Martin blänger ilsket på sin mamma. Hon förstår ingenting!
Men mamma! Säger Martin. Alla andra får ju!
Det stämmer inte, säger mamma. Ät upp din gröt nu så du inte kommer för sent till
skolan. Mamma rufsar Martin i håret som bestämt viker undan huvudet.
Rör mig inte… Mumlar Martin. Han har blivit tjock i halsen.
Mamma sätter sig på huk bredvid Martin och ser på honom. Ögonen är glansiga bakom den blonda kalufsen. Han hade inte klippt sig sedan olyckan.
Du, snälla, var inte arg. Nästa gång lovar jag att du får följa med.
Så säger du ALLTID! skriker Martin och lämnar köket.
Stolen trillar omkull bakom Martin med en smäll. Mamma ställer tillbaka stolen och plockar bort den orörda gröten. Hon förstår att han är besviken. Mycket hade förändrats för barnen
och mamma det senaste året. I och med olyckan hade familjen behövt flytta från Stockholm, det blev för dyrt att bo kvar. Hon hade behövt byta jobb och barnen börjat på en ny skola.
Den nya skolan verkade bra men Martin pratade fortfarande om att han saknade sin gamla skola och sina gamla vänner. Malin tänkte att det nog är naturligt men det gör henne ledsen
att se honom så där. Martin brukade vara en glad pojke, full av energi. Sedan flytten var han ofta på dåligt humör utan någon anledning. Han lekte inte längre med sin lillasyster och åt
mycket dåligt trots att mamma försökte laga mat han tycker om.
Martin klär hastigt på sig ytterkläderna och slänger igen dörren utan att säga hej då. Han är arg. På mamma, på pappa och på hela världen. Martin tänker att om han bara får åka med så kommer allt bli bra. Mamma säger att det inte handlar om att hon inte vill att Martin ska få åka med, att det handlar om saker som Martin ännu inte riktigt förstår sig på.
Han går långsamt till skolan. Sparkar på några stenar och drar av löv från buskarna. När han väl kommer till skolan är han sen. Han ber om ursäkt till läraren och sätter sig på sin plats bredvid Klara. Hej viskar Klara. Martin säger ingenting utan tittar i stället bort mot Lukas och Peter som sitter lite längre bak. De viskar till varandra och nickar sedan ett Hej till Martin.
Martin blir glad och nickar tillbaka.
På rasten leker Martin med Lukas och Peter på fotbollsplanen. De sparkar bollen emellan varandra.
Ska ni med till Romme? Frågar Peter. Det kommer bli fett!
Såklart! Svarar Lukas. Jag ska åka HELA dagen, kommer inte ens äta lunch!
Martin undviker frågan och dribblar bollen mot målet i stället. Martin var en av de bästa i klassen. Han hade övat mycket på egen hand och funderade nu på att börja spela på allvar.
Han behövde bara fråga mamma och han misstänkte att hon skulle säga nej. Som alltid.
Du då Martin? Hojtar Peter. Eller kan du inte åka kanske? Ha-ha
Martin svarar att han visst kan åka men att han inte kan just då
Vad ska du göra då?
Jag ska åka bräda med min farsa då… i Sälen faktiskt. Utbrister Martin. Förvånad över hans egen lögn. Han åker inte ens bräda. Han åker skidor.
Det var Martins pappa som lärt honom att åka. De åkte upp till sälen varje jul och nyår.
Pappas kollega hade en stuga som de kunde låna. De tränade i pisten från morgon till kväll, lillasyster åkte pulka med mamma sen drack de varm choklad i värmestugan och spelade kort
allihop på kvällen. Nu har Martin har ingen pappa längre. Martins pappa dog för några år sedan i en bilolycka, det var då de flyttade från Stockholm. Han förstod inte riktigt varför och han saknade sina vänner.
Fett! Säger Lukas och Peter i kör
Martin får ont i magen. Hur ska han komma ur det här? De kanske glömmer bort det… tänker Martin. Det ringer in. På nästa lektion som är svenska skriver Martins klasslärare en påminnelse på tavlan.
Klass 3B
ROMME 14/3
Senast anmälan 14/2
Låt stå!
Det snackas om Romme i klassrummet, om vilka föräldrar som ska åka med och om vem som ska åka svart backe. Läraren börjar hyssja klassen när Lukas plötsligt skriker rakt ut i
klassen
Martin ska till Sälen med sin farsa!
Inte alls, Martins pappa är död! Säger Klara som sitter bredvid Martin
Orden ekar i Martins huvud. Det blir knäpptyst. Martin blir illröd i ansiktet och springer ut
från klassrummet. Kvar sitter klassen. Ingen säger någonting.
Martin springer hela vägen hem. Han gråter. I dörren möter mamma Malin honom. Han slänger sig i mammas famn. Nyheten har redan nått hem till Malin. Hans lärare har tydligen
ringt och berättat.
Mamma torkar tårarna från Martins kinder och håller honom hårt. Hon vaggar honom fram
och tillbaka. Till slut somnar Martin och mamma lägger honom i soffan med en filt. Han vaknar upp igen av det ringer på dörren. Han ser på sin mamma som ser på Martin och nickar
Öppna du, säger hon.
Det är Lukas, Peter och Klara. De alla samlas runt Martins köksbord. Martin håller mamma i handen under bordet. Malin har ställt fram saft och gifflar.
Förlåt för att jag sa så där… i klassrummet, säger Klara. Jag trodde redan alla visste
Det är lugnt…förlåt för att jag ljög, säger Martin. Han har blicken nedslagen i bordet.
Det gör inget, säger Peter. Jag har inte heller någon pappa. Ibland hittar jag också på saker om min pappa som inte är sanna. Som typ att han bor i USA och jobbar som agent.
Klara fnissar lite och Lukas säger också att det är lugnt. Att han ibland också ljuger, men mest i spel och sport och sådant. Klara säger att inte hon heller ska följa med och åka
skidor. Hon berättar att de aldrig åkt skidor i hennes familj, så hon kan inte åka med.
När de alla barnen gått hem sätter sig mamma i soffan med Martin och frågar om det känns bättre. Martin nickar men säger att han saknar sin pappa. Då kommer det tårar igen. Då säger
mamma att hon också saknar Martins pappa, väldigt, väldigt mycket. Då kommer det tårar från mammas ögon också. Martin frågar om de inte kan åka skidor hela familjen snart igen.
Som de gjorde förut. När pappa fanns. Mamma säger att hon väldigt gärna skulle vilja det.
Men att hon måste spara lite mer.
Precis som du gör med din veckopeng, när du vill köpa något du verkligen vill ha.
Förstår du? Säger mamma
Martin förstår.
Författare: Amanda von Almassy