Ibland hände det att jag tog bussen under mina resor i landet. Ett av tillfällena är ett kortare besök i Estland runt årsskiftet 1993/94 under ett kortare besök. Senare samma vår reste jag runt landet med mina bröder. Med på den här bussresan var Anette Eriksson.
Hade lärt känna något år innan i samband med ett födelsedagskalas hos min tidigare politiske kamrat från hemstaden Köping, SSU:aren Katarina Edlund. Satt i soffan när jag kom in i rummet. Kände att hon fångade min blick direkt. För ett ögonblick försvann alla andra.
Vi satt länge och pratade om det vi hade gemensamt, arbete inom vården. Jag hade några månader vid Årsta sjukhus direkt när jag kom till Stockholm. Hon var undersköterska vid samma sjukhus som Katarina. Det var där de träffades.
Några veckor senare träffades vi igen, hemma hos henne. Jag bodde i Rinkeby och hon i en liten etta på Duvgränd nära Sundbybergs station. Steg in i ett dämpat rum med doftljus och några små lampor i hörnen. Rökelse. Fick en känsla av att hon inte brukade bjuda hem andra personer, att hon gärna höll på sitt privata.
Och här stod jag. Båda singel. Inte många bekanta, som jag förstod när vi pratade över en kopp grönt te. Hon trivdes med sitt enkla liv. Berörde mest filosofiska frågor som materialism och människans otillräcklighet. Kände att hon balanserade på relationens betydelse. Så oerhört djupt. Hon tittade ofta lite förstulet på mig. Blänkte ibland till i hennes ögon. Kinderna rodnade något.
Anette var 25 år och rätt ny i Stockholm. Förstod hur det kunde vara första åren. Själv var jag i samma ålder när jag kom hit, idag 30 år. Efter ett år som vårdbiträde började jag i folkpartiets reception. Hon verkade rätt nöjd med sitt arbete. Såg i hennes ögon att hon sökte något mer än bara ett jobb att gå till varje morgon. Försökte finna ett liv bortom kommersialism och statusjakt. Flera år senare bodde hon ett halvår på en Ashram i södra Indien, en avskild plats för meditation och kollektiv hushållning.
Stod nu bredvid varandra i hennes lägenhet. Hade tagit på mig jackan. Doft av rökelse slog emot mig samtidigt som jag kände hennes närhet. Båda verkade osäkra. Noterade att hon för ett kort ögonblick bet sig i läppen. Sneglade mot mig. Tog min hand. Fick en kyss på kinden. Åter till dagens resa. Några dagar in på januari sitter vi i en buss på väg norrifrån in i universitetsstaden Tartu. Hennes mjuka brunlätta hår vilar på min axel. Trött efter några timmar i bussen. Kyligt. Håller värmen med min hand om hennes midja. Hjulen slirar i den glansiga isen. Nedförsbacken mot Tartu Salemi baptistkyrka är svårast. Vi glider fram även när föraren ligger försiktigt på bromsen.
På väg att hälsa på en gammal vän till mig från tidigare besök längs den estniska västkusten, Lauri Pilter. Son till en journalist jag först mötte vintern 1989 när Estland fortfarande var ockuperat av ryssarna. Lauri är här en tid för att studera tror jag, var inte säker. I vart fall har jag en adress nedskriven på ett papper i min hand. Tähe tänav 12. Har försökt nå honom innan avresan men inte lyckats. Det visar sig att han har ett inackorderingsrum hos en professor och där finns ingen plats för oss två. Vår övernattning blir denna natt hos en vän till Lauri. Personen är inte hemma för tillfället men har nog, enligt Lauri, inget emot att vi lånar hans rum. Huset ligger vid Linda tänav.
Vägbeskrivningen får jag muntligt då det blir lite bråttom att komma iväg. Lauri är inte beredd på att jag ska komma. Vi bestämmer att träffas igen dagen efter utanför hans inackordering.
Hur kan jag göra sådana här resor utan planering och inbokade övernattningar? Det var och blev inte enda tillfället under dessa år i början av 90-talet. Med frusna fötter och svag gatubelysning promenerar jag och Anette längs smågatorna. Kylan biter i fingrarna. Småpratar. Hon stryker framsidan av sin hand över min kind. Ser ett svagt varmt leende. Kysser tummen.
Frusenheten försvinner för ett ögonblick. Finner vår gata. Söker med skarp blick efter husnumret. Där, i slutet, ligger den. Ett smutsigt mögelgrönt och flagnat trähus. Trasiga fönsterglas. Stor gisten trädörr med trasig entrélampa ovanför. Innanför är det också skumt. Håller upp dörren men går före in. Har mer vana av okända hus i Estland. Tar oss upp längs trappräcket. Känner hennes värme i nacken. Tar några steg till.
En lampa med trasig skärm lyser svagt upp vår dörr till värmen och en säng. Enligt Lauri ska en nyckel finnas ovanpå ett elskåp. Trevar mig fram. Finner ett dammigt skåp av mörkgrå metall. Nyckeln ligger ovanpå. Med en liten knuff får jag upp dörren. Får på ljuset i rummet som har en enda glödlampa hängande i en ledning från taket. Golv av något lätthyvlade plankor. Gulnade tapeter på väggarna. Skumt.
En lastpall lutar sig mot vänster vägg. En madrass ihoprullad med grovt rep. På en hylla några gråa filtar. Vi ska inte byta om, behöver bara få lägga oss ner och sova på en kudde, var det tänkt.
Lauris vän är, enligt honom, en livsantroposof som odlar sina egna grödor på gården. Samlar dem i några hinkar på golvet och lagar dem troligen på den lilla kokplattan på golvet. Rå luft i rummet. Ett element står nära bäddmadrassen. Vrider på värmen. Vi är båda mycket trötta efter resan från Narva och tills vi fann en plats att sova. Vad som händer imorgon finns inte i tankarna.
Hänger av mig jackan på en pinnstol. Knäpper upp skjortan. Sätter mig ner. Tar av mig byxorna. Viker ihop dem. Får bli del av huvudkudden. Anette har redan lagt sig under dubbla filtar. Hennes byxor och jumper hänger på stolen. Behåller blusen på. Ser på henne att hon fryser. Kryper ner bredvid. Våra kroppar får hjälpa till att hålla oss varma under natten. Viker försiktigt undan hennes hår och lägger mig tillrätta. Efter en stund känner jag hennes arm runt min midja. Drar mina fötter närmare. Känner att hon fryser om tårna. Vågar leka lite med dem. Hennes stortå rör sig snart uppför mina fotknölar.
Somnar. Vaknar till under småtimmarna av att hennes varma händer letat sig in under min tröja. Vänder mig om. Våra läppar nuddar varandra. Hon ler. Känner hennes smala fingrar rör sig neråt. Greppar dem. Hennes lår glider uppåt. Hon blundar. Stoppar inte mig när jag knäpper upp knapparna på hennes blus.
Hennes händer fortsätter neråt. Vad tänker hon på? Mina fingrar viker undan hennes blus. Lyfter sina händer, sätter sig upp och lossar spännet på sin BH. Lägger den på golvet. Ser mig rakt i ögonen och viskar mitt namn. Sätter ner ena armbågen. För sina läppar mot mina. Vrider på huvudet, blundar och kysser mig liderligt.
Minnet av den natten är, många år senare, bara hur hon gav efter för sin återhållna sexuella lust. Det är inte enda gången under den här resan som jag skulle ha henne vid min sida.
Nyårsaftonen firade vi hos en tidigare bekant till mig, Kea Lember. Lärde känna henne när jag var tillsammans med Lisu från Kuressaare. Vi hälsade på och sov tillsammans i hennes dubbelsäng. Hade hennes adress och telefonnummer i fickan. Fast vad gör jag om hon inte öppnar? Om hon inte är hemma? Om hon har besök? Löste det genom att på telefon bestämma träff på hennes arbete i Tallinn, ett apotek.
Väl hos henne fick vi snabbt klart för oss att tidpunkten inte var så lämplig. Nämnde något om det i telefon, vilket jag på något sätt viftade bort. Det handlade inte om henne utan om sin tidigare man. Spelskulder till den ryska maffian. De kunde komma när som helst. Hon var rädd. Vi beslöt att stanna. Tryggare för henne med några västerlänningar på besök. Eller korkat av oss. Nyårsnatten blev lugn med fika. Sedan tog jag och Anette en promenad. Frisk luft. Klar himmel. Knarrande snö under våra fötter. Och omslingrade i ”den bistra nyårsnatten J”
Tillbaka var det efter ett på natten. Trötta. Sa nej till dubbelsängen, det var hennes egen. Istället lät jag Anette först få krypa ner i gästsängen, som låg i ett litet rum bakom vardagsrummet. Dröjde lite. Smög mig sedan in till henne. När jag lyfte på täcket hörde jag hennes varma röst viska mitt namn. Kände snart att hon var lättare klädd än i Tartu. Bara trosor och ett linne. När jag la mitt huvud på kudden snurrade hon runt och la sitt högre lår över mig. Hennes puls steg.
Författare: Arne Fredriksson