Önskan att leva

Även om vi visste att vi inte skulle resa med flyg utan snarare en förfallen liten båt, var min familj och jag ganska ivriga att lämna vårt utarmade land. När det var dags att åka började mitt hjärta slå rasande. Jag blev lite orolig och kunde knappt se framför mig när jag såg folket stå på den långa leden. Ljudet från folket som förberedde sig för sin lysande resa och viskade i varandras öron kunde höras. Så fort folk gick ombord på båten började den gunga fram och tillbaka, och man kunde höra ekot från den lilla, skrämmande båten. Jag höll hårt i min mammas hand, och mina syskons händer, och hoppades på det bästa. Folkets ansiktsuttryck var så fruktansvärt skräckslagna att man inte kunde låta bli att darra och svettas av den inre känslan man fick efter att man sett dem. Några timmar senare kunde man se vågorna rulla in och nästan täcka hela båten när vinden tilltog och fick båten att börja studsa. Jag var synbart livrädd vid det här laget, och min mamma klämde oss båda hårt när hon försökte hålla tillbaka tårarna. Andra skrek och började be till Gud att han skulle stoppa vinden. Vi var på gränsen till att drunkna. Många började kräkas och blev sjösjuka. Ännu en gång var deras ansikten bleka och slitna, och de verkade ha svårt att andas på grund av sin rädsla för att dö.

Författare: Lolo