Jag köpte mig ett par röda skor

Post 29 of 164

Jag köpte mig ett par röda skor. Men de stackarna har mindervärdeskomplex – de skulle vilja vara ett par stövlar. De har sulor av plast, men skulle vilja ha lädersulor. De är mockasiner, men de skulle vilja vara snörskor så att jag kunde knyta dem varje dag, så att jag skulle kunna bry mig om dem. De är komplexfyllda för att de är röda, de känner sig vulgära. De tror sig tillhöra arbetarproletariatet bland alla hundratals typer av skor som befolkar denna planet. De skulle vilja vara ett par svarta skor, lyxmodell, mina röda skor förnekar mig, de skäms för sin herre. De skulle vilja att jag tog dem med på exklusiva partyn där de kunde lära känna högklackade kvinnliga sandaletter. De skulle vilja att jag klädde mig i smoking, och att jag bar dem till Nobelbanketten.

Men jag är stackars schizofren som bor på dårhuset, och där får mina skor se att tokarna som bor med mig använda träskor. Mina röda skor skulle aldrig drömma om att umgås med träskor. Dessa senare är fattigaste och mest vulgära bland skosorterna. Mina röda skor tycker att träskorna är groteska, och tror att det enda de duger till är att ge sina bärare liktornar. Mina röda skor skulle vilja vara gjorda av kalvskinn. Mina röda skor lyder mig inte. Ibland rymmer jag från dårhuset och går och dansar på Baldakinen. Där finns det damer som är mycket välklädda. Några av dem är mycket eleganta och har gott om pengar, de bär dansanaletter med sylvassa klackar. När mina röda skor ser dem, lämnar de mina fötter och ger sig iväg efter sandaletterna. De övertygar mina kalsonger att sätta iväg efter trosorna och mina byxor övertalar de att springa efter damernas urrungade blusar och deras korta kjolar. På så vis står jag där helt naken på Baldakinen, och polisen kommer och frågar vad jag gör där, naken.

Jag berättar min historia hur mina röda skor ledde alla mina kläder att ge sig efter kvinnornas plagg. Polisen vet inte att mina röda skor tänker och talar, att de är demagogiska och att de uppfordrar resten av mina kläder att göra sig fria från mig. När polisen ser mig naken tror de att jag är en galning, och de spärrar in mig på nytt på dårhuset.
Där blir jag sittande, i väntan på att mina kläder skall komma tillbaka. Först kommer de röda skorna. Sedan kalsongerna, därefter byxorna och sist skjortan. De berättar för mig om sina äventyr med kvinnoplaggen. Mina röda skor har varit tillsammans med dansaletterna, och de har fått en hel hög med babyskor…

Då kommer vårdpersonalen i i mitt rum och frågar varifrån jag har fått alla dessa babyskor. Jag förklarar för dem hur mina röda skor lever precis som folk, hur de går ut och slår runt och får många barn med sandaletterna. Då tror de att jag är tokig, att jag har stulit babyskorna.

Jag talar med mina röda skor och säger åt dem att inte göra mera bus, att vårdarna nu kommer att binda fast mig i sängen – men det struntar de i.

Plötsligt kommer min psykiater och har journalen med sig. Hon frågar mig varför jag klädde av mig på Baldakinen häromkvällen och varför jag har stulit hundra par barnskor i affären.
Allt är de röda skornas fel, säger jag. Nu anser psykiatern att jag har blivit fullständigt galen, de binder mig i sängen, de ger mig sprutan med lugnade medel och stänger alla utgångar. Jag skriker och skriker att allt beror på mina röda skor, men ingen tar notis om det.

Författare:  Fernando Molina

Jag köpte mig ett par röda skor
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny