Han var speciell. Det kändes i hela kroppen. Därför gick han rakryggad ut genom dörren. Hans steg var bestämda och huvudet höll han högt. Den makt som bodde i hans kropp genomströmmade honom. Han växte, blev nästan berusad av allt och alla som bugade sig längs hans väg. Manteln släpade i marken, och tyngde hans axlar, men det var hans attribut. Så såg makten ut. Han skulle krönas till kejsaren av Leråker. När han kom fram till tronen, där han skulle tala till folket, stod redan storvisiren med kejsarkronan på den röda kejserliga kudden. Den glänste av rubiner och diamanter i solen. Han vände sig mot folket, som böjde knä och sänkte sina huvuden i ödmjukhet. Kronan placerades på hans huvud. Den skavde. Men makten är inte utan smärta. Så stod han medan folket reste sig och jublade. Han var Kejsare av Leråker.
”Vem f-n har tagit min kastrull”.
Skriket krossade kejsaren. Nej, hela kejsardömet.
Han hoppade ner från mjölkpallen och gick surt tillbaka till köksdörren.
”Va äckligt! Är du vansinnig? Du kan väl inte ha kastrullen på ditt skitiga hår! Nu får jag diska den, herregud, det måste vara klent med förståndet”.
Kejsaren kröp ihop under en buske. Den grymme draken hade sprutat eld över Leråker och han visste att han måste överleva, ja, överleva alla faror som hotade. Därute låg allt nerbränt. Det tog endast några sekunder och allt hade blivit askgrå aska. Draken fnös ut eld ur sina vidgade näsborrar och nu närmade han sig. Långsamt med sitt svängande huvud.
Draken var helt nära. Den släpade sig fram, svängde sitt fasansfulla huvud fram och tillbaka. Den sökte honom. Han gläntade lite på grenarna i busken och såg med fasa rakt in i väldiga näsborrar. Draken frustade, andades tungt och ljudligt, blåste honom i ansiktet. Handen kramade svärdet. Nu eller aldrig.
”Aaaah, DÖÖÖÖD!” Han skrek rakt ut och kände hur modet fyllde honom till bristningsgränsen.
Svärdet for ut mot drakens näsborrar och in i det slemmiga. Kejsaren spände modigt sina kejserliga, hatiska ögon in i drakens. Draken väste, visade sina skarpa klor. Den ville anfalla på nytt. Då slängde kejsaren en sten rakt mot huvudet och draken vände och vacklade bort.
Besegrad.
Stolt och med rak rygg, vandrade kejsaren genom folkmassan. Jublet steg mot himlen. Han hade räddat Leråker, ja, hela världen.
Då blev kejsaren med ens gråtmild. Draken låg på andra sidan busken. Han plockade upp den i sin famn, strök den längs med ryggen och borrade in huvudet i pälsen.
”Förlåt!” sa kejsaren. Och katten började spinna i hans famn.
Författare: Ann-Marie du Plessis