att detta är ett jävla gnäll och patetiskt. Men fråga den som stått mig närmast, så kan hon nog skriva under på att jag inte har någon jävla stolpe in överhuvudtaget.
Tidsbristkänslan återinfinner sig. Upp fort. Hon sa hon skulle åka dit. Måste få henne att ändra sig. Kylan och paniken är så påtalande. Hon sviker mig, hon är otrogen utan att ens satt sin fot där. Tanken att hon ens överväger att göra slag i saken är för mig tillräcklig otrohet och svek.
Jag hinner upp för trapporna som legat dolda i ett dunkelt rum intill skattkammaren.
Uppe på någon slags båtdäck som jag inte får något grepp över. Då intalar, antingen jag själv eller hon mig att jag måste packa min väska i rummet. Tidsbristen är total och jag känner att det är en fint. Om jag missar båten så kommer hon hamna där. Om jag kommer med båten kommer hon hamna där. I mitt huvud har hon redan hamnat där.
Sveket är redan totalt.
Min skam ligger i att män inte får känna som jag, riktiga män brottas inte med dessa svaga känslor och tankar. Då gör dem slag i saken och fixar! Jag är därmed ingen riktig man, ingen doer. Jag är en mes som gnäller som en kärring. En ynklig liten varelse som flippar, då varje form av svek väcker något inom mig som endast kan liknas med ett barns panik då dess mor hånleende lämnar det själv i osäkerhet och nakenhet.
Drömmen om och ivern som infinner vid varje uns av hopp, då en möjlig rikedom hägrar, blir i princip reell då min förmåga att leva mig in i situationen nästan förverkligas. Detta har jag levt med enda sedan barnsben då min levnads standard legat på existensminimum från dag ett. Alltid har jag i drömmar skapat mig världar av något annat. Och då jag fötts med en klen vilja att fullfölja åtaganden i livet så har det endast stannat vid drömmar, och det har varit där jag levt mitt liv stora delar av tiden.
Så skattjakten jag var på i natt, och sveket av min kvinna som sker gång på gång. Är vad som återkommer gång på gång, år efter år. Och kommer så vara resten av livet. I min dröm tar detta endast slut när jag når regnbågens slut och kan kamma hem min skatt. Endast det symboliserar min totala frihet som jag målat i upp i allsköns olika scenarior.
Huset vid havet. Det som symboliserar allt mest. Där kan jag vara mig själv i all enkelhet. Där kan jag fly åt alla håll. Där kan jag ligga på en klippa i total nakenhet fri. Utan rädsla att möta någon. Tomten bakom skall gränsa till urskog och öppna ängar, där kan jag ta på mig mina vandringskängor och ge mig ut när helst jag behagar. Det behöver inte vara lyxigt, men det skall vara en viss standard, en standard som uppfyller mina krav. Jag vill ha en båt, en brygga, ett garage med bil, bastu vid havet med relax avdelning med panorama fönster. Där kan jag träna och må bra. Närheten till staden skall vara på bil och båtlängdsavstånd. Mitt jobb skall ge mig frihet att resa, sova, jobba, träna, tjäna pengar, närhelst det passar mig.
Det är detta jag ser i det lilla råtthålet som dunkelt lovar mig guld och gröna skogar.
Dock solkas drömmarna av oron och sveken som är verklighet i mitt vardagliga sinne, och som skapar karman och graderar vilken grad/tur på skalan jag är född och värd att ligga på.
Jag ligger på graden, näsan över vattenbrynet. Den grad där minsta vattenkrusning trycker ner andningshålen under och som skapar dödsångest och mindervärdighetskomplex.
Just det nu är jag inte manlig igen. Denna del av förminskningsprocessen som trycker ner mig ännu mer. Denna del som skapar bilden av mig i falsarium. Ett falsarium som min spegelbild inte kan se. Mina försök att se MIG i spegeln slutar alltid efter några sekunder av förvirring. Ser inget annat än en illusion av smärta. Oj, återigen omanlig. Vilken jävla gnällkuk. Väx upp någon gång. Bli en man. Jävla idioter, jag är mer man än ni någonsin kommer bli. Jag har faceat alla mina innersta demoner i åratal. Något dem flesta förtränger med alkohol, droger eller bara förkastan. Dessa män som blir bittra hängkukar utan någon som helst empati i deras sargade manliga kroppar. Med fysiska problem som samhället gemensamt skall betala för då deras s.k. manlighet höll dem borta från allt vad vård, motion eller rekreation heter.
Ja bitter är jag nog, bitter och svag, bitter svag och självömkande.
Jag får leva ändå, i mina drömmar om något annat. Men snart är det slut.
Författare: Fredrik Svensson