Tick-tack-tick-tack, klockans läte var det enda ljudet i tystnaden. Kaminens värme spred sig sakta i rummet.
På väggen mittemot syntes lågorna dansa sin stilla ljuslek. Inuti ett tumblerglas glimmar en bärnstensfärgad dryck; en man smuttar på drinken. Varje lilla klunk lika dyrbar som den första.
Mannens ögon blickade mot klockan vars visare hade tappat betydelsen redan vid det första glaset. Allt värme och ljus som strålade ut från den lilla kaminen lyste upp vardagsrummet, ändå inte tillräckligt för att överrösta skärmens kyliga ljus.
Fåtöljen knakade till, likaså, golvet. Med tunga steg gick han mot köket där svarta plastlådor låg travad i högar tillsammans med diverse chipspåsar. Förutom de “vanliga” ölburkana fanns där även en mängd flaskor, märkta med namn som “The Macallan” eller “Fanta Exotic”.
“Må kraften vara med dig”, sa han och skrockade för sig själv.
Förutom några torkade blommor, hängde det vid matbordet fem tavelramar, i varje tavelram ett foto men även i kökets dunkla ljus syntes konturerna från förbigången tid.
Från vardagsrummet kunde man höra en mansröst säga “I am your father”.
Han gick tillbaka till den nötta soffan, det mjuka lädret omfamnade honom som en gammal väns kram. Sakta men stilla vaggades mannen till sömns av eldens knastrande och TVn:s monotona brus, dränkt i tröttheten som uppkommer av att dygna.
Bortom änden av den mörka hallen syntes ett ljus. Det fanns det alltid, tänkte mannen. Vid änden av hallen väntade en synnerligen finurlig man.
“Där är du ju, jag har väntat på dig”, sa den finurlige mannen snopet. “Jag hade föreställt mig någon mer gräslig”.
“Vad menar du?”, undrade mannen.
“Nåväl, verkar som att glömskan har förtärt dig redan, låt mig därför ta dig på en resa”, ”Down the Memory Lane om man ska säga så” svarade den finurlige mannen.
“Känner vi varandra?”
“Kalla mig Mephisto”, sa han innan de båda sveptes in i ett tjockt täcke av ren mörker.
De båda befann sig i ett tomrum. Likt en TV-skärm fylldes dock tomrummet sakta men säkert av olika färger och ljud, pixel för pixel. Mörkret hade nu förvandlats till mannens vardagsrum.
Mannens barn satt framför TV:n och glodde på rollfigurerna i serien med hungriga ögon.
Det kunde hända ibland att barnen hoppade över en måltid, flera om det var helg.
Från köket letade det sig underbara dofter vilket gjorde det ännu konstigare varför barnen gjorde som det gjorde. Själv var mannen skeptisk gentemot den nya erans teknologi men hans fru hade tyckt att det var en bra idé att införskaffa sig en TV Apparat, det var ju trots allt inte så farligt eller?
“Sluta titta på TV:n och leka utomhus som de andra barnen”, brukade mannen säga.
“Men pappa, alla andra barn tittar ju också på TV”, svarade barnen.
Hans fru gav inte heller särskilt mycket stöd åt mannens uppmaningar och istället var hon på barnens sida! Vilken fräckhet!
En dag slutade hans fru tvärt med att laga mat. Istället för den hemlagade maten som hans fru brukade laga varje dag blev istället det microvågade plastlådor vars motbjudande innehåll kallade sig själv för saker såsom: “Sprödbakad fiskpanett med potatismos och syrlig dilldressing” eller “Pikant grekisk biff med ris och mustig tomatsås”.
Mannen som satt i köket och petade på den svarta plastlådans innehåll medan resten av hans familj var som fastklistrade framför TV:n som hade dubblat i storlek med varsin identisk plastlåda, vars frånstötande doft var det enda som skilde den ena från den andra. Det enda han kunde fokusera på var TV-pratarens grötiga röst som blev mer alltmer nasal, sekund för sekund.
2 timmar senare, “maten” ännu orörd. “Ska du gå ut med soporna snart?”, frågade hans fru. “Jag gör det senare, jag lovar” svarade han. Det enda som hade blivit bättre var mängden sopor som hade minskat med att de började äta frysmat.
Ibland brukade mannen ifrågasätta existensen av TV-skärmarna och den nya tekniken överlag, allt hade verkligen varit bättre förr. Han hatade verkligen den nya teknologin och plågorna som den hade fört med sig.
En kväll när alla i familjen har sovit sätter sig mannen ner i den gamla soffan. Hur mycket han än hatar TV:n kunde han inte stå emot suget att trycka den röda knappen. Med ett knapptryck lyste skärmen upp rummet med sitt kalla ljus. Han satte mödosamt på ett program, det enda som återstod kvar var sällskapet av en drink och lite snacks vilket snabbt löstes med en liten trip till köket. Kvällen hade bara börjat.
“Vad tycker du?”. frågade Mephisto.
“Vad menar du?”. svarade mannen.
Mephisto log snett och gestikulerade mot den nu toma TV-skärmen där mannens liv fortsatte att rullas upp.
”Detta är din historia, din resa genom minnen och val”, förklarade Mephisto. ”Ser du hur varje beslut, varje ögonblick, har format ditt liv?” ” Är du nöjd med den väg du har valt?”
Mannen tittade på TV-skärmen med en blandning av nostalgi och ånger. Han mindes de små stunderna av lycka och glädje, men också de ögonblick av frustration och förlust. Han hade inte insett hur teknologin och förändringarna i samhället påverkat hans familj och sitt eget liv.
”Mephisto, varför visar du mig allt detta?” frågade mannen.
”Så att du kan förstå”, svarade Mephisto. ”Förstå ditt liv, dina val och kanske, om du är villig, göra något åt det.”
Mannen kände en tyngd i sitt bröst. Han insåg att det fanns saker han kunde ha gjort annorlunda, istället för att försöka lösa problemet hade han låtit sig själv bli en del av problemet. Detta bestämde han, skulle vara det första steget. Det första steget i att få sin familj tillbaka.
”Mephisto, kan jag ändra något?” frågade mannen.
Mephisto nickade. ”Du har alltid en möjlighet att förändra din väg”. ”Gör som jag säger och möt ditt nuvarande ögonblick med medvetenhet och beslutet att göra det bättre framöver.” Det man inte såg i stunden var att han nu hade fått en konstig glimt i ögat. Sakta men säkert förvandlades det välansade och stiliga ansiktet till något mycket vidrigare, ett hansikte värt helvetet.
Mannen tänkte djupt på Mephistos ord när han vaknade upp i den nötta soffan. Elden i kaminen hade slocknat, och TV:n hade gått i viloläge. Han kände en ny insikt, en vilja att vara mer närvarande i sitt liv och i sina relationer.
Långsamt satte han sig upp och stängde av TV:n. Han gick till köket och började rensa bort plastlådor och chipspåsar. Han ville återuppta de gamla traditionerna, laga mat tillsammans och äta som en familj. Mannen bestämde sig för att omfamna sitt nuvarande ögonblick och göra sina val med medvetande. En nystart på livet.
I vardagsrummets mörka hörn satt Mephisto och log slugt. Ögonen fulla av girighet. Han hade gett mannen en möjlighet till förändring, och nu skulle mannen vara skyldig honom resten av sitt liv. Det var bara att inkassera den under kommande framtid.
Ja, deal with the devil brukar man säga.
Författare: Richard