SafetyBox AB

“Detta är framtiden, dessa boxar kommer att göra att vi, Sverige, kommer ligga i framkant när det gäller brottsförebyggande. Tack vara SafetyBox ABs lättanvända skyddsrum kan vi
hjälpa ensamma individer till trygghet. Ingen ska behöva bli bortförd, trakasserad, våldtagen eller nedslagen på våra gator! Framtiden är här nu och vi välkomnar dig med öppna armar!”
Det var så det lät när statsministern för 6 månader sen kört in en massa glasboxar i stan.

Jag trodde aldrig riktigt att boxar skulle vara lösningen på problemet. De var snarare som att
ta en ipren när du har huvudvärk, den hjälpte till med symtomet men inte grundproblemet.

Varför samhället såg ut som det gjorde idag fanns det många teorier om.
Kanske började det redan när kvinnor fick rösträtt och männens makt blev mindre. Sen kom drottningar utan kungar, #metoo rörelsen, kvinnliga statsministrar, kvinnlig president och
hårdare straff för sexuelltofredanden. De fick inte ta vad de ville ha längre och deras handlingar fick hårdare straff än någonsin. Kanske var det just därför kvinnorna började försvinna istället. Finns det inga vittnet kan man inte förlora familj, karriär eller bli straffad.
Kanske hade någon kult blivit väldigt stor i sverige som jobbade med att offra kvinnor till sina gudar, eller varför inte aliens som kom ner och hämtade kvinnor för att använda till sin fortplantning. Ja, alla idéer hade vi hört nu och vid det här laget kändes ingen för dum. Vad sjutton var det som hände och när ska det ta slut?
Många tankar for igenom huvudet när jag satt här på den kalla bänken och tänkte. I morse hade jag suttit hemma i min varma soffa och kollat på nyheterna. Alltid samma otäcka genomgång av de nyaste offren.
“Lisa Ekström, 23 år, Nacka. Kamilla Davidsson, 35 år, Västerhaninge. Sofia Mattisson, 29
år, Haninge. Och som vanligt, om du vet något eller varit i närheten av dessa försvunna
kvinnor hör av dig på telefon nr 070-623 89 00.” Sa nyhetsuppläsaren. Jag blev alltid väldigt
deppig när jag kollade på nyheterna på mornarna men jag kunde inte låta bli heller. Dessa
kvinnor hittades sällan i livet och jag kände mig skyldig att titta på dem, komma ihåg dem, de skulle aldrig bli glömda. Hade dessa kvinnor klarat sig om de hade varit i närheten av en
box? Boxarna kanske inte kunde rädda alla men kanske kunde de rädda någon? Någon var väl bättre än ingen? Men som sagt det var som att ta en ipren.
Nu när jag satt här var det svårt att vara för negativ mot boxarna, jag var glad att just den här hade varit precis här men också förbannad över att de ens ska behövas. När jag satt här och
väntade tyckte jag att idéen om att låsa in alla män tills de genomgått en psykoanalys, någon galen kvinna i en debatt hade tagit upp, lätt ganska bra. Kanske någon datorsnille kunde gå ihop med en psykolog och en hjärnkirurg och fixa en hjärnscanner och se vilka
som har de farliga tendenserna och ge de behandling innan det är försent. Jag vet absolut ingenting om hur sånt funkar men att det är omöjligt är jag tveksam på. Tillräckligt med pengar så funkar det nog, men det är säkert billigare med glasboxar. 3 för 2, eller nått.
“Linda Rickman, är du kvar i box 75613?” sa kvinnan från högtalaren i ena hörnet.
“Ja, jag är här” dubbelkollade numret, japp det stämde.
“Bra Linda, med hjälp av dig fick vi film på gärningsmannen och fingeravtryck från dörrarna.
Du har varit till stor hjälp idag Linda. Vi från SafetyBox AB vill tacka dig. Jag har också ett meddelande från 112 om att de är där inom 20 minuter. När de anlänt och bekräftat att de är
vid rätt box kommer vi att öppna dörrarna.”
“Och DNA.” la jag till.
“Ja precis, och DNA”
Tacka mig för min hjälp? Jag hade knappast hjälp dem med mening. Och 20 minuter, jag hade redan suttit här i över 40 minuter, att släppa ut mig ur en glasbox var uppenbarligen
inte prio ett på deras lista. Jag var säker, jag skulle inte gå någonstans eller råka ut för något så de hade annat att göra. Gud vad jag längtade hem till min säng nu. För en stund sedan
hade jag varit livrädd sen hade jag blivit skitsur och nu började jag bli så trött. Jag började gå
igenom kvällen igen i mitt huvud nu när jag inte hade panik längre och hade lite tid att slå ihjäl. Jag hade stäng och låst på jobbet strax efter kl 2. Det var oftast väldigt få gäster i vår bar vid
den tiden så det brukar gå ganska fort att stänga. De dagarna jag kom därifrån fort hann jag med den tidigare tunnelbanan, vilket jag hade gjort idag. Tunnelbanan var sällan en trevlig
plats på helgnätterna när man åkte hem, fulla människor överallt. Vissa försökte vara trevliga och ville att man skulle hänga med på fest men det var aldrig det man var sugen på när man
jobbat till två och bara ville hem till sängen. Men jag gillade de gängen bättre, även om de kunde bli tjatiga, än de ensamma fulla männen som satt och glodde från andra sidan vagnen. Gängen var nästan alltid blandade, de hade haft en trevlig kväll och ville bara fortsätta ett tag till. Om jag kunnat lista ut att festen de skulle till var i närheten av min lägenhet brukade jag tacka ja, följa med så långt jag kunde för att sedan smita iväg när vi närmade oss lägenheten. På det sättet fick jag följe hem, kanske inte det sällskapet jag hade föredragit men ändå bättre än att vara själv.
Denna natt hade det inte funnits några tjatande efterfest-gäng att gå med utan inatt hade jag gått själv. När jag gick av tunnelbanan var det endast ett fåtal som gick av vid samma station
men ingen av dem gick upp i samma trappa som mig. Jag kollade telefonen, dels för att se hur mycket klockan var, 02:34, och dels för att dubbelkolla att den var på och lättillgänglig.

Det var den. Direkt när jag kommit upp ur tunnelbanan fick jag en känsla av att jag var iakttagen. Jag fick ofta den känslan. Jag var ständigt nojjig över att just i morgon skulle mitt namn läsas upp på
tvn av nyhetsuppläsaren tillsammans med numret man skulle ringa om hade någon information. Nyheten om mitt försvinnande skulle läsas upp för en tom soffa hemma i min lägenhet eftersom den sattes på samma tid varje morgon. Hade de försvunna kvinnornas
ensamma soffor också fått veta nyheten på det sättet? Jag var van vid känslan men det gjorde den inte mindre verklig. Jag kollade runt mig när jag väntade vid ett trafikljus. Jag ville
alltid ha koll på alla som var i min närhet på nätterna. Det var endast en gestalt som gick på
gatan från sidan. Den gick bortåt och rundade hörnet så den kändes inte som ett hot. Det
blev grönt och jag började gå. Plötsligt slog det mig att mamma fyllde år idag. Jag ska passa på att skicka ett sms till henne redan nu, då blir jag den första som gratulerat henne när hon
vaknar på morgon, tänkte jag. Det fick mig att le lite när jag tog upp telefonen. Jag var nära hemma nu, över det lilla torget som var tomt på natten men full av stånd på dagen, sen två
portar till. Jag kände nerverna lugna sig när jag fick koncentrera mig på messet till mamma istället för att försöka hålla koll med alla sinnen åt alla håll samtidigt.
“Nu får jag väl äntligen kalla dig för gamling? 😀 Tänk att du är så gammal så du har en vuxen dotter? Hur känns det? Jag är iallafall glad att jag har dig! <3 Grattis på födelsedagen
mamma min. Jag älska”
Någon fort hårt in i mig från sidan så jag dunkade in i tegelväggen till vänster om mig. “AH,
va fan gö…” Jag tappade telefonen i marken innan jag hann skriva klart smset. Instinktivt hade jag trott att det var ett misstag men förstod snabbt att det hade varit planerat. Den
mörkklädda figuren var stark och tog tag i mina armar och försökte bända de bakom min rygg så som man ser att poliser gör i filmer. Han förde mig samtidigt framåt. Jag såg en svart
bil längre fram och insåg att det var dit vi var på väg.
“Släpp mig! Hjälp! HJÄLP!” Skrek jag men han brydde sig inte alls.
Jag snubblade på en kullersten som stack upp lite från resten av dem och for framåt med huvudet först, mannen som var så tätt bakom mig tappade balansen och snubblade till på min fot. Jag hade slagit i hakan hårt och det gjorde ont i hela huvudet. Tankarna gick fort och
jag kände att hans grepp om mina händer och armar hade släppt en aning i hans försök att återfå balansen. Jag sparkade till honom på smalbenet samtidigt som jag drog åt mig armarna. Jag lyckades få loss dem och började krypa. Det gjorde ont i knäna men jag hade
tillräckligt med adrenalin i kroppen att det inte spelade någon roll. Han ställde sig över mig och tog tag om min midja för att lyfta upp mig på benen igen. Jag drog huvudet bakåt så
snabbt jag kunde och skallade honom över näsan. Det gjorde så ont i huvudet så det började svartna framför ögonen. Jag får inte svimma nu då är det över för mig.
“HJÄLP!” Varför hörde ingen mig.
Han hade släppt min midja, jag antog för att hålla sig över näsan. Jag kom upp på benen och började springa. Där i hörnet på torget stod en glasbur. Jag måste dit, tänkte jag
samtidigt som jag sprang allt jag orkade. Han var ifatt mig strax utanför boxen och tog tag i min luva för att få mig att stanna. Det drog till lite snabbt i halsen men med 4 snabba
ploppande så släppte trycket mot halsen och jag var fri. Luvan hade släppt, den hade suttit fast med knappar och var avtagbar. Jag hann in i lådan och tröck på den stora röda
knappen. Dörrarna slog igen fortare än jag någonsin sett dörrar röra sig tidigare men han
hade varit så tätt efter mig att hans hand och halva hans arm också var inne i boxen. Han började försöka bända upp dörrarna med den andra handen.
“Öppna din hora!” Skrek han högt in genom öppningen.
“Safetybox AB här, är du i fara?” hördes en röst.
“Ja, hjälp mig då!” sa jag högt ut i boxen. Jag måste få bort hans hand annars skulle han ha sönder dörren och den skulle inte gå att stänga, han skulle få med mig i sin bil och mitt namn
skulle vara med på tvn i morgon bitti. Jag skulle aldrig få säga grattis till min mamma, hon skulle förlora en dotter på hennes födelsedag. Det fick inte hända.
Jag böjde mig fram och bet honom så hårt jag kunde, jag bet så det gjorde ont i mina käkar,
jag bet så det knakade i hans hand under mina tänder. När jag släppte var han mer angelägen att få ut handen istället för att få upp dörren. Dörren gick igen och jag sjönk ner
på golvet. Han bankade med blodiga händer på utsidan av dörren och skrek fula ord men min ork var slut och jag uppfattade inte vad han sa. Samtidigt hördes rösten från högtalaren
igen.
“Vi ser nu live med hjälp av kameran i och utanför safetyboxen vad som händer. Kan du
konfirmera att du sitter i boxen med nummer 75613? Numret står ovanför dörren.”
Jag kollade upp och såg numret med stora svarta bokstäver.
“Ja” Svarade jag andfått “Kan ni hjälpa mig, han kommer ta mig!”
“Du är i säkerhet nu, vi har kontakt med 112 och de är informerade om att du behöver hjälp.
De vet vart du är och vad som pågår. Kan du berätta för mig vad du heter?”
“Linda” Säkerhet? Men han var ju precis där. Nästa slag kanske kunde göra sönder glaset
och då var han här inne. “Han slår sönder glaset, skynda er, hjälp mig” Varför gjorde de
inget.
“Linda du är i säkerhet, han kan inte skada dig mer. Han ser dig inte längre. Så fort dörrarna gick igen försvann även insynen. Linda, har du något efternamn?”
“Rickman, Linda Rickman” Jag kände hur det smakade illa i munnen, metal, blod. Jag
började spotta på golvet och torkade tungan på armen flera gånger. Han måste bort, han måste bort. Jag kände tårarna välla upp och smärtan i mitt huvud började komma tillbaka.
Bankandet hade slutat, mannen hade gått. Jag var själv i glaslådan jag så många gånger hade pratat illa om. Inatt hade den faktiskt räddat mitt liv. Jag satte mig upp på bänken och
väntade.
Men dög detta som en lösning på problemet? Det är ju ändå år 2049.

Författare: Sandra Björklander